Ja, jag har bara läst en tredjedel av denna bok och nu tänker jag inte lägga mer tid på den. Det var det sämsta jag har läst på länge!
Den här författaren verkar ha letat i varje hörn efter rykten och spår av Michelle Obamas liv. Det var tydligen inte så lätt att få till en intervju. Följaktligen finns här intervjuer med rumskamrater från college som endast bodde två månader med presidentfrun och en rektor som knappt kommer ihåg henne. Inledningen handlar mest om Chicagos utveckling och hur detta "borde" på ha påverkat Michelle Obama. Det känns så krystat att det faktiskt är oläsbart. Jag tar avstånd från hela idén. Saknar man material från källan, när en biografi handlar om en levande person, kan man lika gärna låta bli att skriva boken.
Jag väntar på Michelle Obamas egen bok istället, någon gång kommer den säkert.
fredag 27 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Sara Kadefors, Fågelbovägen 32
Det är inte ofta jag läser en bok som är så jobbig att läsa att jag ger upp. Men här var det nära. Den här boken berörde mig riktigt illa och det var med motvilja jag läste vidare.
En kvinna, Karin, är högutbildad läkare med två fina barn och en perfekt make och ett vackert hus. Hon lever ett välordnat liv i villaidyllen helt enkelt. Hon jobbar förstås också ideellt på en klinik för papperslösa där hon är lite av en eldsjäl. En dag ”räddar” hon en av patienterna på kliniken, den unga sjuka Katerina från Moldavien, från hennes hemska jobb som utnyttjad hemhjälp. När Katerina tillfrisknat börjar hon, mot Karins vilja, arbeta hemma hos Karins familj. Till en början går allt bra. Alla njuter av att slippa allt vardagsbestyr och av att mötas av ett perfekt välstädat hem varje dag. Men efter ett tag märker Karin att barnen tyr sig till Katerina istället för henne.
Då vänder Karin. Istället för den goda självuppoffrande yrkeskvinna som hon alltid varit blir hon svartsjuk och avundsjuk. Hon får också något slags hemmafru-bakslag som gör att hon får dåligt samvete för att hon varit hemma för lite med barnen, att hon inte kan laga mat, ja, över att hon inte är någon bullmamma. Hon blir riktigt elak, särskilt mot Katerina och inleder samtidigt ett desperat förhållande med en alldeles för ung man (som förstås känner sig utnyttjad). Jag tyckte att det var plågsamt att läsa om hur elak hon blir och särskilt om hur hon tillgjort hon beter sig mot sina barn. Hon försöker vara som hon tror att en mamma ska vara mot sina barn, utan riktigt engagemang.
Samtidigt tyckte jag att historien i sig var lite fånig. Vadå ångest över att hon inte bakar bullar och ja, självklart döljer sig hemska saker i de vackraste familjer. Ja, och sen då, på slutet, då stannar hon hemma i ett halvår med sina barn och blir en ”riktig” mamma. Nej, att läsa den här är att längta efter att rätt station ska komma snart.
En kvinna, Karin, är högutbildad läkare med två fina barn och en perfekt make och ett vackert hus. Hon lever ett välordnat liv i villaidyllen helt enkelt. Hon jobbar förstås också ideellt på en klinik för papperslösa där hon är lite av en eldsjäl. En dag ”räddar” hon en av patienterna på kliniken, den unga sjuka Katerina från Moldavien, från hennes hemska jobb som utnyttjad hemhjälp. När Katerina tillfrisknat börjar hon, mot Karins vilja, arbeta hemma hos Karins familj. Till en början går allt bra. Alla njuter av att slippa allt vardagsbestyr och av att mötas av ett perfekt välstädat hem varje dag. Men efter ett tag märker Karin att barnen tyr sig till Katerina istället för henne.
Då vänder Karin. Istället för den goda självuppoffrande yrkeskvinna som hon alltid varit blir hon svartsjuk och avundsjuk. Hon får också något slags hemmafru-bakslag som gör att hon får dåligt samvete för att hon varit hemma för lite med barnen, att hon inte kan laga mat, ja, över att hon inte är någon bullmamma. Hon blir riktigt elak, särskilt mot Katerina och inleder samtidigt ett desperat förhållande med en alldeles för ung man (som förstås känner sig utnyttjad). Jag tyckte att det var plågsamt att läsa om hur elak hon blir och särskilt om hur hon tillgjort hon beter sig mot sina barn. Hon försöker vara som hon tror att en mamma ska vara mot sina barn, utan riktigt engagemang.
