Alla böcker skrivs faktiskt inte om de vackra och begåvade. Ibland förtjänar även de andra att få sin historia berättad. En sådan berättelse finns här. Jag har aldrig tidigare läst om en sådan envis, egensinnig kvinna med en så stor brist på omdöme. Samtidigt har hon en enastående tro på sig själv och är inte beredd att kompromissa det minsta för att gå sin väg i livet.
Det är en historisk roman om Marie de Gournay som tidigt i livet blir besatt av den franske filosofen Michel de Montaigne. Hon hävdar att det endast är hon som verkligen kan förstå honom. När han dör får hon uppdraget att sprida hans verk. Det är dock slutet av 1500-talet och kvinnor ska inte arbeta som förläggare, intressera sig för litteratur och blanda sig i männens diskussioner. Detta, tillsammans med hennes totala brist på social kompetens leder till att hon hånas i det intellektuella Paris.
Jag led lite när jag läste den här boken. Det är inte lätt att vara så ”fel” som Marie är. Samtidigt är det fascinerande att läsa om denna ovanliga kvinna som gick sin egen väg flera hundra år innan kvinnor ens fick rösträtt. Lite seg var kanske boken i början, men väl värd att läsa, så ge inte upp (vilket du inte gör om du begåvats med ens en bråkdel av Maries beslutsamhet).
fredag 4 mars 2011
lördag 26 februari 2011
Ruth Maiers dagbok, Ett judiskt kvinnoöde
Det här är en bok som består av en samling brev och ett antal dagböcker som Ruth Maier skrev mellan maj 1933 och november 1942. Dagböckerna börjar i Wien där Ruth på Kristallnatten fyller 18 år. Några år senare flyr hon ensam till Norge medan resten av familjen far till England. Hon deporteras från Norge tillsammans med hundratals andra judar till Auschwitz i november 1942. Alla kvinnor och barn dödas direkt vid ankomsten.
Det är välskrivna brev och dagböcker, inte sådana som jag skrev när jag var 20 år, och det är nog så sant som det står på baksidan, att hon skulle kunnat bli författare om hon fått leva. Dagböckerna och breven handlar om kriget förstås. Det handlar om Norge, om de tyska soldaterna som kommer dit och som är just soldater men också samtidigt unga vilsna pojkar. De handlar om hennes drömmar som blir mindre och mindre hoppfulla ju längre kriget fortskrider. De handlar dock allra mest om hennes ensamhet. Hon har svårt att finna sig tillrätta i Norge – även om hon både gärna åker skidor och går på tur - och längtar efter sin familj. Hon drömmer om att de alla ska kunna flytta till Amerika. Under tiden flyr hon till böckerna och läser nästan jämt. När hon i Norge ansluter sig till Arbetstjänsten träffar hon norskan Gunvor. De finner varandra och Ruth får äntligen en riktig vän. Det är hos Gunvor Hofmo som Ruths dagböcker upphittas när Gunvor dör 1995.
Trots att boken består av dagboksanteckningar och brev blir den inte tråkig. Som alltid, när man läser om andra världskriget, grips man dock av en sorgsen känsla över vad som hänt och händer i världen. Vad är det för fel på människorna som gör att de måste döda varandra? Varför fick inte Ruth leva sitt liv?
Det är välskrivna brev och dagböcker, inte sådana som jag skrev när jag var 20 år, och det är nog så sant som det står på baksidan, att hon skulle kunnat bli författare om hon fått leva. Dagböckerna och breven handlar om kriget förstås. Det handlar om Norge, om de tyska soldaterna som kommer dit och som är just soldater men också samtidigt unga vilsna pojkar. De handlar om hennes drömmar som blir mindre och mindre hoppfulla ju längre kriget fortskrider. De handlar dock allra mest om hennes ensamhet. Hon har svårt att finna sig tillrätta i Norge – även om hon både gärna åker skidor och går på tur - och längtar efter sin familj. Hon drömmer om att de alla ska kunna flytta till Amerika. Under tiden flyr hon till böckerna och läser nästan jämt. När hon i Norge ansluter sig till Arbetstjänsten träffar hon norskan Gunvor. De finner varandra och Ruth får äntligen en riktig vän. Det är hos Gunvor Hofmo som Ruths dagböcker upphittas när Gunvor dör 1995.
