Sara Stridsberg, Happy Sally

Jag avskyr när föräldrar prioriterar sina egna mål så högt att deras barn far illa. Därför fick jag ont i magen av den här historien. I den här boken har mamman föresatt sig att simma över Engelska kanalen medan pappan drömmer om att ta hela familjen med sig och åka till Amerika, i deras lilla segelbåt. En kompromiss görs i familjen. Om mamman lyckas simma över kanalen får hon obegränsat med simtid och familjen slipper åka till Amerika. Om hon misslyckas drar de iväg med båten.

Barnen beskriver ständigt sin mamma som lyckligt springande ifrån dem, mot vattnet där hon simmar och simmar så ofta hon kan. Lillebror lämnas gråtande på trappen efter att ha slitits loss från morgonrocken som en igel.

Mamman ser sitt liv som en parallell till Sally Bauers som 1939 simmade över Engelska kanalen på tiden 15.22. Hon var likadan, eller ännu värre, fokus på Engelska kanalen och simning var så viktigt för henne att hon stängde av alla kopplingar till andra. Kärleken bortprioriterades och barnet aborterades.

Jag tror att livet kan vara mer än ett mål. Om man satsar allt på ett kort, vad gör man då när man misslyckas med sitt enda mål i livet? Är livet värt att leva då? Kan en människa förstå att hon kan vara viktig för andra även om hon inte bryr sig om dem lika mycket. Den här boken har ett svar. Jag hoppas att det kan vara ett annat.

Ja, jag åkte inte förbi min station direkt. Det gör man inte när man läser och lider. En feel bad bok, helt enkelt.

Arnaldur Indridason, Kvinna i grönt

Den här boken började med sådana hemska händelser att jag övervägde att sluta läsa, kvinnomisshandel, barn som inte tas om hand, barn som dör... Usch. Sedan tog den sig. Jag uppskattar särskilt att boken handlade om ett mord, eller är det flera, som ägde rum för minst 70 år sedan. Boken utspelar sig delvis i den tiden dock, och det är plågsamt att läsa.

Jag trodde islänningar var ett godmodigt folk som härdade ut på den månliknande ön utan träd och levde ett gott och rättrådigt liv. Men i den här boken knarkar de, slår sina fruar och beter sig illa. Så nu har min illusion om den godmodige islänningen gått i kras. De är ungefär lika dåliga som svenskar helt enkelt. Såklart är det så.

Fastän den började så eländigt, boken, så blev den allt bättre. Det är en deckare. Ett nytt bostadsområde ska byggas när ett skelett grävs upp. Var hon verkligen död när hon begravdes? Arkeologer gräver och gräver och polisen utreder, var det ett mord? Jag kan inte tänka mig att dagens svenska polis skulle utreda ett 70 år gammal mord på samma sätt som i den här boken. (Tänk när de hittade ett skelett i slottsbacken i Uppsala, herregud, ett mord! Polis tillkallades men det klargjordes att mordet var flera hundra år gammalt. Det var från när danskarna försökte ta slottet. Avspärrningarna togs bort och skelettet hamnade på museum.) Så gör man inte i den här boken. Man löser fallet, precis som det ska vara i den ideala världen.

Bra bok, men testade den inte på tåget. Det gick så fort att läsa den att jag inte hann ta med den. Men det hade säkert varit svårt att gå av vid rätt station.

Sven Otto Littorin Uppdrag arbete

Knaster, knaster, knastertorr. Det är de ord som ligger närmast till hands när jag funderar på hur den här boken ska beskrivas. Den här bokens texter passar som hand i handsken i en proposition eller i en skrivelse till riksdagen.

Littorin har skrivit en bok som nästan uteslutande fokuserar på den arbetsmarknadspolitik som regeringen fört de senaste fyra åren. Det redogörs för lyft-jobb, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmiljöarbetet och slutar med en summering av att nästan alla vallöften på området infriats.

Den innehåller inte mycket annat.

