Den här boken är fantastisk bra. Jag hade dock vissa problem med att förstå allt, engelskan var inte helt lätt.
Boken handlar om en 17-årig tjej som lever på lånad tid med sin cancer (i lungorna). Hon kommer att dö men hon har fått en medicin som förlängt hennes liv några år. Hennes mamma har sagt upp sig från sitt jobb för att ta hand om henne och pappan gråter nästan varje dag när han går till jobbet.
I en samtalsgrupp för unga överlevande, eller egentligen döende, cancerpatienter träffar flickan en dag en jättesnygg kille och kärlek uppstår. Han, som opererat bort sitt ena ben på grund av sjukdomen, är just nu fri från cancer. Hon tipsar honom om en bok hon läser och läser, en bok som inte har något slut. Tillsammans bestämmer de sig för att försöka ta reda på hur boken egentligen slutade och söker upp författaren med hjälp av pengar från en fond för en "sista önskan" för de unga som ska dö. Tillsammans lever de livet så intensivt de orkar, tills också killen testar postivt för återfall i cancer.
Man skrattar och gråter när man läser den här boken. Jag kan verkligen rekommendera den! Tack Helena för tipset!
onsdag 1 maj 2013
August Strindberg, Hemsöborna
Okej, jag får väl erkänna att jag skummade lite på slutet, så boken är inte i sin helhet noggrant läst.
Strindberg må vara en stor författare. Han beskriver i den här boken livet på en skärgårdsö dit besservissern Carlsson beger sig för att ta arbete som dräng och för att styra upp jordbruket hos en änka och hennes son. Carlsson är en illvillig jäkel som gör allt för att styra saker som han vill ha dem och drar sig inte för att ljuga, dupera och vara elak för att få som han vill. Ändå är han rätt klantig och får skämmas, för han är ju inte det herrskap han önskar, utan bara en vanlig dräng.
Eftersom det viktigaste för mig är historien, så kunde jag nästan inte läsa den här boken. Carlsson är den mest motbjudande person jag har läst om på länge. Det kan vara så att det därför är en bra bok och stor litteratur. Men för mig var det hemskt. Jag mådde så dåligt att vad som helst skulle vara mer läsvärt än detta. Det enda utbyte jag hade av boken var att jag förvånades över hur mycket sprit de verkade dricka om dagarna på den tiden. Kanske borde jag läst en annan Strindberg-bok?
Strindberg må vara en stor författare. Han beskriver i den här boken livet på en skärgårdsö dit besservissern Carlsson beger sig för att ta arbete som dräng och för att styra upp jordbruket hos en änka och hennes son. Carlsson är en illvillig jäkel som gör allt för att styra saker som han vill ha dem och drar sig inte för att ljuga, dupera och vara elak för att få som han vill. Ändå är han rätt klantig och får skämmas, för han är ju inte det herrskap han önskar, utan bara en vanlig dräng.
Eftersom det viktigaste för mig är historien, så kunde jag nästan inte läsa den här boken. Carlsson är den mest motbjudande person jag har läst om på länge. Det kan vara så att det därför är en bra bok och stor litteratur. Men för mig var det hemskt. Jag mådde så dåligt att vad som helst skulle vara mer läsvärt än detta. Det enda utbyte jag hade av boken var att jag förvånades över hur mycket sprit de verkade dricka om dagarna på den tiden. Kanske borde jag läst en annan Strindberg-bok?
Patrick Rothfuss, The Wise Man's Fear
Det är är den 1347 sidor långa fortsättningen på The Name of the Wind. Den är precis lika bra som förra boken. Kvothe berättar sitt livs historia för Chronicler och sin lärjunge Bast på en pub i en lite bortglömd by på landet. Kvothe berättar om sin tid på universitetet, sin kärlek till den svårfångade Denna och en långtgående fejd men en av de rikaste unga männen på universitetet. Han lämnar dock universitetet bitvis under berättelsen och ger sig iväg på äventyr.
Okej, ibland känns det som om författaren pusslat ihop små bra noveller och klistrat ihop dem till en lång historia. Men det får man ta. Det är väldigt underhållande och roligt och särskilt läsvärda är alla de små historier som vävs in i berättelsen, de sagor som berättas kring lägereldarna på kvällen. (Alldeles särskilt bra var den som den unga pojken som föddes med en gyllene skruv i magen, istället för en navel.) Jag var glad att boken var lång, så att den räckte länge. Nu väntar vi på fortsättningen!
