Geraldine Brooks, Caleb's crossing

Bok inhandlad i desperation på Bryssels flygplats: En naturvit fin storpocket med snirkliga bokstäver.

Bethia Mayfield är en ung kvinna som växer upp på ön Martha's wineyard på 1600-talet. Hennes far är öns präst vars självpåtagna livsuppgift är att sprida den sanna kristna läran till indianstammarna som sedan länge levt på ön. Han vill frälsa den till dem till den rätta läran och på så vis ge dem möjlighet att komma till himlen. Bethia älskar ön och träffar en dag på en ung man från indianerna, Caleb. De två blir trots sin olikhet de allra bästa vänner och hon börjar sakta ifrågasätta om det engelska sättet att leva verkligen är det bästa. Vänskapen måste dock hållas hemlig, en ung kristen kvinna skulle inte tillåtas umgås med en ung man på det sättet.

Ödet för dock både henne och Caleb från ön till Harward college där de båda sliter hårt, hon under slavliknande förhållanden i köket och han som en av de första indianerna som tilläts studera. Livet är hårt, folk dör som flugor, helvetet är alltjämt närvarande och de fryser. Kvinnor var på 1600-talet inte mycket värda och indianerna inte mycket mer.

Boken är mycket bra, man riktigt hör leran klafsa på de skumma gatorna utanför skolan och känner hur kallt och hårt det är att sova på golvet i köket. Språket är något ålderdomligt men det man inte förstår begriper man av sammanhanget. En riktigt bra bok.

Mark Haddon, Utslag av oro

Jag ville läsa en bok till av den här författaren eftersom jag verkligen gillade hans bok "The curious incident of the dog in the night time".

Till skillnad från den boken tycker jag dock att den här saknar både mening och djup. Den här boken känns som en sådan där teater där folk springer mellan rum på en scen och smäller igen dörrar.

Boken handlar om en familj där allt går på tok. Mamman bedrar pappan med en av pappans före detta kollegor, en tvålfager typ. Dottern är i färd med att gifta sig med en man som ingen i familjen gillar och sonen vågar inte ta med sin kille på bröllopet. Mitt i allt detta drabbas pappan i familjen av en depression och dödsångest, något som inte blir bättre när han kommer på sin fru i sängen med den före detta kollegan.

Ja, den gick väl att läsa men kommer inte att lämna några som helst spår förutom ett kvitto från biblioteket på att boken är återlämnad. Läs hellre den andra Haddon-boken. Den här är ingen höjding (som vi säger här hemma).

Knut Hamsun, Markens gröda

Som läsare av två Knausgårdböcker måste väl ändå se efter om han har rätt. Är Hamsun trots sina ökända politiska åsikter Norges enda riktiga författare? Markens gröda sägs vara en starkt bidragande orsak till att Hamsun 1920 förärades Nobelpriset i litteratur.

Det här är en skildring av den hårt arbetande Isak som bryter ny mark nära fjället långt ute i ödemarken. Han gräver och hugger, bygger och bär som bara en stor stark karl kan och skapar sig ett hem i skogen. Det är som man inte hinner andas, boken bara matar på, som om hela vore en enda lång mening.

I Markens gröda är det framförallt kvinnornas historia som gör boken läsvärd. En kvinna som är harmynt flyttar in hos Isak och arbetar tillsammans med honom på gården. Så småningom får de ett barn, en pojke, och sedan en pojke till och sedan ett tredje. Men den sista är flicka och harmynt och mamman stryper henne snabbt och gräver ner henne i jorden, en gärning som inte kommer att gå oupptäckt trots att hon, liksom med de två första barnen, fött henne i ensamhet.

Det är förstås ett hårt liv de lever och i likhet med andra böcker jag läst från samma tid finns en oförmåga att kommunicera. Det är väldigt mycket suckande och knytande av nävar under bordet. Men det är väl i och för sig bättre att avreagera sig genom att gräva upp en stor sten än att bråka och slåss.

Ja, läsvärd var den kanske och annorlunda än de böcker jag brukar köpa på Pocketshop. Men någon mer Hamsun blir det inte på länge...

Doris Lessing, Våldets barn

Tredje delen i Lessings serie Våldets barn.

Martha Quest lämnar i den här boken sin tvååriga dotter och sin make och blir kommunist. Hon satsar allt på att bli en god kamrat och ger sig helhjärtat in för att bli en mönsterkommunist i Lenins anda. Hon jobbar dag som natt med att dela ut broschyrer om mönsterlandet Ryssland och sitta på möten och diskutera kommunistisk teori. Helt i linje med detta är att för "sakens" skulle gifta sig med den obehaglige tysken som fungerar som ordförande i deras grupp. Marta undertrycker på detta sätt både sig själv och sina känslor och förtränger helt att hon lämnat sitt barn. Inte mår hon särskilt bra och det gör inte jag heller när jag läser om galenskaperna. Det blir liksom en orgie i ungdomligt oförstånd. Historien blir bara värre och värre för var bok som går. Men hoppet är det sista som lämnar en. Måhända känns nästa bok inte lika tröstlös.

