Leif GW Persson, Gustavs grabb

Gustavs grabb är Leif GW Perssons berättelse om sitt liv, eller "Berättelsen om min klassresa" som det står på framsidan. Berättelsen om när Leif är liten är ganska underhållande. Han berättar hur han växer upp i Stockholm, om än på fel sida fina gatan. Pappan, som boken igenom skildras med en enorm värme, bygger med sina stora händer på dagarna och läser godnattsagor för honom på kvällarna och den lille begåvade pojken börjar så småningom skolan. Tidigt satsar han på att få det bättre ställt än sina föräldrar. Lite ovanligt för den här sortens böcker är att hans mamma beskrivs som ett slags ont monster, i hela boken.

Sen börjar karriärfokuset. Det handlar om Leifs jobb och jobb och jobb och sen fastnar boken på Geijeraffären, så länge att jag knappt trodde jag skulle få läsa om annat. Sen jobbar han igen, umgås med sina vänner och dricker för mycket på rökiga pubar. Det framgår i periferin att han då och då är gift och har barn. Sannolikt speglar det hans liv. Han är nog och har nog varit en person vars jobb gått för allt annat. Dessutom osar det av annat. Är kvinnor en särskild sort som liksom inte räknas? Lukten av inpyrd rök och gammalt vin och lite sneda värderingar börjar stiga upp från sidorna. Till sist blir jag lite lätt illamående. Jag läser ut boken och kommer fort att donera den i lånehyllan på jobbet. Jag tänker inte läsa den igen.

Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här

Moa är 19 år och ska bli skådespelare. När hon flyttar till Stockholm får hon ett timvikariat på ett boende för dementa, hon ska tjäna lite pengar innan hon kommer in på scenskolan. Hon anställs trots att hon helt saknar utbildning, det enda som krävs är lite sunt förnuft, säger chefen. Det blir en fontalkrock med verkligheten så till den milda grad att hon svimmar första dagen.

Det här är en jättebra bok. Nu har jag aldrig jobbat i vården, men jag kan tänka mig att den här boken på ett mycket bra sätt skildrar både de upp- och nedsidor som finns med att jobba med människor på slutet av livet. Historien är bitvis riktigt roligt och bra skriven. Jag gillar t.ex. att Moa beskriver glädjen över att hon äntligen har ett jobb med att hon har en chef i grå kavaj, precis som det ska vara. Dessutom fick boken mig att själv fundera över hur jag kommer att bli om jag överlever livet så länge att jag själv blir 90 år och dement. Jag kommer säkert bli en riktigt jobbig typ.

Dessutom är det bra med en bok som lyfter fram hjältarna som jobbar i vården av de gamla. Så nära döden och livet, och ändå får de så dåligt betalt! Något har gått mycket snett i vilka yrken som anses fina och därför väl betalda i det här landet. En dag är det vi som sitter där och dreglar i rullstolen. Då vill vi väl ha kompetenta och snälla vårdare?

Kontentan, en bok som både har en bra story och är tänkvärd. Läs den!

Carrie Ryan, De vassa tändernas skog

Den här boken lånade min dotter på biblioteket och jag läste den före henne. Det var tur det, för en sämre och otäckare bok får man leta efter. Boken handlar om Mary som bor i en inhägnad by som styrs av Systerskapet. Runt om byn finns De vassa tändernas skog. Den heter så för att skogen vimlar av zombies, kallade oheliga, som vill äta kött och som klöser och klöser på staketet för att komma in i byn. Blir man biten, som Marys mamma och pappa, blir man själv en ohelig som inte vill annat än bita sina barn och andra fortfarande levande varelser.

Systerskapet styr byn med järnhand. Man månar om att de unga ska gifta sig och föda barn för att inte de levande ska dö ut. Inga andra önskningar är tillåtna. När Mary försöker protestera hotar systerskapet med att sätta ut henne i skogen, som mat åt de odöda. Trots alla ansträngningar invaderas byn till sist av de oheliga och endast ett fåtal lyckas undkomma.

Här börjar det verkligen spåra ur. Det huggs av huvuden, slamsor flyger och blodet rinner under ljudet av de odödas hemska stönanden. Mary barrikaderar sig ett hus. Där hittar hon en liten bebis, som också den är en ohelig. Hon kastar ut den genom fönstret på andra våningen och hoppas att huvudet ska tryckas in.

