Min dotter streckläser Kalle-Anka-pocketar, det tar en timme eller två sedan är de slut. Nu har jag blivit likadan. Den här boken läste jag på flyget mellan Bryssel och Bromma. Nu blev vi lite försenade, men ändå. Det innebär inte att Sputnikälskling är som en Kalle Anka-pocket, men nästan. Otroligt snabbläst, särskilt om man redan är bekant med Murkamis stil.
Liksom i författarens andra böcker handlar den här om en kvinna, en mycket duktig pianist, som tappat halva sitt jag. Hon förlorade det en natt när hon ensam fastnade i ett pariserhjul som hon åkt upp i för att kunna se på utsikten och med kikare kunna titta in i sin lägenhet. När hon högst upp i hjulet ser sitt rum upptäcker hon sig själv, i färd med att ha sex med en obehaglig man som länge förföljt henne. Känslan av att upptäcka sig själv i denna hemska situation, fast hon samtidigt är någon annanstans, blir för mycket och hon svimmar. När hon vaknar har hennes svarta hår blivit helt vitt och hon har förlorat möjligheten att känna åtrå och att spela piano. Mycket äldre träffar hon en ung slarvig flicka som plötsligt blir dödligt förälskad i henne. Men kärlek är omöjligt, eftersom kvinnan saknar halva sin själ. De reser tillsammans till en bergig ö och då försvinner flickan plötsligt. Har hon bara gått upp i rök eller måhända ramlat ner i en brunn? Men på den här ön finns ju inga brunnar?
Berättaren är en ung man som i sin tur är dödligt förälskad i flickan, en flicka som inte älskar honom utan kvinnan med det vita håret. Även det en sorglig kärlek. När flickan försvinner dras även han in i sökandet och hur det går, ja, det är alltid lite svårt att veta. Men som brukligt i Murakamis böcker finns möjligen en väg tillbaka från den andra sidan. Underhållande, ja, men inte hans bästa.
fredag 26 november 2010
Harper Lee, To Kill a Mockingbird
Det här är en riktig klassiker, publicerad 1960. Den handlar om hur den unga Scout och hennes bror Jess växer upp i ett litet samhälle i en av sydstaterna i USA. De lever ett harmoniskt liv tillsammans med sin pappa och deras svarta hushållerska. Mamman är död sedan många år. Samhället som är litet och sömning är långt ifrån tråkigt om man är liten och har bra fantasi. Barnen fascineras av sin granne Boo som spärrats in i sitt hus av sin pappa när han fortfarande var ung och som ännu fått komma ut, trots att det gått närmare 30 år sedan dess. Således leker de Boo:s historia så inlevelsefullt att gevärsskotten ryker. Likaså hemskt och spännande är deras andra elaka granne som sitter på verandan och skriker oförskämdheter åt barnen och ve och fasa när Jess efter att ha tappat humöret och förstört hennes blommor tvingas sona sitt brott genom att högläsa för tanten. Måhända är hon ju verkligen helt galen och kommer att skjuta honom med geväret som sägs vara gömt i tantens kjol.
För att vara i sydstaterna på 1960-talet har deras pappa en mycket modern syn på människan och uppfostran. Han är advokat och åtar sig till samhällets fasa uppgiften att försvara en svart man som i hans ögon, oskyldig anklagats för våldtäkt på en vit kvinna. I sydstaterna på 1960-talet är segregeringen av svarta och vita total. Rasismen är påtaglig och barnen kommer därför också att påverkas av samhället syn på pappans uppdrag. Jag förstår att den här boken är omtyckt, jag gillade den mycket och även barnen som fick höra valda delar återberättas på väg till skolan.
För att vara i sydstaterna på 1960-talet har deras pappa en mycket modern syn på människan och uppfostran. Han är advokat och åtar sig till samhällets fasa uppgiften att försvara en svart man som i hans ögon, oskyldig anklagats för våldtäkt på en vit kvinna. I sydstaterna på 1960-talet är segregeringen av svarta och vita total. Rasismen är påtaglig och barnen kommer därför också att påverkas av samhället syn på pappans uppdrag. Jag förstår att den här boken är omtyckt, jag gillade den mycket och även barnen som fick höra valda delar återberättas på väg till skolan.
söndag 7 november 2010
Sigrid Combüchen, Spill
Det var faktiskt länge sedan jag var så nära att missa gå av tåget när jag satt och läste. Den här gången fick jag kasta mig av när jag upptäckte att jag vara framme. Vad var det då jag läste? En oändligt spännande thriller-deckare? Nej, en damroman.
