En storm i Arvika. Slumpen gör att ett antal människor möts på Sallys restaurang och café mitt under stormen.
Ett misslyckat föräldraskap förenar tre av kvinnorna, Marguerite har en son som flytt till en sekt, Anette har en dotter som flytt till sin mormor och Minna har en dotter som stängt in sig i sitt rum och vägrar komma ut trots alla presenter hennes mor köper henne. Kommer hon inte för att hennes mor ljugit för henne, eller är det något annat som hindrar henne?
Det är inga glada livsöden som skildras. Liksom regnet och mörkret i boken finns knappt några ljusglimtar kvar för de som sökt skydd undan stormen. Sen blir det värre, ett träd blåser ner över huset och Minna blir svårt skadad.
Men liksom vädret ändrar sig ter sig livet efter en tid lite mer positivt för fler av de inblandade. Må så vara att man antingen måste göra sig av med det som mulnar livet, eller våga acceptera det som inte kan förändras och leva med sanningen som utgångspunkt. Det är en bra bok som väcker många tankar, inte minst om missriktad välvilja (i kvadrat). Man mår inte toppen hela tiden när man läser den men läsvärd, ja det är den.
torsdag 16 februari 2012
Robin Hobb, Royal Assassin
Det här är andra delen i Robin Hobbs Farseer-trilogi. Här fortsätter berättelsen om Fitz i en bitvis riktigt otäck historia.
Riket är under attack av the Red Ship Raiders och den gamla kungen med sina man kämpar förgäves för att försvara sig. När kronprisen ger sig av för att som ett sista halmstrå söka efter hjälp blir Fitz alltmer ensam. Snart har han nästan inga vänner kvar i borgen och den kungason som blivit kvarlämnad i slottet gör allt för att förgöra honom. Till sist är det bara vargen som kan rädda honom.
Det är är en bok som får resan till och från jobbet att bli dagens höjdpunkt!
Riket är under attack av the Red Ship Raiders och den gamla kungen med sina man kämpar förgäves för att försvara sig. När kronprisen ger sig av för att som ett sista halmstrå söka efter hjälp blir Fitz alltmer ensam. Snart har han nästan inga vänner kvar i borgen och den kungason som blivit kvarlämnad i slottet gör allt för att förgöra honom. Till sist är det bara vargen som kan rädda honom.
Det är är en bok som får resan till och från jobbet att bli dagens höjdpunkt!
måndag 30 januari 2012
Felicia Feldt, Felicia försvann
Det är här en hemsk bok att läsa. Den handlar om hur Felicia, en av supermamman Anna Wahlgrens nio barn, har uppfattat sin uppväxt och den var inte så perfekt som den borde ha varit.
Boken är osammanhängande, hoppar fram och tillbaka i tiden och mellan skeenden i nutid och dåtid. Men illa är det nästan hela tiden. Felicia mår uppenbarligen inte bra, inte ens som vuxen. Om det är hennes mammas fel får vara osagt. Men uppenbart är att mamma Anna som var och är(?) alkoholist inte gav sina barn någon bra barndom. Hon örfilar Felicia, sätter i system att frysa ut den som inte anpassar sig och flyttar ideligen vilket gör att barnen har svårt att få ett kontaktnät utanför familjen. Därtill kommer att flera av mamma Annas nya män också utnyttjar flickorna i familjen.
Boken är utelämnande och inte särskilt smickrande och det känns som man får en inblick i sånt som utomstående inte bör se eller veta. Men tydligen har ju mamma Anna gjort detsamma i sina biografier.
Jag har aldrig förstått Barnaboken, Anna Wahlgrens paradnummer, tonen i den tilltalar inte mig och det är kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Jag tror att mina barn får en bättre barndom än de hos experten Anna, trots att jag är amatör på föräldraskap.
Boken är osammanhängande, hoppar fram och tillbaka i tiden och mellan skeenden i nutid och dåtid. Men illa är det nästan hela tiden. Felicia mår uppenbarligen inte bra, inte ens som vuxen. Om det är hennes mammas fel får vara osagt. Men uppenbart är att mamma Anna som var och är(?) alkoholist inte gav sina barn någon bra barndom. Hon örfilar Felicia, sätter i system att frysa ut den som inte anpassar sig och flyttar ideligen vilket gör att barnen har svårt att få ett kontaktnät utanför familjen. Därtill kommer att flera av mamma Annas nya män också utnyttjar flickorna i familjen.
Boken är utelämnande och inte särskilt smickrande och det känns som man får en inblick i sånt som utomstående inte bör se eller veta. Men tydligen har ju mamma Anna gjort detsamma i sina biografier.