Jag hade hoppats på lite mer livfulla personliga betraktelser. Kanske inte skvaller, men varför inte lite mer om hur han upplevde Sveriges ordförandeskap i EU när han flög runt i Europa som en kringresande försäljare varje vecka, eller kanske om duster med andra departement (om det varit några) eller om hur jobbigt det kan vara att vara arbetsmarknadsminister. Som han skriver har nästan alla andra europeiska länders ministrar avgått. Men han klarade sig, med bara lite mer grått hår.

Littorin är både rolig och slagfärdig när han håller tal och pratar. Men det verkar bli tvärtom när han skriver. Men det är klart. Om valet går åt skogen har han ju bevisat att han precis som jag själv fungerar alldeles utmärkt till att skriva byråkratiska texter på Regeringskansliet. Välkommen tillbaka i så fall!

Svärdet och spiran, Ken Follet

Jag högg en tjock fet bok på Coops bokrea. I förordet och på baksidan står att boken skiljer sig mycket från det som författaren tidigare skrivit. Eftersom jag inte har läst någon bok av Ken Follets tidigare så var det inte mycket till ledning.

Boken utspelar sig i England på 1100-talet. Det är fattigt och eländigt men katedraler ska man bygga till varje pris. Som läsare följer de människor som bor och arbetar kring och på bygget, det är klostret och kyrkans män, greven, riddarna och människorna i staden som växer upp runt bygget. Det märks att författaren tidigare har skrivit deckarböcker. Det är så spännande att jag hela tiden är tvungen att hålla på och läsa i förväg för att få reda på hur det ska gå, överlever hjältinnan attacken av riddarna, klarar sig barnet som brutalt blir nedslagen av en fredlös, blir det något giftermål? Det är ju lite jobbigt. Trots att det är så spännande och på det sättet engagerande tycker inte jag att boken var särskilt bra. Den är för tung och otymplig att släpa på tåget, så man får ha den under armen istället för i väskan. Värre är dock att jag inte heller berörs särskilt av den och att den saknar trovärdighet. Ja, den kanske är trovärdig i sin beskrivning över byggnadskonsten på 1100-talet men jag har svårt att tro att det fanns så moderna upplysta kvinnor som Aliena på 1100-talet och när några män utbrister ungefär, "tänk ändå om man fick uppleva tider när människor inte behövde frukta att maktens män ska komma och plundra deras bostäder och bränna deras hus", så känns det mest fånigt.

Men som vanligt jag kanske är fel målgrupp. För kontrasternas skull kastar jag mig istället för Sven Otto Littorins Uppdrag arbete, en bok av en annan man med ambitioner som skulle matchar dem som behövs för att bygga katedraler. (Mer om det i nästa inlägg.)

Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz

Den här boken handlar om livet, eller ska jag skriva döden, i gettot i den polska staden Lodz. I detta getto bodde ursprungligen 250 000 invånare. Vid krigets slut var 500 personer kvar. Resten hade deporterats till koncentrationslägren för avrättning eller dött av svält eller andra umbäranden i gettot.

Detta getto styrdes till en början av jude-äldsten, Rumkowski, som såg sig som gettots frälsare. Rumkowski ordnade med soppkök och barnhem till alla de föräldralösa barnen. Han drog sig dock inte för att utnyttja både kvinnor och barn sexuellt, inte minst sin egen adopterade son. Han var också snabb att genom sin egen poliskår, som bestod av judar i gettot, driva igenom tyskarnas önskemål om allt från ökad arbetstakt till deportering av barnen. Trots sitt samarbete med tyskarna skulle inte ens Rumkowski undkomma sitt öde.

Som alla berättelser om förintelsen är detta en hemsk historia. En del avsnitt är nästan oläsbara. De är helt enkelt för hemska. Särskilt svårt är det att läsa om barnen.