Trots att boken består av dagboksanteckningar och brev blir den inte tråkig. Som alltid, när man läser om andra världskriget, grips man dock av en sorgsen känsla över vad som hänt och händer i världen. Vad är det för fel på människorna som gör att de måste döda varandra? Varför fick inte Ruth leva sitt liv?
torsdag 17 februari 2011
Jonathan Franzen, Freedom
Det här är en riktigt bra bok. Den utspelar sig i USA och följer en familj över nästan en hel livstid. Boken handlar först om mamman i familjen, Patty, hennes ungdom och studenttid, när hon tillbringar nästan all vaken tid i basketbollhallen. Där möter hon sin blivande man Walter, en mycket snäll man, som hon gifter sig med trots att hon egentligen är kär i hans rockande kompis, som inte är en snäll man. Patty och Walter får två barn och lever under småbarnsåren på den lyckliga gatan där de är de ”perfekta grannarna”. Men såklart är allt inte så prefekt som det kan verka vara. Snart krackelerar fasaden och sonen, då tonåring, protesterar genom att flytta in hos de grannar som Patty avskyr allra mest.
Genom boken får man uppleva hur alla i familjen ser på livet genom att varje kapitel har var och en av familjerna som berättare. Det är riktigt underhållande, som en seriös såpa på tv fast i bokform. Boken är samtidigt en skildring över det moderna livet och dess vedermödor. Inte minst illustreras detta genom de viktiga frågor som det redogörs för i bokens inledning: Ska man använda tygblöjor egentligen? Är scouterna okej ur politisk synvinkel? Måste man mala kaffet precis innan man ska dricka det eller går det bra att mala det kvällen innan? Går det att uppfostra självständiga, lyckliga barn om man samtidigt jobbar heltid?
Något annat än att rekommendera den här boken kan jag inte. Läs den. Men glöm inte att gå av tåget, risken är bitvis överhängande.
Genom boken får man uppleva hur alla i familjen ser på livet genom att varje kapitel har var och en av familjerna som berättare. Det är riktigt underhållande, som en seriös såpa på tv fast i bokform. Boken är samtidigt en skildring över det moderna livet och dess vedermödor. Inte minst illustreras detta genom de viktiga frågor som det redogörs för i bokens inledning: Ska man använda tygblöjor egentligen? Är scouterna okej ur politisk synvinkel? Måste man mala kaffet precis innan man ska dricka det eller går det bra att mala det kvällen innan? Går det att uppfostra självständiga, lyckliga barn om man samtidigt jobbar heltid?
Något annat än att rekommendera den här boken kan jag inte. Läs den. Men glöm inte att gå av tåget, risken är bitvis överhängande.
Chimamanda Ngozi Adichie, Lila hibiskus
Den här boken gör ont att läsa. Den handlar om en tjej och hennes bror som växer upp med en pappa som är firad för sitt arbete för mänskliga rättigheter och som är känd för sin givmildhet gentemot de som har det sämre än honom. Det skulle säkert kunna ha varit den ideala familjen, men pappan är samtidigt djupt religiös och misshandlar både sin fru och sina barn. Barnens tillflyktsort blir pappans syster och hennes familj som de får träffa på nåder, mot löfte att inte umgås med farfar, som är hedning. Umgås man med hedningar kan man ju komma till helvetet.
Att i detalj läsa om misshandel, om hur pappan slår sin gravida fru så att hon förlorar barnet och om hur han häller kokande vatten över barnens fötter när han tycker att de har syndat är så hemskt att det knappt går att läsa. Samtidigt är den unga tjejen just en vanlig tjej som blir kär och funderar på livet precis som andra. Men vänner har hon inga. Hennes uppväxt har gjort att hon knappt törs tilltala någon. Det är en bra bok, men jag mådde illa av den. (Jag läste en annan bok på tåget samtidigt som motvikt, men jag är säker på att det kan finnas risk att glömma gå av om man skulle ta med boken på resan.)
Att i detalj läsa om misshandel, om hur pappan slår sin gravida fru så att hon förlorar barnet och om hur han häller kokande vatten över barnens fötter när han tycker att de har syndat är så hemskt att det knappt går att läsa. Samtidigt är den unga tjejen just en vanlig tjej som blir kär och funderar på livet precis som andra. Men vänner har hon inga. Hennes uppväxt har gjort att hon knappt törs tilltala någon. Det är en bra bok, men jag mådde illa av den. (Jag läste en annan bok på tåget samtidigt som motvikt, men jag är säker på att det kan finnas risk att glömma gå av om man skulle ta med boken på resan.)
torsdag 27 januari 2011
Vladimir Nabakov, Lolita
Den här boken refereras det till i en massa sammanhang. Till sist var jag tvungen att själv se varför den är så omtalad. Således läste jag nu, 2011, en bok som väckte avsky och bestörtning redan på 1960-talet då den nådde en större läskrets. Den publicerades dock redan 1955 av ett litet udda förlag som mest sålde porrnoveller.