Jag har aldrig förstått Barnaboken, Anna Wahlgrens paradnummer, tonen i den tilltalar inte mig och det är kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Jag tror att mina barn får en bättre barndom än de hos experten Anna, trots att jag är amatör på föräldraskap.
söndag 29 januari 2012
Edith Wharton, Oskuldens tid
Ännu en klassiker. Den här boken liknar Jonathan Franzens böcker Tillrättalägganden och Freedom, även om den här boken utkom första gången 1920.
Den här boken utspelar sig i New Yorks societet i slutet av 1800-talet. Där rådet en strikt ordning när det gäller sociala normer. Allt regleras, från vem som står högst i rang, en fråga om blod och arv, till hur man ska vara klädd när man besöker teatern. T.ex. ska nyinköpta klänningar lagras i åtminstone två säsonger i garderoben innan man bär dem för att inte väcka anstöt genom att försöka förhäva sig.
I denna miljö finns Newland, en ung man som mest för syns skull arbetar på en advokatbyrå. Han känner till spelets regler och inordnar sig fullständigt i dessa. Enligt förväntan förlovar han sig med den unga May, med vilken han kommer att utgöra det perfekt paret. Allt går precis enligt plan när Mays kusin, grevinnan Oleanska dyker upp. Hon har gjort det otänkbara och lämnat sin make i Frankrike. Oleanska ser med nyktra ögon på den förljugna ordningen som rådet i New York och ger även Newland en ny syn på sin omgivning. Han faller förstås handlöst och förälskar sig i henne. Han överväger att erbjuda henne att bli hans älskarinna och till och med att bryta äktenskapet men Oleanska tvekar.
Boken handlar om att inordna sig i de osynliga regler som gäller mellan människor i en viss grupp. Är det viktigare att ställa upp på dessa än att följa sin egen önskan? Det är uppenbart hur inskränkt de fina människorna i New York tänker, men sannolikt skulle även det sammanhang man själv tillhör kunna anses vara lika begränsande och trångsynt, betraktat sisådär 100 år fram i tiden. Boken väcker många frågor om hur vi egentligen är vi människor. Får man dra en slutsats av den här berättelsen kan man väl konstatera att vi inte direkt är några Pippi Långstrump när det kommer till kritan.
Den här boken utspelar sig i New Yorks societet i slutet av 1800-talet. Där rådet en strikt ordning när det gäller sociala normer. Allt regleras, från vem som står högst i rang, en fråga om blod och arv, till hur man ska vara klädd när man besöker teatern. T.ex. ska nyinköpta klänningar lagras i åtminstone två säsonger i garderoben innan man bär dem för att inte väcka anstöt genom att försöka förhäva sig.
I denna miljö finns Newland, en ung man som mest för syns skull arbetar på en advokatbyrå. Han känner till spelets regler och inordnar sig fullständigt i dessa. Enligt förväntan förlovar han sig med den unga May, med vilken han kommer att utgöra det perfekt paret. Allt går precis enligt plan när Mays kusin, grevinnan Oleanska dyker upp. Hon har gjort det otänkbara och lämnat sin make i Frankrike. Oleanska ser med nyktra ögon på den förljugna ordningen som rådet i New York och ger även Newland en ny syn på sin omgivning. Han faller förstås handlöst och förälskar sig i henne. Han överväger att erbjuda henne att bli hans älskarinna och till och med att bryta äktenskapet men Oleanska tvekar.
Boken handlar om att inordna sig i de osynliga regler som gäller mellan människor i en viss grupp. Är det viktigare att ställa upp på dessa än att följa sin egen önskan? Det är uppenbart hur inskränkt de fina människorna i New York tänker, men sannolikt skulle även det sammanhang man själv tillhör kunna anses vara lika begränsande och trångsynt, betraktat sisådär 100 år fram i tiden. Boken väcker många frågor om hur vi egentligen är vi människor. Får man dra en slutsats av den här berättelsen kan man väl konstatera att vi inte direkt är några Pippi Långstrump när det kommer till kritan.
söndag 22 januari 2012
Italo Calvino, Klätterbaronen
Ett uppträde vid middagsbordet när pappan Baron Armindo Piovasco di Rondo befaller sin son att visst äta upp sina sniglar tar en oväntat vändning när äldsta sonen Cosimo, arvtagare och 12 år gammal, vägrar, rusar från bordet och klättrar upp i ett träd. Pappan och mamman (som egenligen skulle vilja vara general i kriget) väntar sig att Cosimo ska klättra ner när det blir mörkt, men Cosimo sitter kvar. Jag kommer aldrig ner, ropar Cosimo och så blev det.
Cosimos far tog förstås mycket illa vid sig av detta, skulle hans son, arvtagare och sedemera baron klättra omkring i träden som ett djur! Men det hjälpte inte. Cosimo var och förblev i träden.