Samtidigt tyckte jag att historien i sig var lite fånig. Vadå ångest över att hon inte bakar bullar och ja, självklart döljer sig hemska saker i de vackraste familjer. Ja, och sen då, på slutet, då stannar hon hemma i ett halvår med sina barn och blir en ”riktig” mamma. Nej, att läsa den här är att längta efter att rätt station ska komma snart.
måndag 23 augusti 2010
Sofi Oksanen, Utrensning
En mamma och hennes dotter deporterades under andra världskriget från Estland och till Ryssland. När boken börjar har mamman blivit mormor och dottern mamma. Men det som hände i Estland innan flykten, och måhända efter, gjorde att mormorn blev en sådan som säger mycket lite. Men hon lär sitt barnbarn estniska och då börjar hennes ögon lysa igen. Mest tittar mormor på stjärnorna genom fönstret och ser till att de tre resväskorna alltid är packade, ifall de måste fly. Mamman säger ingenting, så blev hon av det hemska.
Från detta hem luras den unga dottern och tvingas till prostitution. Under en bilresa i Estland lyckas hon fly. Hon minns ett namn och en by som hennes mormor har nämnt och blir motvilling insläppt i huset av en gammal kvinna. Flickan vet inte mycket om vem hon söker upp och den gamla vet inte mycket om henne. Men undan för undan tvingas hon minnas. Vilken skuld har kvinnan egentligen till vad som hände mormor, hennes egen vackra syster?
Det här är en förfärligt bok, den beskriver vad rädsla och skräck gör med människor och handlar om människor som gör saker som de inte borde ha gjort. Saker man måste förtränga för att orka leva med.
Boken är skriven på ett mycket fängslande sätt och trots att den är så hemsk att man behöver en paus då och då är det svårt att gå av vid rätt station.
Från detta hem luras den unga dottern och tvingas till prostitution. Under en bilresa i Estland lyckas hon fly. Hon minns ett namn och en by som hennes mormor har nämnt och blir motvilling insläppt i huset av en gammal kvinna. Flickan vet inte mycket om vem hon söker upp och den gamla vet inte mycket om henne. Men undan för undan tvingas hon minnas. Vilken skuld har kvinnan egentligen till vad som hände mormor, hennes egen vackra syster?
Det här är en förfärligt bok, den beskriver vad rädsla och skräck gör med människor och handlar om människor som gör saker som de inte borde ha gjort. Saker man måste förtränga för att orka leva med.
Boken är skriven på ett mycket fängslande sätt och trots att den är så hemsk att man behöver en paus då och då är det svårt att gå av vid rätt station.
tisdag 10 augusti 2010
Haruki Murakami, Kafka på stranden
Jag läste den här boken ganska långsamt för att kunna njuta av varje sida. Den är helt underbar. Det var tur att jag läste den på semestern, för annars hade jag åkt till slutstationen varje dag.
En intelligent liten pojke och hans klasskamrater faller oförklarligt in i en underlig sömn vid en skolutflykt i bergen år 1944. Alla vaknar efter några timmar utom Nakata. Han vaknar först efter några veckor. Då har han blivit tom. Han lär sig aldrig mer läsa eller skriva. Nakata har blivit dum, som han säger. Vad värre är, är att han också förlorat halva sin skugga. Det är inte lätt att leva utan halva sin skugga. Men han har också vunnit förmågan att prata med katter och blivit en mycket ödmjuk och sympatisk person.
Långt senare, när Nakata blivit en farbror lämnar en mor i en annan del av historien sin fyraårige son. Mamman gör det, för också hon har tappat halva sin skugga. Sonen blir kvar hos pappan. Det kanske inte skulle vara så illa, om inte pappan också visat sig vara den onde Johnnie Walker som på ett ytterligt vidrigt sätt rövar själar från katter.
Nakatas och pojkens historia vävs samman på ett skickligt sätt när pojken mycket målmedvetet rymmer hemifrån vid 15 års ålder. Måhända kan det som en gång gick fel åter rättas till. Kärleken till böcker har en nyckelroll i denna historia, liksom katter och skogen, där det mystiska bor.
Det här är den bästa bok jag någonsin har läst, fram till slutet som spårar ur lite likt Twin Peaks (om ni kommer ihåg det?). Men vad annat kan man vänta sig av en bok som beskriver ett Japan där det kan regna makrill, eller blodiglar?