Även om det är en obehaglig upplevelse att läsa boken bör man göra det. Det som hände i Polen och resten av Europa under andra världskriget får inte falla i glömska. Det är därför ens skyldighet som människa att läsa om det och reflektera över människans möjlighet till ondska.

Tågmässighet: Det var svårt att gå av vid rätt station.
Tips: I slutet finns en förteckning över några av de personer som förekommer i historien. Den kan vara bra att titta i under tiden man läser boken för att hålla reda på vad som händer.

Gun-Britt Sandström, Maken

Den här boken analyserar ett svåravslutat förhållande. Kvinnan som boken handlar om värdesätter sin frihet och självständighet så mycket att hon vägrar slutligt binda sig till mannen i sitt liv. Hon tänker minsann inte blir en sån som virkar slipsar till sin man. Mannen älskar henne för mycket, anser hon. Men samtidigt känns det inte bra när de börjar inleda förhållanden vid sidan av. Svartsjukan ligger som en tjock dimma i luften. Till sist tröttnar han, den stora kärleken, och hittar en annan och bildar familj. Det är lättare menar han, att ha ett förhållande när det inte är den stora kärleken det handlar om. Hon blir ensam kvar med sin frihet, var det värt det?

Boken utspelar sig på 1970-talet. Det släpptes 1976 och igenkänningstecknen för tiden är många, står det i förordet. Bara det att jag föddes samma år, så för mig får den mer illustrera den värld som mina föräldrar levde i när jag föddes.

Även om det är en gammal bok och kvinnor inte längre förutsätts virka slipsar till sina män är frågorna lika aktuella nu som då. Men är det verkligen nyttigt att göra allt så komplicerat? Måste man överanalysera sitt förhållande? Ska man inte försöka fokusera på det som egentligen är viktigt i livet? Vad är den fullständiga självständigheten värd egentligen? Kan det inte finnas en poäng i att våga bilda familj med en person? Även om det innebär att man måste kompromissa lite med sig själv?

Det är väl inte en bok som man glömmer att gå av tåget när man läser, men det beror inte på att den är dålig, det beror bara på att det är lite obehagligt att läsa en bok som väcker så mycket tankar om livet.

Barack Obama, Min far hade en dröm

Den här boken är jättebra. Inte tråkigt, utan fängslade från första sidan. Risk att glömma gå av, ja bitvis. Kontentan av det hela är att han verkar vara en väldigt sympatisk person den där Obama, en riktig svärsmorsdröm.

Den här boken skrev USA:s nuvarande president långt innan han blev president. Jag tror det står att han skrev den när han var 32 eller så. Boken handlar om hans familj, hans mamma, pappa och morföräldrar. Han skriver om sin egen uppväxt, född på Hawaii med en kenyansk pappa som redan när han är mycket liten återvänder till Kenya och en amerikanska mamma som snart träffar en ny man och bosätter sig tillsammans med honom och Obama i Indonesien. Följdaktligen växer Obama upp i Indonesiens myllrande folkliv tills hans mamma inser att han bör gå i en bättre skola och skickar honom på tillväxt till mormor och morfar på Hawaii.

Det är inte lätt för Obama att veta vem han är och han funderar mycket på hur han behandlas på grund av sin hudfärg. Varför kniper tanterna så hårt om sin handväska och kikar misstänksamt på honom när han stiger in i hissen?

Obamas pappa har en till familj i Kenya och när Obama blir vuxen lär han känna sin syster. Tillsammans med henne besöker han för första gången Kenya och upptäcker att han hör hemma där också, fast han aldrig varit där, och att han där har en stor krävande men kärleksfull familj.

I USA kan alla lyckas, oavsett religion eller etniskt utsprung sägs det, men är det riktigt sant? Som ung tyckte Obama i alla fall inte det. Att han faktiskt blev president och det gick till förtäljer inte historien. Men det kan nog inte ses som ett bevis för att alla kan lyckas i USA, snarare att man kan bli USA:s president oavsett hudfärg om man bara är en riktig super-helylle-kille som Obama.