Det här ger upphov till helt andra frågor. Får man låna ut vilka böcker som helst på biblioteket? Den här boken har inte ens någon bra historia och boken känns ofärdig. Det är splatterfilmens motsvarighet som bok. När man läst det riktigt usla slutet kommer ett efterord. Det står ett stort tack till författarens dråplige agent som "räddat" boken ur refuseringshögen. Jag skulle önska att den dråplige agenten låtit den förbli i den högen. Det är där den hör hemma.

Min dotter då? Ja, hon ska inte läsa den här boken! Må den hamna i bibliotekets depå eller i återvinningen!

Silvia Avallone, Stål

Den här boken handlade inte alls om det jag trodde. Jag hade läst om den och trodde att den handlade om baksidan av Italien, om arbetarnas Italien och om industri, kanske lite politik och historik. Det gör den inte. I vart fall inte på det sätt jag trodde.

Den handlar om två unga snygga 13-åriga tjejer som växer upp i en del av en industristad som inte direkt är den fina gatan. Folk knarkar, kör för fort, ägnar sig gärna åt småbrott och jobbar och sliter i stålverket medan barnen kissar i trappuppgångarna. De båda tjejerna är bästa kompisar och hänger alltid ihop men när en av dem plötsligt inser att det kanske är mer än vänskap i deras förhållande och den andra blir upp över öronen förälskad i storebrorsans kompis bryter de plötsligt med varandra. Vänskapen byts till en känsla av saknad.

Boken handlar också om tjejernas pappor som på olika sätt försöker vara den familjefader de så gärna vill vara. Den ena gör det genom att misshandla både dotter och hustru och den andra genom att slå sig in på den brottsliga banan för att äntligen kunna köpa en ring till sin fru och en schysst bil till sonen. Mammorna, svikna, slagna som åldrats i förtid, sitter fast i sina små lägenheter och kommer sig inte för att lämna sina män. Till och med katterna är luggslitna, de saknar både öron och svansar, där de lever bland vraken och vid den gamla fabriken.

Det här låter ju förfärligt tragiskt och hemskt. Men det är faktiskt inte så illa som det låter. Det mesta skildras nämligen ur tjejernas synvinkel. Då blir allt liter mer lättsamt. En dag på stranden i en minimal bikini är höjden av lycka och då kan man glömma allt elände.

Ska man läsa den då? Ja, den är läsvärd. En mer intressant skildring av en vänskap får man leta efter.

Laurence Cossé, Drömbokhandeln (Au bon roman)

Den här boken handlar om det som jag och många med mig drömt om, en bokhandel som bara säljer bra böcker, goda böcker. I den här boken startas en sådan bokhandel. Grundarna är mycket hemliga. De utser en kommitté bestående av åtta högt skattade författare, som förstås inte nämns vid namn, som får välja ut några hundra omistliga böcker var. Dessa böcker säljs sen i bokhandeln och kunderna väller in. Alla är dock inte lika förtjusta i affärsidén och snart börjar attentaten. Man försöker smutskasta bokhandeln, sabotera och konkurrera ut den. Till sist går det så långt att kommittémedlemmarna hotas till livet. En polis, som förstås egentligen mest är intresserad av litteratur, utreder fallet och historien nystas upp.

Själva historien är ganska enkel och kanske inte sån att man missar att gå av tunnelbanan. Men det är inte det som gör den här boken så bra. Det är istället den glöd med vilket böcker och läsande beskrivs. Alla i den här boken läser och älskar böcker och det vimlar av boktips. Jag gjorde öron i boken på de ställen där man beskrev böcker som jag själv tänker läsa och det blev ganska många öron till sist. Det är, som det står på baksidan, lika mycket en roman som en bok med boktips.

Erin Morgenstern, The night circus

Det här är den bästa bok jag har läst på mycket länge. Jag läste ut den redan i somras men kan fortfarande känna doften av cirkusen.