Berättaren i boken är lillebror, en mycket vanlig person som nedifrån marken berättar historien om Cosimo, klätterbaronen. Det synes nämligen visst gå att leva däruppe, flörta och bjuda upp kvinnor när han är ung, jaga och blanda sig i både politik och krig, och sedan sakta åldras bland fåglarna på en gren i en tjock ek.
Det är en riktigt bra historia, uppskattad även av mina barn som fick den återberättad för sig på väg till skolan och den håller än mer än 60 år efter den skrevs. Slutet är också helt perfekt eller vad sägs om detta "Cosimo Piovasco di Rondo, levde i träden, älskade jorden, uppsteg till himlen". Det var en njutning att läsa denna väl använda och tummade bok, enkom för mig upptagen från bibliotekets magasin. Tack för tipset Annika!
Cosimos far tog förstås mycket illa vid sig av detta, skulle hans son, arvtagare och sedemera baron klättra omkring i träden som ett djur! Men det hjälpte inte. Cosimo var och förblev i träden.
Berättaren i boken är lillebror, en mycket vanlig person som nedifrån marken berättar historien om Cosimo, klätterbaronen. Det synes nämligen visst gå att leva däruppe, flörta och bjuda upp kvinnor när han är ung, jaga och blanda sig i både politik och krig, och sedan sakta åldras bland fåglarna på en gren i en tjock ek.
Det är en riktigt bra historia, uppskattad även av mina barn som fick den återberättad för sig på väg till skolan och den håller än mer än 60 år efter den skrevs. Slutet är också helt perfekt eller vad sägs om detta "Cosimo Piovasco di Rondo, levde i träden, älskade jorden, uppsteg till himlen". Det var en njutning att läsa denna väl använda och tummade bok, enkom för mig upptagen från bibliotekets magasin. Tack för tipset Annika!
måndag 16 januari 2012
Haruki Murakami, Underground
"Det är tur att man bor i Japan, som är ett så säkert och välordnat land. Titta på Europa med sina krig och terrorister!" Så säger en person i den här intervjuboken. Men den 20 mars 1995 stod det klart att Japan inte var så tryggt som alla trodde. Den dagen spred ett antal personer från den religiösa sekten Aum sarin i Tokyos tunnelban mitt under rusningen. De som råkade befinna sig i vagnarna där detta hände blev offer för attacken. 12 personer dog och tusentals skadades.
Murakami har i den här boken intervjuat ett antal offer om vad som hände den dagen och hur det som hände har påverkat dem. Han har också intervjuat de som jobbade på tunnelbanan om deras upplevelse.
Det är slående hur plikttrogna de flesta var. Trots att de fick kraftigt försämrad syn och mådde dåligt fortsatte de ändå till sina arbeten och fick först därefter föras till sjukhus. Tunnelbanearbetarna som intervjuats som verkar vara mycket stolta över sitt arbete gjorde sitt yttersta för att minska störningarna i trafiken, vilket i den här situationen fick till följd att flera tåg fortsatte en bra bit även sedan giftet dumpats i tåget. Ingen beredskap fanns, myndigheternas samordning fungerade inte och en otrolig förvirring rådde i kaoset.
Personerna som intervjuats får tala fritt. Det finns ingen analys eller förklaring. De bara berättar. Det gör det hela smärtsamt jobbigt att läsa. Jag fick ta paus då och då för att orka fortsätta.
Murakami fokuserade i boken på offren. Jag funderade hela tiden på förövarna. Och när Murakami skrivit klart boken började även han fundera på dem. Hur kunde människor göra sig skyldiga till detta, att urskillningslöst döda vanliga människor på väg till jobbet? Del två i boken består därför av artiklar där han intervjuar medlemmar och före detta medlemmar i sekten Aum. Det är mer intressant än intervjuerna med offren. Vad får folk att ge upp sin fria vilja, frånsäga sig sitt ansvar och gå med i en sådan sekt? Det är intressant och tål verkligen att fundera på. Där är också Murakami något mer aktiv i intervjuerna och det blir mer läsvärt.
Jag tror inte jag läst så länge i en bok sedan den om Olof Palme. Läsvärd, ja, men otroligt tungläst. Det går långsamt att ta sig igenom dessa knappa 310 sidor. Men visst är det viktigt att skriva och läsa även om sånt som man helst inte tänker på. Och att jag läst hela boken på tunnelbanan gör det inte mindre otäckt.
Murakami har i den här boken intervjuat ett antal offer om vad som hände den dagen och hur det som hände har påverkat dem. Han har också intervjuat de som jobbade på tunnelbanan om deras upplevelse.