Den här boken är en brevväxling mellan två gamla tanter, den ena en författarinna i Lund och den andra en utlandsbosatt kvinna, Hedda, som för länge sedan växte upp i en ganska ”fin” familj i Lund. Det är i princip bara Heddas historia som beskrivs. Författarinnan snor liksom åt sig den genom att påstå att hon bor i Heddas familjs gamla hus, något som inte är sant och som, när det uppdagas, innebär slutet på deras mångåriga brevväxling.
Boken utspelar sig därför huvudsakligen på 1930-talet och beskriver hur Hedda lämnar Lund och sina föräldrar och flyr till Stockholm. Detta trots att hon, som varande enda dottern, borde vara hemma och istället ta hand om hennes sjuklige far och sedan, hennes dödssjuka lillebror. Hedda går en sömmerskeutbildning i Stockholm, hos en tant med nazistiska sympatier som låter eleverna betala för utbildningen samtidigt som hon säljer kläderna till Stockholms överklass. Hedda är ”duktig med händerna” och uppskattas av tanten som försöker para ihop henne med sin son. Som det brukar vara blir Hedda dock förälskad i någon helt annan, en filmskapande 10 år äldre man som råkar vara förlovad med en annan. Så kan det gå. Sedan vill ödet ändå inte att de ska bli dessa två men trots att det går på det sättet verkar Hedda nöjd med livet när hon ser tillbaka på det i sina brev.
Det är intressant att läsa om den här tiden! Tänk att det varit så viktigt att gifta sig oskuld och om hur få som faktiskt gjorde det. Men uppdagades det att man inte väntat på den rätta fick man inte gifta sig i vitt. Då fick man skämmas ögonen ur sig i beigt. Jisses, det är väl tur att tiderna förändras. Men upplevelsen av förälskelsen, som skildras så intensivt att man glömmer gå av tåget, är samma då som nu.
Den här boken är en brevväxling mellan två gamla tanter, den ena en författarinna i Lund och den andra en utlandsbosatt kvinna, Hedda, som för länge sedan växte upp i en ganska ”fin” familj i Lund. Det är i princip bara Heddas historia som beskrivs. Författarinnan snor liksom åt sig den genom att påstå att hon bor i Heddas familjs gamla hus, något som inte är sant och som, när det uppdagas, innebär slutet på deras mångåriga brevväxling.
Boken utspelar sig därför huvudsakligen på 1930-talet och beskriver hur Hedda lämnar Lund och sina föräldrar och flyr till Stockholm. Detta trots att hon, som varande enda dottern, borde vara hemma och istället ta hand om hennes sjuklige far och sedan, hennes dödssjuka lillebror. Hedda går en sömmerskeutbildning i Stockholm, hos en tant med nazistiska sympatier som låter eleverna betala för utbildningen samtidigt som hon säljer kläderna till Stockholms överklass. Hedda är ”duktig med händerna” och uppskattas av tanten som försöker para ihop henne med sin son. Som det brukar vara blir Hedda dock förälskad i någon helt annan, en filmskapande 10 år äldre man som råkar vara förlovad med en annan. Så kan det gå. Sedan vill ödet ändå inte att de ska bli dessa två men trots att det går på det sättet verkar Hedda nöjd med livet när hon ser tillbaka på det i sina brev.