Allt tar sin början när två trollkarlar slår vad. Den ena hävdar att hans dotter visst kommer att slå den andra trollkarlens lärling. Spelplatsen är en cirkus, en nattcirkus. Egentligen förstår ingen annan än trollkarlarna att spelet har börjat men gradvis dras de båda tävlanden in i utmaningen och alla runt om med dem, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Man kan också se det som att den handlar om en cirkus i svart och vitt, som bara öppnar när det är midnatt. På den här cirkusen är allt fantastiskt och omöjligt och orimligt. Publiken är trollbunden. När natten kommer är den där och sen försvinner den bara, och är borta för att sedan dyka upp i någon annan del av världen.

Boken är skriven på ett fantastiskt sätt. Det är en njutning att läsa. Faktum var att den här boken var så bra att jag en dag hamnade på depån i Alvik. Alla hade gått av, men det hade jag inte märkt eftersom jag var långt bort, på nattcirkusen. Tunnelbaneföraren, som, när han förstått att jag inte var utlänning som inte begrep svenska, bara tyckte att jag var helknäpp, fick köra tillbaka mig till stationen. Men, trots riskerna med att läsa så här bra böcker på tunnelbanan, kan jag inte annat än rekommendera den. Läs ... och njut!

Jamie Ford, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Hade jag inte fått låna den här boken hade jag aldrig läst den. En så fånig titel får man bara inte ge en bok. Särskilt inte den här, som faktiskt är riktigt bra.

Den här boken utspelar sig i nutiden och dåtiden samtidigt. Huvudpersonen är en farbror som under många år vårdat sin fru som nyligen gått bort och som har en välartad son som går på universitetet. Farbrorn lever ett stillsamt liv och det händer inte mycket, tills dess han ser på tv att de hittat en massa bagage i källaren på ett gammalt övergivet hotell. Han känner igen ett parasoll som visas upp i inslaget. Det har blommor och tillhörde hans enda barndomsvän, en japansk flicka vid namn Keiko. Hon och hennes familj var en av de många som internerades under andra världskriget bara för att de var japaner. Keiko vidhöll dock helhjärtat, även efter interneringen, att hon var amerikan. Hon pratade inte ens japanska. Farbrorn som är kines tvingades som ung pojke under kriget bära en knapp där det stod "jag är kines", för att ingen skulle ta fel. Han klarade sig från internering, men mobbades svårt i den helamerikanska skola där han gick, för att han var utlänning. Inte heller blev livet lättare av att hans pappa hatade japaner mer än allt annat på jorden.

Det här är en bra bok. Den sjunger av jazz och stämningar och miljöer beskrivs på ett sätt som får mig att tro att jag är där. Det är därtill väldigt intressant att läsa om japanernas öde i USA under kriget. Såhär skriver man en riktigt bra historia!

Jojo Moyes, Livet efter dig

Det här är egentligen en bok som handlar om något så allvarligt som dödshjälp. Det är också en kärlekshistoria. Det hade säkert kunna vara en jättebra bok, men det stör mig något alldeles otroligt att den är så väldigt tillrättalagd. Den perfekta egomannen Will Traynor, rik, snygg, framgångsrik, omgiven av perfekta barbietjejer blir påkörd av en motorcykel och hamnar, gravt handikappad i rullstol. Han blir beroende av andra för att klara de enklaste saker och han hatar sitt liv och vill bara dö. Då anställer hans mamma en ung tjej Lou som "sällskap". Hon är hans motsats. Hon är oglamorös, syr sina egna kläder och till synes nöjd med att bo i den lilla byn hela livet. Kärlek uppstår.

Någonstans där blir det som en mitt-livs-novell-bok. Jag nästan kräks. Jag tycker inte heller att författaren tillräckligt tydligt utvecklar Lous personlighet. Hon blir mer som ett tillbehör till Will. Nej, någon höjdare blir det liksom aldrig. 