Mark Haddon, The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Det här är en helt fantastisk bok, den bästa jag hört på länge. Nu har jag ju inte läst den, så jag vet inte om det gör skillnad, men inläst på det här sättet är den oslagbar.

Bokens huvudperson är Christopher, en autistisk 15-årig pojke som en dag hittar grannens hund genomborrad av en högaffel. Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som dödat hunden och skriva en bok om det. Han gillar projekt, särskilt svåra och långa projekt som att skriva böcker.

Christopher ser verkligheten på ett annat sätt än vi "normala" gör. Hans hjärna sållar inte information, utan han är medveten om alla detaljer och blir därför stressad när det är för mycket intryck. Då kan det hända att han måste lägga sig ner på marken och stöna högt för att stänga ute verkligheten eller sätta på radion på hög volym mellan två stationer för att få ett brus som gör att hjärnan lugnar ner sig. Han tittar inte människor i ögonen och har en stark beröringsskräck. Han kan inte heller tolka andra människors ansiktsuttryck. Han har dock fått förklarat för sig att ett lyft ögonbryn kan betyda "du är konstig" eller "jag vill ha sex med dig", allt beroende på vad som sades innan och i vilket sammanhang uttrycket förekommer. Det kan man ju förstå att det är jobbigt. Han är dock enormt skärpt och man lider med honom när hans privatdeckarprojekt leder honom ut ur hans trygga schemalagda värld.

Boken är på engelska men mycket lätt att förstå. Christopher förstår ju inte ironi eller uttryck som sägs på ett sätt men betyder något annat, då det blir enkelt att hänga med. Jag är så ledsen över att den här boken är slut, det hann ju bli min favorit som gjorde det till dagens höjdpunkt att vänta på bussen och tåget.

Lena Einhorn, Siri

Den här boken handlar om Siri von Essen, född i Finland och en firad skådespelerska under senare delen av 1800-talet. Det kan dock vara så att hon är lika känd för att ha varit gift med en galen svensk författare, Strindberg.

Den här boken handlar om Siris liv som var ovanligt stormigt för att vara på den tiden. Hon var först gift med en överstelöjtnant och hade ordnat livet till det bästa(?) när hon träffade Strindberg. Då skilde hon sig! Men det var inte bara hennes fel, hennes make hade ett förhållande med Siris kusin, så det var inte mycket bevänt med det äktenskapet. Strindberg fångade Siri fullständigt och sporrade henne att satsa på sin dröm, att bli skådespelare. När hon mot alla odds lyckades vändes dock hans entusiasm och han blev mer och mer kufisk. Jag hade väl hört att Strindberg var galen, men jag visste inte att han var fullt så knäpp som han framstår i den här boken.

Boken är väldigt lättläst och flyter på och tar slut fort. Om man vill levandegöra sina bortdomnade skolkunskaper om Strindberg och Siri kan man med fördel läsa boken.

Karl Ove Knausgård, Min kamp 2

En del människor upprätthåller en fasad. Man ska se ut som någon man inte är eller framstå som bättre, mer framgångsrik eller vackrare än man egentligen känner sig. Knausgård är tvärtom. Han skriver precis hur det är, hur jobbigt han tycker det är att småprata med andra föräldrar på barnkalas, hur nervös han känner sig när han ska hålla föredrag om sina böcker och hur han föraktar sig själv för att han gillar ändå gillar den uppmärksamheten. Knausgård är en svårmodig typ, som till och med enligt sin egen beskrivning ser dyster ut. Hans enda sanning i livet är den att han minsann inte ska tro att han är något, fastän han sett från utsidan är en mycket framgångsrik författare.

Den här boken är enastående bra. Jag känner mycket mer sympati för den äldre Knausgård i den här boken än den tonårige Knausgård i bok 1. Det kan dessutom ha att göra med att jag är ungefär lika gammal som Kanusgård i den här boken, mellan 30 och 40 och lite till. I den här boken får han också sina tre barn som han skriker för mycket åt när de har sina trotsperioder (vilket jag mycket väl kan förstå).

Han skriver väldigt bra, på ett sätt som får mig att tro att jag känner honom bättre än mina vänner i den vanliga riktiga världen. Jag vill bara fortsätta att läsa och läsa. Jag måste skaffa hans tredje bok också...