En intelligent liten pojke och hans klasskamrater faller oförklarligt in i en underlig sömn vid en skolutflykt i bergen år 1944. Alla vaknar efter några timmar utom Nakata. Han vaknar först efter några veckor. Då har han blivit tom. Han lär sig aldrig mer läsa eller skriva. Nakata har blivit dum, som han säger. Vad värre är, är att han också förlorat halva sin skugga. Det är inte lätt att leva utan halva sin skugga. Men han har också vunnit förmågan att prata med katter och blivit en mycket ödmjuk och sympatisk person.
Långt senare, när Nakata blivit en farbror lämnar en mor i en annan del av historien sin fyraårige son. Mamman gör det, för också hon har tappat halva sin skugga. Sonen blir kvar hos pappan. Det kanske inte skulle vara så illa, om inte pappan också visat sig vara den onde Johnnie Walker som på ett ytterligt vidrigt sätt rövar själar från katter.
Nakatas och pojkens historia vävs samman på ett skickligt sätt när pojken mycket målmedvetet rymmer hemifrån vid 15 års ålder. Måhända kan det som en gång gick fel åter rättas till. Kärleken till böcker har en nyckelroll i denna historia, liksom katter och skogen, där det mystiska bor.
Det här är den bästa bok jag någonsin har läst, fram till slutet som spårar ur lite likt Twin Peaks (om ni kommer ihåg det?). Men vad annat kan man vänta sig av en bok som beskriver ett Japan där det kan regna makrill, eller blodiglar?
måndag 2 augusti 2010
Skära för sten, Abraham Verghese
Det här är den första bok jag har läst ut på en semester på flera år! Det tar sig.
Detta är en fantastisk berättelse om födelsen av ett par tvillingar vid Missing hosptial i Adis Abeba i Etiopien. Det kanske inte vore början på en så otrolig historia om inte tvillingarna fötts av en av sjuksköterskorna på sjukhuset, en nunna därtill, som själv avlider under förlossningen. Barnens far flyr hals över huvud och barnen adopteras av sjukhusets två andra läkare. Ödet, för det är det som styr berättelsen här, flätar samman brödernas liv med den flicka som växer upp tillsammans med dem som en syster.
Det är en härlig berättelse, man känner lukterna av den indiska maten (ja, läkarna är från Indien) och stressen på sjukhuset. Det är trevligt att författaren inte dumförklarar oss läsare, utan förutsätter att vi precis som alla andra kirurger är lika intresserade av hur man lagar en skadad tunntarm eller syr ihop en lever. Främst av allt är boken nog en hyllning till yrket som läkare. Det är inte utan att man blir lite sugen. Tänk att ha som jobb att rädda liv? Men å andra sidan tror jag att jag inte skulle klara av det. Det är nog bättre att jag opererar med papper och bokstäver.
En ytterst läsvärd bok!
Detta är en fantastisk berättelse om födelsen av ett par tvillingar vid Missing hosptial i Adis Abeba i Etiopien. Det kanske inte vore början på en så otrolig historia om inte tvillingarna fötts av en av sjuksköterskorna på sjukhuset, en nunna därtill, som själv avlider under förlossningen. Barnens far flyr hals över huvud och barnen adopteras av sjukhusets två andra läkare. Ödet, för det är det som styr berättelsen här, flätar samman brödernas liv med den flicka som växer upp tillsammans med dem som en syster.
Det är en härlig berättelse, man känner lukterna av den indiska maten (ja, läkarna är från Indien) och stressen på sjukhuset. Det är trevligt att författaren inte dumförklarar oss läsare, utan förutsätter att vi precis som alla andra kirurger är lika intresserade av hur man lagar en skadad tunntarm eller syr ihop en lever. Främst av allt är boken nog en hyllning till yrket som läkare. Det är inte utan att man blir lite sugen. Tänk att ha som jobb att rädda liv? Men å andra sidan tror jag att jag inte skulle klara av det. Det är nog bättre att jag opererar med papper och bokstäver.
En ytterst läsvärd bok!
måndag 28 juni 2010
Janice Y.K. Lee, Skuggor bakom oss
Jag stod och valde bok på Akademibokhandeln, en skildring om förintelsen eller Hongkong? Hongkong låter spännande! Så blev det så.
Det är som brukligt en kärlekshistoria. En rätt olycklig sådan också och inte fattade jag riktigt vad som hände där mot slutet heller.