Okej, ibland känns det som om författaren pusslat ihop små bra noveller och klistrat ihop dem till en lång historia. Men det får man ta. Det är väldigt underhållande och roligt och särskilt läsvärda är alla de små historier som vävs in i berättelsen, de sagor som berättas kring lägereldarna på kvällen. (Alldeles särskilt bra var den som den unga pojken som föddes med en gyllene skruv i magen, istället för en navel.) Jag var glad att boken var lång, så att den räckte länge. Nu väntar vi på fortsättningen!
lördag 13 april 2013
Barnmorskan i East End : en sann berättelse från 1950-talets London av Jennifer Worth
En kvinna skriver en bok om hur det var när hon jobbade som barnmorska i London på 50-talet. Hon beskriver miljön i det fattiga Docklands i London, där man bodde trångt, smutsigt och hade och födde många barn. Flera av berättelserna är väl värda att läsa, men vissa är hemska eftersom barnen for så illa. Värst av allt är berättelsen om fattighuset där man tvingande barnen från sina föräldrar vilket fick till följd att barnen ofta dog, ett efter ett.
Den här boken hade säkert varit jättebra om den inte varit så otroligt taffligt skriven. "På den här tiden fanns det ju inga..." eller "folk var ju vana vid att". Hon flikar in små kommentarer mitt i berättelsen för att uppfostra sin läsare och det är outhärdligt. Lusten att läsa vidare krossas till damm och jag ville bara lägga ner boken och läsa något annat istället. Hon borde enbart ha skrivit den ur den unga barnmorskans perspektiv, som en sammanhängande berättelse, utan att peka med hela handen och TALA tydligt.
Jag har förstått att man gjort en film eller tv-produktion av berättelserna. Bra! Det passar de utmärkt till. För att läsa den här boken är, trots att berättelserna är intressanta och mycket läsvärda, tidvis gräslig.
Den här boken hade säkert varit jättebra om den inte varit så otroligt taffligt skriven. "På den här tiden fanns det ju inga..." eller "folk var ju vana vid att". Hon flikar in små kommentarer mitt i berättelsen för att uppfostra sin läsare och det är outhärdligt. Lusten att läsa vidare krossas till damm och jag ville bara lägga ner boken och läsa något annat istället. Hon borde enbart ha skrivit den ur den unga barnmorskans perspektiv, som en sammanhängande berättelse, utan att peka med hela handen och TALA tydligt.
Jag har förstått att man gjort en film eller tv-produktion av berättelserna. Bra! Det passar de utmärkt till. För att läsa den här boken är, trots att berättelserna är intressanta och mycket läsvärda, tidvis gräslig.
fredag 29 mars 2013
Patrick Rothfuss, The Name of the Wind
Man börjar i en bar i en liten by långt ute på landet. Ägaren, som vid första anblicken ser ut och agerar precis som en barägare ska, visar sig ha drag som vanliga människor saknar. Kanske gömmer han sig bara och "spelar" barägare. Men vissa verkar känna till var han finns för plötsligt dyker en man som samlar på sagor upp och ber att Kvothe ska berätta den sanna historien. De sätter sig ner och mannen börjar anteckna.
Den sagan börjar när Kvothe växer upp som en glad och ovanligt klipskt litet barn till ett par som äger en kringresande cirkus. Kvothe agerar i pjäser, spelar och sjunger och reser runt tillsammans med hela sällskapet. Man stannar aldrig särskilt länge på samma plats, men när man kommer till de stora stenar som här och där rests längs vägar och i skogen tar man paus. Vid en sådan paus tar plötsligt den lilla pojkens liv en ny vändning. En man, den onde personifierad, dyker upp och dödar alla, utom Kvothe som vid tillfället är i skogen och samlar ved.
Där hamnar vi i sagans nästa del där Kvothe ensam och utsatt försöker överleva som gatubarn i en stor stad. Han tigger, stjäl och slåss och lär sig den hårda vägen att överleva i misären. Önskan efter att hitta den onde mannen som slog hans liv i spillror och sökandet efter kunskap om det och om allt annat, för honom till universitetet, där han, efter att han visat sina kunskaper mot förmodan antas.
På universitetet skulle man kunna tänka sig att historien blev den traditionella: Den fattiga men smarta pojken mobbas av sina rika kamrater och försöker överleva. Men sån är inte den här sagan. Kvothe är en riktig besservisser, smart och kaxig, och lyckas snabbt få fiender både bland elever och professorer, vilket ställer till det ordentligt för honom. Han har dock också några riktigt goda vänner och förlorar sitt hjärta den den mystiska, skönsjungande Denna, som ideligen försvinner men dyker upp igen.