Det är intressant att läsa om den här tiden! Tänk att det varit så viktigt att gifta sig oskuld och om hur få som faktiskt gjorde det. Men uppdagades det att man inte väntat på den rätta fick man inte gifta sig i vitt. Då fick man skämmas ögonen ur sig i beigt. Jisses, det är väl tur att tiderna förändras. Men upplevelsen av förälskelsen, som skildras så intensivt att man glömmer gå av tåget, är samma då som nu.
måndag 1 november 2010
Doris Lessing, Martha Quest
Jag råkade köpa del tre i den här serien på bokrean och när jag insåg det fick jag se till att skaffa den första boken först. Det här är första boken i serien Children of Violence (där det sammanlagt ingår fem böcker). Serien handlar om Martha, som i den här boken är en uttråkad och kritisk ung kvinna som lämnar sitt föräldrahem någonstans på landet i Afrika och flyttar till staden. Där lever hon ett liv som får mina studentår att framstå som otroligt trista och lugna. På bara några veckor festar, dansar och flörtar hon lika mycket som jag hann på fyra år och inte ens det, och detta trots att hon jobbar samtidigt!
I Marthas Afrika misstros och diskrimineras svarta och judar, vilket Martha är ganska ensam om att inte acceptera. Kvinnor har naturligtvis inte heller samma förutsättningar som män. Marthas bror skickas iväg till England till en internatskola för att bli något, medan Martha blir kvar hemma på bondgården. Martha är fast besluten om att lämna sina inskränkta föräldrar bakom sig och lämna Afrika för att fly till civilisationens Storbritannien eller Frankrike, länder som ur Marthas perspektiv har allt som Afrika inte har. Hennes mål är att inte gifta sig och inte skaffa barn utan att bli journalist eller författare eller på annat sätt förändra världen.
Det är dock inte lätt att flytta hemifrån och bli lämnad i fred från sin snokande och oroliga mamma. I den här boken kommer hon därför inte längre än till att jobba med att renskriva kontrakt på en advokatbyrå.
Jag läste boken på engelska och det var så mycket svåra ord att jag fick lov att installera Google translate på telefonen. Jag som trodde att jag var ganska bra på engelska! Därför tappade jag tråden ganska ofta och det var därmed inte så svårt att gå av på rätt station. Men visst var boken läsvärd. Nästa del ska jag dock läsa på svenska.
I Marthas Afrika misstros och diskrimineras svarta och judar, vilket Martha är ganska ensam om att inte acceptera. Kvinnor har naturligtvis inte heller samma förutsättningar som män. Marthas bror skickas iväg till England till en internatskola för att bli något, medan Martha blir kvar hemma på bondgården. Martha är fast besluten om att lämna sina inskränkta föräldrar bakom sig och lämna Afrika för att fly till civilisationens Storbritannien eller Frankrike, länder som ur Marthas perspektiv har allt som Afrika inte har. Hennes mål är att inte gifta sig och inte skaffa barn utan att bli journalist eller författare eller på annat sätt förändra världen.
Det är dock inte lätt att flytta hemifrån och bli lämnad i fred från sin snokande och oroliga mamma. I den här boken kommer hon därför inte längre än till att jobba med att renskriva kontrakt på en advokatbyrå.
Jag läste boken på engelska och det var så mycket svåra ord att jag fick lov att installera Google translate på telefonen. Jag som trodde att jag var ganska bra på engelska! Därför tappade jag tråden ganska ofta och det var därmed inte så svårt att gå av på rätt station. Men visst var boken läsvärd. Nästa del ska jag dock läsa på svenska.
torsdag 21 oktober 2010
Marjaneh Bakhtiari, Kan du säga schibbolet?
Jag tog pendeltåget en dag. Jag åkte förbi två stationer som jag inte ens märkte. Men det var just i ett skede när den här boken var som mest spännande. Annars är det inte en spännande bok. Men intressant.
Det här handlar om en familj där föräldrarna flytt från Iran för att rädda sina barn till ett bättre liv. Fadern som pratar felfri rikssvenska är ett känd debattör om allt som rör integration och invandrare och levererar den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hans fru däremot har svårt att veta vad hon ska göra och förstår knappt en tiondel av vad hennes man pratar om. Familjen lever ett behagligt liv i en fin villaförort, med städerska utan uppehållstillstånd och sånt som man har i en finare villaförort. Den ena dottern övertalar emellertid sin mamma att få åka till Iran och ser hur det egentligen är för att ta bilder till ett skolprojekt. Baran, hennes 13-åriga lillasyster tvingas livrädd följa med.