Linn Ullman, Det dyrbara

Den här boken läste vi i vår bokcirkel. Den handlar om en notoriskt otrogen författare som inte lyckas skriva fortsättningen på sin bästsäljare, om hans fru som driver en restaurang och jobbar jättemycket och om deras oberäkneliga tonårsdotter som de tittar på och tänker "Hur blev hon sådär?". Den enda som förstår den vilda tonåringen är den egensinniga mormodern som är nästan likadan, fast hon är gammal. Hon kör bil full och beter sig illa medan hennes dotter ordnar ett kalas fast mormor inte alls vill fira att hon fyller år. Den handlar också om en barnflicka som passar barnen, en vacker en, med rådjursögon. Fast inte heller hon mår toppen. (Ingen mår toppen i sådana här böcker.) Sen försvinner barnflicka, precis som i sagan. Jag tyckte inte att det här var så vidare bra. De går bara runt och ältar och lider och handlar tvångsmässigt. En enda gång blixtrade det till. Det var när dottern plötsligt klipper av frökens långa hår. Då hände det något och det blev lite intressant. Hur ska det här gå då? Men sen ältade boken tillbaka sig i sitt halvdryga lidande. Ja, allt kan ju inte vara roligt att läsa...

Melina Marchetta, Jellicoe Road

De påstod att det här var en ungdomsbok. Men den är ohyggligt komplicerad för att vara en sån. Den är sådär osammanhängande och parallellehistorieaktig av det slag där man fattar först när man läst klart den. Dessutom har jag svårt att skilja på karaktärerna. Först tyckte jag att den var obegriplig. Jag läste och läste och det handlade om något krig mellan olika ungdomar som jag inte heller begrep, men sen, någon gång efter mitten började det klarna. Mot slutet blev det spännande och till sist grät jag. På tunnelbanan. Jag låtsades att jag var allergisk.

Det handlar om elände. Om barn som inte mår bra och om en olycka, ett självmord och depression. Verkligen något för mina bokcirkelvänner som tokgillar eländesrealism. Men nu när den är slut kan jag ändå tycka att den var okej. Inte "Fruktansvärt bra" som det står på framsidan, men nog en bok jag kommer fundera på ett tag ändå och det brukar ju betyda att de var bra.

John O'Farrell, Mannen som glömde sin hustru

Det är sällan jag skrattar högt på tunnelbanan när jag läser, men den här boken fick mig att göra det. Jag kluckade och de stressade pendlarna blängde på mig.

Storyn i den här boken är enkel. En man vaknar upp på tunnelbanan, passande nog, i London och minns inte vem han är eller var han är på väg. Han har ingen plånbok och ingen mobil och inget minne. Ja, han kommer ihåg allt möjligt som har att göra med historia och allmänna händelser, men allt som relaterar till personligheten är borta. Han hamnar på sjukhus bredvid en tålmodig medpatient som lyckas få honom att haspla ur sig ett telefonnummer, till en kompis. På den vägen börjar han upptäcka vem han är: En ganska otrevlig egocentrisk medelålders man som ligger i skilsmässa.

Som jag redan sagt är det hejdlöst roligt att läsa hur han försöker ta reda på vem han är, men man kan också se boken på ett annat sätt om man vill. Man kan läsa det som om det krävs en rejäl hjärnskada med minnesförlust för att en mansgris ska kunna få lite perspektiv på tillvaron och upptäcka att han, när han tänker saken, visst kan förstå sin frus synpunkter och tycka att de är rimliga. Han förvandlas från svin till den PERFEKTA maken, som lagar mat, plockar undan, dammsuger OCH åker med barnen till vattenland bara för att göra dem glada. Det är inte egentligen inte särskilt trovärdigt utan gräsligt tillrättalagt. Men vi struntar i det. Jag väljer att komma ihåg den som en rolig bok istället.

Tack för lånet Anette!

Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

I den här boken berättar Göran Rosenberg om sin uppväxt i Södertälje och hur han gjorde staden till sin stad och sin hembygd. Han berättar också om sina föräldrar, överlevarna från Auschwitz, som med möda försökte göra staden till sin. Han berättar om sin pappa och om hans drömmar och ambitioner i sitt nya liv i Sverige, om hur han ville avancera från rörböjare till mer avancerade jobb, om hur han studerade för att bli ingenjör och om hans försök att starta ett lönande verksamhet. Men minnena kom ikapp hans pappa och till sist kraschade världen runt honom. Samtidigt är det en fantastisk skildring av efterkrigstiden och 50-talet, när man byggde Folkhemmet Sverige och alla hade jobb. Ingen som invandrade till detta land fick inte arbeta, för arbete fanns för alla, särskilt i lastbilsfabriken i Södertälje.

