Laurence Cossé, Drömbokhandeln (Au bon roman)

Den här boken handlar om det som jag och många med mig drömt om, en bokhandel som bara säljer bra böcker, goda böcker. I den här boken startas en sådan bokhandel. Grundarna är mycket hemliga. De utser en kommitté bestående av åtta högt skattade författare, som förstås inte nämns vid namn, som får välja ut några hundra omistliga böcker var. Dessa böcker säljs sen i bokhandeln och kunderna väller in. Alla är dock inte lika förtjusta i affärsidén och snart börjar attentaten. Man försöker smutskasta bokhandeln, sabotera och konkurrera ut den. Till sist går det så långt att kommittémedlemmarna hotas till livet. En polis, som förstås egentligen mest är intresserad av litteratur, utreder fallet och historien nystas upp.

Själva historien är ganska enkel och kanske inte sån att man missar att gå av tunnelbanan. Men det är inte det som gör den här boken så bra. Det är istället den glöd med vilket böcker och läsande beskrivs. Alla i den här boken läser och älskar böcker och det vimlar av boktips. Jag gjorde öron i boken på de ställen där man beskrev böcker som jag själv tänker läsa och det blev ganska många öron till sist. Det är, som det står på baksidan, lika mycket en roman som en bok med boktips.

Erin Morgenstern, The night circus

Det här är den bästa bok jag har läst på mycket länge. Jag läste ut den redan i somras men kan fortfarande känna doften av cirkusen.

Allt tar sin början när två trollkarlar slår vad. Den ena hävdar att hans dotter visst kommer att slå den andra trollkarlens lärling. Spelplatsen är en cirkus, en nattcirkus. Egentligen förstår ingen annan än trollkarlarna att spelet har börjat men gradvis dras de båda tävlanden in i utmaningen och alla runt om med dem, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Man kan också se det som att den handlar om en cirkus i svart och vitt, som bara öppnar när det är midnatt. På den här cirkusen är allt fantastiskt och omöjligt och orimligt. Publiken är trollbunden. När natten kommer är den där och sen försvinner den bara, och är borta för att sedan dyka upp i någon annan del av världen.

Boken är skriven på ett fantastiskt sätt. Det är en njutning att läsa. Faktum var att den här boken var så bra att jag en dag hamnade på depån i Alvik. Alla hade gått av, men det hade jag inte märkt eftersom jag var långt bort, på nattcirkusen. Tunnelbaneföraren, som, när han förstått att jag inte var utlänning som inte begrep svenska, bara tyckte att jag var helknäpp, fick köra tillbaka mig till stationen. Men, trots riskerna med att läsa så här bra böcker på tunnelbanan, kan jag inte annat än rekommendera den. Läs ... och njut!

Jamie Ford, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Hade jag inte fått låna den här boken hade jag aldrig läst den. En så fånig titel får man bara inte ge en bok. Särskilt inte den här, som faktiskt är riktigt bra.

Den här boken utspelar sig i nutiden och dåtiden samtidigt. Huvudpersonen är en farbror som under många år vårdat sin fru som nyligen gått bort och som har en välartad son som går på universitetet. Farbrorn lever ett stillsamt liv och det händer inte mycket, tills dess han ser på tv att de hittat en massa bagage i källaren på ett gammalt övergivet hotell. Han känner igen ett parasoll som visas upp i inslaget. Det har blommor och tillhörde hans enda barndomsvän, en japansk flicka vid namn Keiko. Hon och hennes familj var en av de många som internerades under andra världskriget bara för att de var japaner. Keiko vidhöll dock helhjärtat, även efter interneringen, att hon var amerikan. Hon pratade inte ens japanska. Farbrorn som är kines tvingades som ung pojke under kriget bära en knapp där det stod "jag är kines", för att ingen skulle ta fel. Han klarade sig från internering, men mobbades svårt i den helamerikanska skola där han gick, för att han var utlänning. Inte heller blev livet lättare av att hans pappa hatade japaner mer än allt annat på jorden.

Det här är en bra bok. Den sjunger av jazz och stämningar och miljöer beskrivs på ett sätt som får mig att tro att jag är där. Det är därtill väldigt intressant att läsa om japanernas öde i USA under kriget. Såhär skriver man en riktigt bra historia!