Det är en riktigt rolig saga, särskilt eftersom Kvothe inte riktigt beter sig som hjältar i sagor brukar göra. Redan i början läste jag så ihärdigt att det bara var tur att jag hann av vid min t-banestation! Ett rent nöje!
Den sagan börjar när Kvothe växer upp som en glad och ovanligt klipskt litet barn till ett par som äger en kringresande cirkus. Kvothe agerar i pjäser, spelar och sjunger och reser runt tillsammans med hela sällskapet. Man stannar aldrig särskilt länge på samma plats, men när man kommer till de stora stenar som här och där rests längs vägar och i skogen tar man paus. Vid en sådan paus tar plötsligt den lilla pojkens liv en ny vändning. En man, den onde personifierad, dyker upp och dödar alla, utom Kvothe som vid tillfället är i skogen och samlar ved.
Där hamnar vi i sagans nästa del där Kvothe ensam och utsatt försöker överleva som gatubarn i en stor stad. Han tigger, stjäl och slåss och lär sig den hårda vägen att överleva i misären. Önskan efter att hitta den onde mannen som slog hans liv i spillror och sökandet efter kunskap om det och om allt annat, för honom till universitetet, där han, efter att han visat sina kunskaper mot förmodan antas.
På universitetet skulle man kunna tänka sig att historien blev den traditionella: Den fattiga men smarta pojken mobbas av sina rika kamrater och försöker överleva. Men sån är inte den här sagan. Kvothe är en riktig besservisser, smart och kaxig, och lyckas snabbt få fiender både bland elever och professorer, vilket ställer till det ordentligt för honom. Han har dock också några riktigt goda vänner och förlorar sitt hjärta den den mystiska, skönsjungande Denna, som ideligen försvinner men dyker upp igen.
Det är en riktigt rolig saga, särskilt eftersom Kvothe inte riktigt beter sig som hjältar i sagor brukar göra. Redan i början läste jag så ihärdigt att det bara var tur att jag hann av vid min t-banestation! Ett rent nöje!
Paul Hoffman, The Last Four Things
Redan att ta i den känns otäckt. Boken är liksom lite klibbig i sig själv.
På baksidan kunde man ju ha varnat och skrivit målgruppen för boken: "Ditt stora intresse är krig och strategier för hur man vinner krig med hjälp av fotburna arméer som möts på en stor slätt. Utöver det finner du det otroligt stimulerande att studera hur man dör och frossa i otäcka skador och lidande. Kvinnor och till viss del en fascination för religiös fanatism upptar resten av ditt intresse."
På framsidan finns några korta omdömen, "Wonderful", "Tremendous" och "Magnificent". Jag känner ju inte igen namnen på den som yttrat detta, men jag måste tillstå att jag är allvarligt oroad för er psykiska hälsa.
Jag, som har helt andra intressen än målgruppen för denna bok, tycker att en bra sammanfattning av den här boken är: Motbjudande. Första delen var ändå bättre, där fanns en del mystiska händelser som kunde betraktas som intressanta. Men den här passar bäst i runda arkivet.
På baksidan kunde man ju ha varnat och skrivit målgruppen för boken: "Ditt stora intresse är krig och strategier för hur man vinner krig med hjälp av fotburna arméer som möts på en stor slätt. Utöver det finner du det otroligt stimulerande att studera hur man dör och frossa i otäcka skador och lidande. Kvinnor och till viss del en fascination för religiös fanatism upptar resten av ditt intresse."
På framsidan finns några korta omdömen, "Wonderful", "Tremendous" och "Magnificent". Jag känner ju inte igen namnen på den som yttrat detta, men jag måste tillstå att jag är allvarligt oroad för er psykiska hälsa.
Jag, som har helt andra intressen än målgruppen för denna bok, tycker att en bra sammanfattning av den här boken är: Motbjudande. Första delen var ändå bättre, där fanns en del mystiska händelser som kunde betraktas som intressanta. Men den här passar bäst i runda arkivet.
söndag 3 mars 2013
Robin Hobb, Renegade's Magic
Den sista boken i trilogin Soldier Son ballar ur fullständigt. Har författaren halkat med pennan när hon skrev den här? Det blir för mycket av allt och man börjar undra hur många gånger det är seriöst att dö ens i en fantasyroman? Med Renegade's Magic kräks man nästan, särskilt på slutet. Nej, jag tycker att de andra trilogierna var mycket bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