Den här boken är skriven på ett helt underbart medryckande sätt. Från första sidan kände jag att jag hade landat, det är såhär det ska vara skrivet när jag riktigt ska trivas i min läsning. Dessutom är det en fantastisk historia. Det kan vara olidligt hemskt att läsa om förintelsen, men Rosenberg återknyter hela tiden till samtiden och sig själv, vilket gör att det går att läsa, inte förstå förstås, för det som hände kan man aldrig förstå. Men det är inte bara det. Det går inte att undvika att dra paralleller till vad som händer i dag. Hur tar vi i dag hand om de som invandrar till våra länder från krig och hemska upplevelser? Samma misstänksamhet som mötte judarna i Sverige efter andra världskriget finns i dag mot dagens invandrare. Den största skillnaden är att det i dag inte heller finns jobb, vilket gör det hela än mer komplicerat.

Det här är en av de allra bästa böcker jag läst på länge, jag kan bara uppmana andra att läsa den! Det är något som så ovanligt som en viktig bok som går lätt att läsa och som ger upphov till en miljon funderingar, om både det som hänt förut och om vår samtid. Rakt igenom lysande, skrev DN. Jag kan bara instämma!

Edmund de Waal, Haren med bärnstensögon

På affären sa de att det här var en riktig bra bok och på baksidan står det att det är en fantastisk släktsaga. Mm, tänkte jag, intressant titel också, jag köper den här.

Jag trodde dock att det var något slags misstag när jag började läsa den här boken. Den var såååå tråkig, saklig och omständlig att jag verkligen började fundera över var som gått snett när de gav klartecken för att den här boken skulle ges ut. Jag fick verkligen plåga mig igenom nästan hälften av boken, men sedan hände det något. Plötsligt fick de många namnen i boken liv och det blev nästan spännande. Hur skulle det egentligen gå för den del av familjen som råkade befinna sig i Österrike när Hitler tog makten, och vad skulle hända med Iggy i Japan?

Hur konstigt det än kan vara så blev boken nästan bra, mot slutet. Jag har nog aldrig läst en så ojämn historia. Eller så var det bara så att det tog otroligt lång tid för mig att bli vän med familjen Ephrussi och alla deras hus. Inte var det lätt. Hade jag inte varit van vi att läsa trista texter skulle jag aldrig kommit igenom denna bok. Men nu gjorde jag det och till er som vill också försöka vill jag bara säga, läs på. Det kan löna sig att inte ge upp.

Therése Söderlind, Vägen mot Bålberget

Den här boken utspelar sig i flera tider. Vi börjar på 70-talet med en man i en småstad som lämnas ensam med sin tonårsdotter när hustrun flyr till Stockholm med anklagelser om otrohet. Han äter äcklig falukorv och kallar sin hund för turk-hunden. Jag mår illa hela vägen och förstår inte hur detta kan ha något att göra med Bålberget. En krystad koppling görs dock genom att den övergivne maken besöker biblioteket med sin dotter för att släktforska eftersom hon skriver en uppsats om häxbränningarna. Uh.

Sedan berättar dottern om sin upplevelse av separationen och hur hon som vuxen satsat sitt liv på en karriär snarare än en familj. Hon berättar om sina tre relationer och sin syster, vars tonårsbarn hon "passar" och om sin släktforskning. Återigen: Uh.

Huvuddelen av de 600 sidorna utspelar sig dock på 1600-talet i samma socken som mannen och tonårsdotterna bor i långt senare. Det är förstås deras släktingar. Här får berättelsen ett bättre flyt. Bitvis är det riktigt medryckande. Jag fann mig själv t.ex. sittande ensam på ett tåg som nått slutstationen ett bra tag innan jag insåg att vi var framme. Men även här är det något som stör. Det är inte bara kallt, dragigt och dåligt med mat. Som om inte häxprocesserna var eländiga i sig själv dör små barn i otäcka olyckor och en far våldtar sin dotter år ut och år in. Jag får känslan av att Söderlind maximerat allt elände hon kunnat komma på. Jag mår återigen illa. Det går att ge en läsare känslor med subtila medel, med en beskrivning av en känsla eller en lukt eller ett landskap. Man behöver inte ta till storsläggan som i den här boken. Det blir FÖR mycket elände.