Jojo Moyes, Livet efter dig

Det här är egentligen en bok som handlar om något så allvarligt som dödshjälp. Det är också en kärlekshistoria. Det hade säkert kunna vara en jättebra bok, men det stör mig något alldeles otroligt att den är så väldigt tillrättalagd. Den perfekta egomannen Will Traynor, rik, snygg, framgångsrik, omgiven av perfekta barbietjejer blir påkörd av en motorcykel och hamnar, gravt handikappad i rullstol. Han blir beroende av andra för att klara de enklaste saker och han hatar sitt liv och vill bara dö. Då anställer hans mamma en ung tjej Lou som "sällskap". Hon är hans motsats. Hon är oglamorös, syr sina egna kläder och till synes nöjd med att bo i den lilla byn hela livet. Kärlek uppstår.

Någonstans där blir det som en mitt-livs-novell-bok. Jag nästan kräks. Jag tycker inte heller att författaren tillräckligt tydligt utvecklar Lous personlighet. Hon blir mer som ett tillbehör till Will. Nej, någon höjdare blir det liksom aldrig. 

Linn Ullman, Det dyrbara

Den här boken läste vi i vår bokcirkel. Den handlar om en notoriskt otrogen författare som inte lyckas skriva fortsättningen på sin bästsäljare, om hans fru som driver en restaurang och jobbar jättemycket och om deras oberäkneliga tonårsdotter som de tittar på och tänker "Hur blev hon sådär?". Den enda som förstår den vilda tonåringen är den egensinniga mormodern som är nästan likadan, fast hon är gammal. Hon kör bil full och beter sig illa medan hennes dotter ordnar ett kalas fast mormor inte alls vill fira att hon fyller år. Den handlar också om en barnflicka som passar barnen, en vacker en, med rådjursögon. Fast inte heller hon mår toppen. (Ingen mår toppen i sådana här böcker.) Sen försvinner barnflicka, precis som i sagan. Jag tyckte inte att det här var så vidare bra. De går bara runt och ältar och lider och handlar tvångsmässigt. En enda gång blixtrade det till. Det var när dottern plötsligt klipper av frökens långa hår. Då hände det något och det blev lite intressant. Hur ska det här gå då? Men sen ältade boken tillbaka sig i sitt halvdryga lidande. Ja, allt kan ju inte vara roligt att läsa...

Melina Marchetta, Jellicoe Road

De påstod att det här var en ungdomsbok. Men den är ohyggligt komplicerad för att vara en sån. Den är sådär osammanhängande och parallellehistorieaktig av det slag där man fattar först när man läst klart den. Dessutom har jag svårt att skilja på karaktärerna. Först tyckte jag att den var obegriplig. Jag läste och läste och det handlade om något krig mellan olika ungdomar som jag inte heller begrep, men sen, någon gång efter mitten började det klarna. Mot slutet blev det spännande och till sist grät jag. På tunnelbanan. Jag låtsades att jag var allergisk.

Det handlar om elände. Om barn som inte mår bra och om en olycka, ett självmord och depression. Verkligen något för mina bokcirkelvänner som tokgillar eländesrealism. Men nu när den är slut kan jag ändå tycka att den var okej. Inte "Fruktansvärt bra" som det står på framsidan, men nog en bok jag kommer fundera på ett tag ändå och det brukar ju betyda att de var bra.

John O'Farrell, Mannen som glömde sin hustru

Det är sällan jag skrattar högt på tunnelbanan när jag läser, men den här boken fick mig att göra det. Jag kluckade och de stressade pendlarna blängde på mig.

Storyn i den här boken är enkel. En man vaknar upp på tunnelbanan, passande nog, i London och minns inte vem han är eller var han är på väg. Han har ingen plånbok och ingen mobil och inget minne. Ja, han kommer ihåg allt möjligt som har att göra med historia och allmänna händelser, men allt som relaterar till personligheten är borta. Han hamnar på sjukhus bredvid en tålmodig medpatient som lyckas få honom att haspla ur sig ett telefonnummer, till en kompis. På den vägen börjar han upptäcka vem han är: En ganska otrevlig egocentrisk medelålders man som ligger i skilsmässa.

Som jag redan sagt är det hejdlöst roligt att läsa hur han försöker ta reda på vem han är, men man kan också se boken på ett annat sätt om man vill. Man kan läsa det som om det krävs en rejäl hjärnskada med minnesförlust för att en mansgris ska kunna få lite perspektiv på tillvaron och upptäcka att han, när han tänker saken, visst kan förstå sin frus synpunkter och tycka att de är rimliga. Han förvandlas från svin till den PERFEKTA maken, som lagar mat, plockar undan, dammsuger OCH åker med barnen till vattenland bara för att göra dem glada. Det är inte egentligen inte särskilt trovärdigt utan gräsligt tillrättalagt. Men vi struntar i det. Jag väljer att komma ihåg den som en rolig bok istället.

Tack för lånet Anette!