Vissa böcker som väcker anstöt när de kommer anses 60 år senare helt harmlösa. Den här boken hör dock till undantagen. Den är fortfarande lika förfärlig och oanständig och kommer förhoppningsvis att vara även om 60 år till. Boken kan beskrivas som en riktig kärlekshistoria, om hur en människa på alla sätt och vis älskar och avgudar en annan. Det skulle ju kunna vara trevlig att läsa om, om det inte vore så att den avgudade var ett barn på 12 år och den älskande en man på 40. Historien går i korthet ut på att mannen, i boken kallad Humbert Humbert, för att få vara nära barnet, gifter sig med hennes mor. När modern upptäcker vad som händer rusar hon iväg för att meddela detta och ... blir överkörd. Humbert Humbert kidnappar barnet och reser under lång tid runt i USA med Lolita (som han kallar barnet) och utnyttjar hennes hjälplösa situation tills hon kidnappas av en annan sexuellt avvikande typ. Resten av historien följer Humbert Humberts sökande efter flickan vilket till sista tar en ände med en blodig katastrof.
Hemsk ja, men ändå läsvärd. Nabakov har ett mycket underhållande språk och fångade mig fullständigt med sin hemska berättelse. På baksidan påstås att översättaren äntligen hittat rätt. (En stor tidigare upplaga var tydligen så illa översatt att den i sin helhet brändes på Lövsta soptipp ett stenkast bort.)
Det mest negativa med att läsa den på tåget är dock att man helst inte vill att någon läser över axeln på en, för vad tror de att man läser om? Ja, vad läser man om egentligen? Får man egentligen läsa sådana här böcker utan att skämmas? Men ja, för att avsluta, vill du uppröras, läs boken och det finns viss risk att åka för långt med tunnelbanan.
Vissa böcker som väcker anstöt när de kommer anses 60 år senare helt harmlösa. Den här boken hör dock till undantagen. Den är fortfarande lika förfärlig och oanständig och kommer förhoppningsvis att vara även om 60 år till. Boken kan beskrivas som en riktig kärlekshistoria, om hur en människa på alla sätt och vis älskar och avgudar en annan. Det skulle ju kunna vara trevlig att läsa om, om det inte vore så att den avgudade var ett barn på 12 år och den älskande en man på 40. Historien går i korthet ut på att mannen, i boken kallad Humbert Humbert, för att få vara nära barnet, gifter sig med hennes mor. När modern upptäcker vad som händer rusar hon iväg för att meddela detta och ... blir överkörd. Humbert Humbert kidnappar barnet och reser under lång tid runt i USA med Lolita (som han kallar barnet) och utnyttjar hennes hjälplösa situation tills hon kidnappas av en annan sexuellt avvikande typ. Resten av historien följer Humbert Humberts sökande efter flickan vilket till sista tar en ände med en blodig katastrof.
Hemsk ja, men ändå läsvärd. Nabakov har ett mycket underhållande språk och fångade mig fullständigt med sin hemska berättelse. På baksidan påstås att översättaren äntligen hittat rätt. (En stor tidigare upplaga var tydligen så illa översatt att den i sin helhet brändes på Lövsta soptipp ett stenkast bort.)
Det mest negativa med att läsa den på tåget är dock att man helst inte vill att någon läser över axeln på en, för vad tror de att man läser om? Ja, vad läser man om egentligen? Får man egentligen läsa sådana här böcker utan att skämmas? Men ja, för att avsluta, vill du uppröras, läs boken och det finns viss risk att åka för långt med tunnelbanan.
söndag 23 januari 2011
Karl Ove Knausgård, Min kamp
Den här boken är, tror jag, åtminstone delvis självbiografisk. Karl Ove tar avstamp i det kaotiska vardagslivet med två små barn och ser tillbaka på sin barndom och ungdom fram till dess att hans pappa dör. Boken är bra, fick av nästa alla i min bokcirkel fyra poäng av fem, men jag tyckte själv inte riktigt om den.
Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.
I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?
Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).
Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.
Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.
I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?
Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).
Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.
torsdag 13 januari 2011
Kathryn Stockett, Niceville
USA:s sydstater på 1960-talet. De rika familjerna låter den svarta kvinnliga hemhjälpen sköta hemmet och ta hand om barnen medan mammorna spelar bridge, tennis och umgås med varandra. Det är inte ovanligt att hemhjälpen tvingas lämna sina egna barn ensamma, eller till och med lämna bort barnen, för att kunna försörja sin familj. En svart pojke misshandlas så att han blir blind efter att han använt en toalett för vita och Martin Luther King demonstrerar på gatorna i Washington DC.
Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.
Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!
Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!
Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.
Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!
Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