Sist i boken summerar Olof, en av de barn som angav sina mödrar som häxa, sitt liv. Han visar sig vara skyldig till de flesta "olyckor" som skett i boken. Där ligger den mest fascinerande biten: Han känner sig inte skyldig, verkar inte ha några skuldkänslor eller ångrar vad som skett. Han bara accepterar hur det blev. Där blir det äntligen lite intressant. Så många människor är åt andra hållet, de skulle dränkt sig i den strida älven direkt om de varit Olof. Men han gläds åt de som lever och minns sitt liv, med jämnmod.

Trots den lilla glimten som jag just beskrev blir mitt minne av den här boken inte ljust. Den är tung, seg, irriterande och flyter inte. Författaren försöker på ett alldeles för krystat sätt koppla ihop nutid och dåtid och jag kommer på mig själv med att sucka över författarens ambitioner som stupar, långt innan målet.

Robin Hobb, Dragon heaven

Det här är fortsättningen på sista berättelsen om drakarna. I denna bok får vi fortsätta följa Alice när hon, på det mest oväntade sätt, hamnar i den expedition som ska leda drakarna till deras nya hem. Sagan handlar dock lika mycket om de utstötta missbildade ungdomarna som anlitas för att ta hand om drakarna på deras resa. För byn där de kommer från blir det en vinn-vinn-situation. De blir av med de missbildade ungdomarna och med drakarna som inte gör någon nytta.

Det är spännande när drakarna, deras skötare och båten där Alice finns med kör iväg uppför floden, in i det som bara är vitt på kartan. Kommer de att hitta Kelsingra, drömmarnas stad, där drakarna ska leva, eller far de bara mot sin död?

Resan förändrar dem alla, drakarna, skötarna, Alice och till och med den mest motvillige passageraren Alice mans sekreterare, som till sist omvärdera får sin syn världen och sin förre älskare.

Underhållande och lagom spännande flyter berättelsen på i takt med floden. Mycket bra! Men nu är det bara två kvar, sen har jag läst alla...

Robin Hobb, Dragon keeper

Nu är jag inne på sista böckerna av Robin Hobb. Det här är fortsättningen på sagan om drakarna, kallad The Rain Wilds Chronicles.

Den här första inledande boken är en mycket lovande inledning på berättelsen. Den handlar till stor del om en ung kvinna som forskar om drakar och därför anses udda. Vid 25 är hon dessutom på tok för gammal för att gifta sig. Men en ung framgångsrik och hänsynslös, fast det vet man inte från början, man börjar ändå uppvakta henne. Han behöver nämligen bli gift för att inte förlora sitt arv, trots att han sedan länge har ett förhållande med sin manlige sekreterare. Överenskommelsen är att hon får frihet att fortsätta med sina intressen medan han får leva sitt liv, fast de ska försöka producera en arvinge också, vilket går sådär med tanke på omständigheterna.

Men kvinnan, Alise, krävde också i äktenskapsförhandlingen att hon skulle få resa till norr och titta på drakarna. Sekreteraren som hamnat i onåd tvingas resa med som sällskap, men resan blir längre än de trott och Alise blir förälskad i sjökaptenen på båten.

Det är en av historierna i boken. Men som vanligt finns flera öden som man följer.

Den här boken är precis som de andra, Soldier son-trilogin undantagen, väldigt medryckande och underhållande. Det är en sån bok som man smiter undan med för att få läsa lite till och då är det bra. Tur att det finns några fler!

Anne Rice, The Wolf Gift

Den här boken började riktigt bra. De första kanske 60 eller 80 sidorna var trevliga och lättlästa och man ville genast veta hur det skulle gå för den söta begåvade killen som plötsligt faller för en mycket äldre kvinna. Men då ... blir han biten av en varulv och förvandlas till en själv. Sen börjar han rädda kvinnor i nöd. Det är så att jag trodde att det var ett skämt. Hur kan en så lovande bok misslyckas så kapitalt? Inte blir den bättre även om han för jämställdhets skull även räddar några män, hemlösa och en bög. Klichéerna staplas på varandra och man nästan kräks. Jag närde dock länge ett hopp om att det här var något slags litterärt knep, som att chocka läsarna för att sedan leda dem tillbaka till en riktigt bra historia. Men icke. Den fortsätter med sin parodi hela vägen in i kaklet. Det är riktigt gräsligt.