Iran blir en chock för de båda tjejerna. Deras kusin visar sig vara en förfärlig person, mormor är galen och mostern gråtmild. Kusinen, som liksom de själva är ung, försöker visa dem det riktiga, coola och häftiga Iran och trodde att kusinerna (från landet?) skulle festa lika gärna som hon. Man måste liksom ha kul och festa hela tiden för att låtsas att det inte finns en risk att åka fast, för att kjolen är för kort eller skorna för fel. Hon är mycket förvånad över hennes töntiga kusiner från Sverige och vet inte hur hon ska hantera att de är sååå tråkiga. Samtidigt är hon på ett sätt avundsjuk, tänk att inte behöva låtsas att man inte är rädd hela tiden.
Det är intressant att läsa. Särskilt gillar jag skildringen av lillesyrran Baran som flyr undan alla obehagliga diskussioner genom att ständigt lyssna på sin Ipod. Är det därför folk lyssnar på musik hela tiden? Då slipper man försöka uttrycka vad man känner?
Det här handlar om en familj där föräldrarna flytt från Iran för att rädda sina barn till ett bättre liv. Fadern som pratar felfri rikssvenska är ett känd debattör om allt som rör integration och invandrare och levererar den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hans fru däremot har svårt att veta vad hon ska göra och förstår knappt en tiondel av vad hennes man pratar om. Familjen lever ett behagligt liv i en fin villaförort, med städerska utan uppehållstillstånd och sånt som man har i en finare villaförort. Den ena dottern övertalar emellertid sin mamma att få åka till Iran och ser hur det egentligen är för att ta bilder till ett skolprojekt. Baran, hennes 13-åriga lillasyster tvingas livrädd följa med.
Iran blir en chock för de båda tjejerna. Deras kusin visar sig vara en förfärlig person, mormor är galen och mostern gråtmild. Kusinen, som liksom de själva är ung, försöker visa dem det riktiga, coola och häftiga Iran och trodde att kusinerna (från landet?) skulle festa lika gärna som hon. Man måste liksom ha kul och festa hela tiden för att låtsas att det inte finns en risk att åka fast, för att kjolen är för kort eller skorna för fel. Hon är mycket förvånad över hennes töntiga kusiner från Sverige och vet inte hur hon ska hantera att de är sååå tråkiga. Samtidigt är hon på ett sätt avundsjuk, tänk att inte behöva låtsas att man inte är rädd hela tiden.
Det är intressant att läsa. Särskilt gillar jag skildringen av lillesyrran Baran som flyr undan alla obehagliga diskussioner genom att ständigt lyssna på sin Ipod. Är det därför folk lyssnar på musik hela tiden? Då slipper man försöka uttrycka vad man känner?
torsdag 14 oktober 2010
Haruki Murakami, Norwegian wood
Den här boken är en riktig kärlekshistoria. Kan man älska bara en, eller flera? Kan man älska någon annan, när den som egentligen var menad för mig inte längre finns? Då blir det lite sorgligt, nästan så sorgligt att man kan fälla en tår, fast än man sitter på tunnelbanan. Men man har gjort film av den här boken. Hur kunde man göra det och vad handlar den om egentligen? Blev den totalt barnförbjuden med tanke på allt sex som beskrivs i denna bok? Jag vet då inte om jag törs gå och se den. Skulle jag göra film på en bok av Murakami skulle jag istället valt Kafka på stranden. Det skulle varit underbart med dessa katter, för att inte tala om regnade Makrillar!
När jag berättat för mina vänner att jag snöat in på Murakami var det någon som undrade om inte nästan alla Murakamis böcker handlar om en ung man som är lite vilsen i livet? Ja, så kanske det är. Nu har jag läst tre Murakami-böcker och visst, det är så, alla har som huvudperson en ung man som är lite vilsen och alla innehåller de brunnar och mat. Men även om historierna i övrigt är helt olika är tonen och berättarglädjen densamma. Denna bok, liksom de tidigare jag läst, ger en helt enastående läsupplevelse. Jag är lika insnöad fortfarande. Samma problem föreligger när det gäller att gå av vid rätt station.