Men det spelar inte så stor roll, för det är inte själva kärlekshistorian som är det bästa med boken. Det är istället den tid och den miljö som skildras. Hur tedde sig andra världskriget på andra sidan jorden? Hur var det i Hongkong under 1940-talet och de 10 år som följde? Den bild man får av boken är att Hongkong under fredstid är tiden när kolonisterna från Europa regerade. De svassade runt i sina skräddarsydda klänningar på den ena bjudningen efter den andra, drack drinkar och klagade på värmen och det kinesiska tjänstefolket. De såg sig som bringare av civilisationen till Kina och var totalt inskränkta. Jisses, vad tyckte kineserna? Under kriget däremot hamnade västerlänningarna i läger, precis som judarna i Tyskland. Men om det får man inte veta så mycket i boken. Men så intressant, jag måste läsa mer om detta.
Tågmässighet: Inte svårt att gå av vid rätt station. En rätt myspysig bok ändå.
Det är som brukligt en kärlekshistoria. En rätt olycklig sådan också och inte fattade jag riktigt vad som hände där mot slutet heller.
Men det spelar inte så stor roll, för det är inte själva kärlekshistorian som är det bästa med boken. Det är istället den tid och den miljö som skildras. Hur tedde sig andra världskriget på andra sidan jorden? Hur var det i Hongkong under 1940-talet och de 10 år som följde? Den bild man får av boken är att Hongkong under fredstid är tiden när kolonisterna från Europa regerade. De svassade runt i sina skräddarsydda klänningar på den ena bjudningen efter den andra, drack drinkar och klagade på värmen och det kinesiska tjänstefolket. De såg sig som bringare av civilisationen till Kina och var totalt inskränkta. Jisses, vad tyckte kineserna? Under kriget däremot hamnade västerlänningarna i läger, precis som judarna i Tyskland. Men om det får man inte veta så mycket i boken. Men så intressant, jag måste läsa mer om detta.
Tågmässighet: Inte svårt att gå av vid rätt station. En rätt myspysig bok ändå.
måndag 21 juni 2010
Pascal Mercier, Nattåg till Lissabon
Det kanske finns en annan optiker än den man brukar gå till, som kan ge en bättre glas, så att man kan se världen på ett annat sätt?
Det här är en långsam filosofisk berättelse om en gammal dammig lärare i klassiska språk som plötsligt bryter upp från sitt välordnade inrutade liv och drar till Lissabon. Jag gillar tanken. Tänk att ha levt ett liv inom en väldigt liten fyrkant, uppfattas så trist att man kallas för Papyrus och sedan, vid en mogen ålder, plötsligt göra något drastiskt, oförutsett och ogenomtänkt. Är det inte underbart?
Det är så lätt att leva med det redan invanda. Man vet vad som händer och man behöver inte utmana sig själv. Livet bara går. Men det finns ju så mycket annat som händer och har hänt! Man kan tänka nytt och få nya vänner. Det är möjligt att lära sig ännu ett nytt språk som man inte trodde att man tyckte om.
Jag gillar sådana här puttrande berättelser. Den här har dessutom så mycket filosofiska funderingar om livet och allt annat så att jag skulle ha kunna läsa en sida om dagen och sedan fundera på den i några dagar innan jag fortsatte. Så gjorde jag emellertid inte, men jag läste ändå långsammare än jag brukar. Men fängslad blev jag, även om jag inte åkte förbi min station den här gången heller.
Det här är en långsam filosofisk berättelse om en gammal dammig lärare i klassiska språk som plötsligt bryter upp från sitt välordnade inrutade liv och drar till Lissabon. Jag gillar tanken. Tänk att ha levt ett liv inom en väldigt liten fyrkant, uppfattas så trist att man kallas för Papyrus och sedan, vid en mogen ålder, plötsligt göra något drastiskt, oförutsett och ogenomtänkt. Är det inte underbart?
Det är så lätt att leva med det redan invanda. Man vet vad som händer och man behöver inte utmana sig själv. Livet bara går. Men det finns ju så mycket annat som händer och har hänt! Man kan tänka nytt och få nya vänner. Det är möjligt att lära sig ännu ett nytt språk som man inte trodde att man tyckte om.
Jag gillar sådana här puttrande berättelser. Den här har dessutom så mycket filosofiska funderingar om livet och allt annat så att jag skulle ha kunna läsa en sida om dagen och sedan fundera på den i några dagar innan jag fortsatte. Så gjorde jag emellertid inte, men jag läste ändå långsammare än jag brukar. Men fängslad blev jag, även om jag inte åkte förbi min station den här gången heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