Jag fick låna den här boken. Tack för lånet! Men smaken är som baken...

Marguerite Duras, Älskaren

Jag har läst en Duras förut, Anteckningarna från kriget. Det hade jag glömt. Men när jag läste den här boken visste jag en massa saker som inte stod på pränt och jag förstod inte först varför jag blev så illa berörd. Men det är ju inte så konstigt. Jag kom ju visst ihåg en massa om den andra boken och historierna tangerar varandra. Anteckningarna från kriget ger fler bitar av historien i Älskaren och gör att den här berättelsen kan sättas i ett något större sammanhang.

Duras skriver lite hemligt. Det hoppar i tid och rum och man får inte veta allt i rätt ordning. Det är helt raka motsatsen mot de statligt sanktionerade skrivråden för propositioner. Men jag gillar det. Det blir en känsla här, ett möte där och till sist får man ändå en ganska bra bild av vad som hänt och hur det kändes, för flickan, för kinesen och för flickans mamma. Egentligen handlar bara den här boken om en kortare kärlekshistoria mellan en väldigt ung kvinna och en rik äldre kines som möts på en bilfärja. That's it. Men det är bra. Helt klart läsvärt.

Chris Cleave, Little Bee

Av någon anledning tvekar jag alltid att köpa böckerna på bästsäljarlistorna. Precis som om jag tror att jag ensam skulle hitta de riktigt bra böckerna. Men sen köpte jag den här ändå. Little Bee.

Ett par blir under en semester i Nigeria vittne till något av det våld som präglar vardagen i landet. De ställs inför ett ultimatum, att offra ett finger, i utbyte mot att två tillfångatagna flickor får leva. Kvinnan gör det, men inte mannen och en av de flickorna slås ihjäl. De åker omgående hem till sina vanliga liv i England igen. Men mannen kan aldrig riktigt förlåta sig själv.

Den flicka som överlevde är Little Bee. Hon lyckas fly till England och när historien börjar har hon varit inlåst i två år på en flyktingförläggning. En av de andra flickorna där lyckas muta sig ut och får med sig Little Bee och några flickor till. Att släppas på det sättet ger dem dock ingen trygghet. Det betraktas som om de rymt och därmed är de alla illegala invandrare. Hittas de av polisen åker de ut. Lille Bee som lyckats hitta den engelska mannens körkort på stranden söker dock upp det engelska paret från stranden. Plötsligt dyker hon upp där, den lilla flickan från Nigeria, mitt i radhusträdgården. Det får större konsekvenser än vad man kunnat tänka sig.

Den här är skriven på ett sätt som gör att det flyter. Man vill bara läsa mer och mer. Särskilt uppskattade jag beskrivningen av en liten pojke som är övertygad om att han är en superhjälte. Med honom blir den mer vardagsnära. Det hemska behöver nog det vanliga och roliga för att bli läsbart. Utan honom hade den inte alls blivit lika bra.

Kanske finns det bra skäl till att böcker ibland hamnar på bästsäljarlistorna.

John Green, The Fault in Our Stars

Den här boken är fantastisk bra. Jag hade dock vissa problem med att förstå allt, engelskan var inte helt lätt.

Boken handlar om en 17-årig tjej som lever på lånad tid med sin cancer (i lungorna). Hon kommer att dö men hon har fått en medicin som förlängt hennes liv några år. Hennes mamma har sagt upp sig från sitt jobb för att ta hand om henne och pappan gråter nästan varje dag när han går till jobbet.

I en samtalsgrupp för unga överlevande, eller egentligen döende, cancerpatienter träffar flickan en dag en jättesnygg kille och kärlek uppstår. Han, som opererat bort sitt ena ben på grund av sjukdomen, är just nu fri från cancer. Hon tipsar honom om en bok hon läser och läser, en bok som inte har något slut. Tillsammans bestämmer de sig för att försöka ta reda på hur boken egentligen slutade och söker upp författaren med hjälp av pengar från en fond för en "sista önskan" för de unga som ska dö. Tillsammans lever de livet så intensivt de orkar, tills också killen testar postivt för återfall i cancer.

Man skrattar och gråter när man läser den här boken. Jag kan verkligen rekommendera den! Tack Helena för tipset!