Det är slående hur plikttrogna de flesta var. Trots att de fick kraftigt försämrad syn och mådde dåligt fortsatte de ändå till sina arbeten och fick först därefter föras till sjukhus. Tunnelbanearbetarna som intervjuats som verkar vara mycket stolta över sitt arbete gjorde sitt yttersta för att minska störningarna i trafiken, vilket i den här situationen fick till följd att flera tåg fortsatte en bra bit även sedan giftet dumpats i tåget. Ingen beredskap fanns, myndigheternas samordning fungerade inte och en otrolig förvirring rådde i kaoset.
Personerna som intervjuats får tala fritt. Det finns ingen analys eller förklaring. De bara berättar. Det gör det hela smärtsamt jobbigt att läsa. Jag fick ta paus då och då för att orka fortsätta.
Murakami fokuserade i boken på offren. Jag funderade hela tiden på förövarna. Och när Murakami skrivit klart boken började även han fundera på dem. Hur kunde människor göra sig skyldiga till detta, att urskillningslöst döda vanliga människor på väg till jobbet? Del två i boken består därför av artiklar där han intervjuar medlemmar och före detta medlemmar i sekten Aum. Det är mer intressant än intervjuerna med offren. Vad får folk att ge upp sin fria vilja, frånsäga sig sitt ansvar och gå med i en sådan sekt? Det är intressant och tål verkligen att fundera på. Där är också Murakami något mer aktiv i intervjuerna och det blir mer läsvärt.
Jag tror inte jag läst så länge i en bok sedan den om Olof Palme. Läsvärd, ja, men otroligt tungläst. Det går långsamt att ta sig igenom dessa knappa 310 sidor. Men visst är det viktigt att skriva och läsa även om sånt som man helst inte tänker på. Och att jag läst hela boken på tunnelbanan gör det inte mindre otäckt.
fredag 13 januari 2012
Alain Mabanckou, Black Bazar
I den här boken är jaget en sapeur i Paris. En sapeur är en välklädd svart man som använder skräddarsydda italienska kostymer och krokdilskinnsskor. Jaget, som kallas för Rumpologen eftersom han är väldigt intresserad av kvinnors rumpor, har i början av boken precis blivit lämnad av sin fru, kallad Ursprungsfärgen, som rymt med sin kusin och tagit med sig deras lilla dotter till Kongo. Rumpologen kommer från det lilla Kongo, inte det stora. Det är väldigt viktigt.
För att komma över sin sorg skriver Rumpologen en bok på sin skrivmaskin medan han trakasseras av sin granne som öser rasistiska kommentarer över Rumpologen så fort han lämnar lägenheten. I övrigt gör Rumpologen inte mycket mer än att jobba halvtid på ett lager och slänga käft med sina kompisar på en pub där medborgare från alla tidigare franska kolonier i Afrika är representerade. Det är snabb rapp dialog med lustiga uttryck och konstiga namn på alla förekommande personer. Men boken utspelar sig nära nog hela tiden i den lilla världen bestående av lägenheten och puben.
Det mest intressanta är att Rumpologen lanserar teorin att rumpans form är styrande för personligheten. Det allra bästa är tydligen att ha en rumpa som roterar motsols.
Vi diskuterade den här boken i vår bokcirkel. Efter det blev den lite bättre. Måhända innehåller den ändå mer än man kanske tycker när man läser den rakt igenom. Jag tror ändå att det stora problemet är att jag saknar referensramen för att begripa varför det här anses vara så storslagen litteratur i Frankrike. Eller är det bara så att jag har fel form på rumpan?
För att komma över sin sorg skriver Rumpologen en bok på sin skrivmaskin medan han trakasseras av sin granne som öser rasistiska kommentarer över Rumpologen så fort han lämnar lägenheten. I övrigt gör Rumpologen inte mycket mer än att jobba halvtid på ett lager och slänga käft med sina kompisar på en pub där medborgare från alla tidigare franska kolonier i Afrika är representerade. Det är snabb rapp dialog med lustiga uttryck och konstiga namn på alla förekommande personer. Men boken utspelar sig nära nog hela tiden i den lilla världen bestående av lägenheten och puben.
Det mest intressanta är att Rumpologen lanserar teorin att rumpans form är styrande för personligheten. Det allra bästa är tydligen att ha en rumpa som roterar motsols.
Vi diskuterade den här boken i vår bokcirkel. Efter det blev den lite bättre. Måhända innehåller den ändå mer än man kanske tycker när man läser den rakt igenom. Jag tror ändå att det stora problemet är att jag saknar referensramen för att begripa varför det här anses vara så storslagen litteratur i Frankrike. Eller är det bara så att jag har fel form på rumpan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