När jag berättat för mina vänner att jag snöat in på Murakami var det någon som undrade om inte nästan alla Murakamis böcker handlar om en ung man som är lite vilsen i livet? Ja, så kanske det är. Nu har jag läst tre Murakami-böcker och visst, det är så, alla har som huvudperson en ung man som är lite vilsen och alla innehåller de brunnar och mat. Men även om historierna i övrigt är helt olika är tonen och berättarglädjen densamma. Denna bok, liksom de tidigare jag läst, ger en helt enastående läsupplevelse. Jag är lika insnöad fortfarande. Samma problem föreligger när det gäller att gå av vid rätt station.
torsdag 7 oktober 2010
Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen
Det fanns många som hoppades att Murkami skulle få Nobelpriset. Jag kan bara hålla med. Men jag trodde inte på det. Murkami är alldeles för lättillgänglig litteratur för finsmakarna i Akademien. De ger helst pris till sådant som vanliga människor (inkluderat mig) knappt kan läsa. (Förra året när jag läste Herta Muller kände jag mig som jag tror att folk med dyslexi känner sig när de läser, man läser och läser men förstår ingenting).
Den här boken är jättelång, lite mer än 700 sidor. Det måste beaktas. Den ska trots allt släpas på och av tunnelbanan. Men den finns i pocket och då går det bra ändå att pressa ner den mellan matlådan och handväskan i ryggsäcken.
Jag gillar den här boken. Den är helt och hållet galen, på alla sätt och vis. En man slutar jobba, tappar bort sin katt och strax därefter sin fru. För att försöka komma på vad som har hänt egentligen klättrar han ner i en djup, djup brunn (för så gör man när man går till botten med saker). Den ena konstiga kvinnan efter den andra tar därefter kontakt med honom och han förstår inte mycket utan låter sig drivas med i flödet av händelse. Eller är det så att allt detta händer för att flödet har stoppats?
Huvudpersonen i boken lagar ofta mat och det beskrivs noga vad han lagar och äter. Det är mycket trevligt. Det är också helt underbart att läsa en bok som är breddfylld av fantasi. Att läsa är ju ett sätt att ta en paus från verkligheten och det kan man till fullo göra genom att läsa den här boken. Därför är det också bra att den är lång. Den räckte länge, även för mig. Ja, och det finns risk att man inte går av förstås.
Men så tog den slut ändå. Min trevliga bekantskap med huvudpersonen Okada fick därmed en ände. Jag kände mig så ledsen att genast vandrade bort till bokhandeln. Men allt jag kikade på kändes hemskt realistiskt och jobbigt. Det slutade därför med att jag köpte ännu en bok av Murakami. Kan man bli beroende?
Den här boken är jättelång, lite mer än 700 sidor. Det måste beaktas. Den ska trots allt släpas på och av tunnelbanan. Men den finns i pocket och då går det bra ändå att pressa ner den mellan matlådan och handväskan i ryggsäcken.
Jag gillar den här boken. Den är helt och hållet galen, på alla sätt och vis. En man slutar jobba, tappar bort sin katt och strax därefter sin fru. För att försöka komma på vad som har hänt egentligen klättrar han ner i en djup, djup brunn (för så gör man när man går till botten med saker). Den ena konstiga kvinnan efter den andra tar därefter kontakt med honom och han förstår inte mycket utan låter sig drivas med i flödet av händelse. Eller är det så att allt detta händer för att flödet har stoppats?
Huvudpersonen i boken lagar ofta mat och det beskrivs noga vad han lagar och äter. Det är mycket trevligt. Det är också helt underbart att läsa en bok som är breddfylld av fantasi. Att läsa är ju ett sätt att ta en paus från verkligheten och det kan man till fullo göra genom att läsa den här boken. Därför är det också bra att den är lång. Den räckte länge, även för mig. Ja, och det finns risk att man inte går av förstås.
Men så tog den slut ändå. Min trevliga bekantskap med huvudpersonen Okada fick därmed en ände. Jag kände mig så ledsen att genast vandrade bort till bokhandeln. Men allt jag kikade på kändes hemskt realistiskt och jobbigt. Det slutade därför med att jag köpte ännu en bok av Murakami. Kan man bli beroende?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
