Susan Collins, Hungerspelen

Först streckläste min nioåring den här boken. Sedan läste min man den. Han gillade den också. Då läste jag den också och jag kan bara hålla med. Vilken action! Det här är en bok som man vill läsa från början till slut utan uppehåll. Jag läste, inte bara på tunnelbanan och bussen, utan också när jag promenerade hem från busshållplatsen. Då är det spännande!

Boken beskriver en reality show i direktsändning där ungdomar tvingas kämpa mot varandra, likt en modernt gladiatorspel, och där den som dödas sist vinner. Deltagarna väljs ut genom ett lotteri. Huvudpersonen Kattniss lilla syster väljs ut som en av de tävlande, men i panik ställer Katniss frivilligt upp istället för henne och åker iväg för att stylas och släppas ut som ett villebråd. Hon är beredd på spelets regler men får snart problem då hennes medtävlande räddar hennes liv. Någon av dem måste dö...

Jag tror den här boken klassas som en ungdomsbok, men den har ett sällan sett driv i historien och är inte så blåögt romantisk som ungdomsböcker annars är. Inte konstigt att den lästs av många. En bok som passar lika bra för 9-åringar som för 35-åringar.

Ellen Bryson, The transformation of Bartholomew Fortuno

Under andra halvan av 1800-talet drev en man vid namn P.T. Barnum ett museum i New York. Det var ett museum för konstiga saker som uppstoppade djur och kalvar med två huvuden. Det mest lockande var dock att muséet också förevisade udda människor. Boken handlar om en av dessa människor, den smalaste mannen i världen, Mr Fortuno. Denna man, som är bästa vän med tjocka damen, lever ett ganska lugnt liv på muséet och är stolt över att dagligen förevisas för förskräckta åskådare. Hans övertygelse är att utställningsobjektens egenheter är en gåva, så länge man inte är en konstgjord, oäkta skapelse, som kökshjälpen som en dag kläs ut och förevisas som prinsessa från ett land långt långt bort.

Fortunos lugna liv störs dock när han faller handlöst för muséets alldeles nya extra fina opiummissbrukande attraktion Skäggiga damen. Hon är den vackraste person han någonsin sett. Hon har stora bröst, vacker hy och har ett stort svallande rött skägg. Förälskelsen tycks dock delas dock av mr Barnum och någonstans där blir Mr Fortuno fast i en maktkamp mellan makarna Barnum, där fru Barnum har andra åsikter om muséets nya sensation än sin make. Skäggiga damens uppdykande påverkar dock Fortuno mer än han först anar och snart ifrågasätter både han och andra sitt liv som museieföremål.

Den plats boken utspelar sig på är annorlunda och det är visst, åtminstone lite, intressant att läsa om människor som utställningsobjekt, även om det inte ifrågasätts eller problematiseras i den här boken. Dessutom har jag lite problem med handlingen. Nog för den utspelar sig på 1800-talet, men jag tycker det är lite svårsmält när den ömtålige och magra Mr Fortuno ser sig kallad att i egenskap av man "ta hand om" och "rädda" skäggiga damen, som trots sitt missbruk nog skulle ta bättre hand om honom än tvärtom. Även om budskapet är att också den udda kan accepteras, gäller det bara så länge den inte avviker allt för mycket från normen. Det är lite trist, med ett sådant här tema borde författaren ha kunnat inspirera till mer diskussion och debatt.

I mångt och mycket är det en bok där det inte händer så mycket. Fortuno matar fåglarna, tänker och tittar på maten. Det händer inte heller så mycket hos mig som läsare. Jag läser och läser lite till och sen är den slut och så var det med det.

Tom McCarthy, C

Det här är en udda bok, kanske inte så konstigt att den såldes för halva reapriser på bokhandeln. Den inleds storartat med en fantastisk skildring av två barns uppväxt i en excentrisk familj där pappan driver en dövskola som lär barn prata och mamman, som finns någonstans i periferin, odlar silkesmaskar och gör tyg. Huvudpersonen Serge Carrefax och hans syster uppmuntras att lära sig allt möjligt. De utvecklar tillsammans ett slags monopol som utspelar sig utomhus i trädgården som sedan kompletteras med en radioanordning så de kan anropa varandra från de olika "gatorna". De lyckas också fixa en fenomenal explosion i garaget när Serges syster experimenterar med olika kemiska preparat, en explosion som de sedan under flera månaders tid förgäves försöker upprepa. När de blir äldre snöar Serge in på kortvågsradio medan hans överbegåvade syster djupdyker i kemins och insekternas värld.

Sedan går det utför. Serges syster dör och Serge kallas in i det militära där han upptäcker en annan del av kemin på nära håll. Han missbrukar allt som finns i medicinlådan, men överlever trots allt även om han landar som krigsfånge hos tyskarna. Sedan mår han inte så bra. Han lever det som i dag brukar kallas ett destruktivt liv och hamnar till sist i Egyptien ... som departementstjänsteman.

Boken är bitvis svår att förstå och i mitten rätt miserabel. Men den är ändå läsvärd med tanke på alla de goda skratt jag fick av bokens början. Hade den fortsatt på det sättet hade det varit en fröjd att läsa. Men nu, udda, ja det får bli det sammantagna betyget.

Robin Hobb, Ship of Destiny

Det här är sista boken i trilogin om the Live Ship Traders.

Plötsligt befinner sig den trygga världen i gungning. Krig hotar och den enorma jordbävningen har förstört större delar av staden i träden kring floden. Familjer splittras och osäkerhet uppstår om vem som lever. Situationen tvingar alla till anpassning och var och en måste förstå att det är upp till dem själva att ta ansvar för situationen. Medlemmarna i familjen Vestrit ser sig plötsligt var och en stå med en mycket viktig roll i att försöka få utvecklingen att gå och rätt håll, när allt plötsligt står och väger. Till och med lillebror Selden som hittills gråtande hållit i sin mors kjol i de andra böckerna får en viktigt uppgift att fylla.

Det är en saga som engagerar och livfullt beskriver människors längtan, sorg och rädsla på ett sådant sätt att det känns som jag upplevt det själv. Uppriktigt som en Knausgård förlagt till en annan värld. Och visst blir det roligare att läsa när man befinner sig i en saga med drakar och talande skepp, möjligheterna är oändliga!

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, Cirkeln

Jag hade hört om den här boken och köpt den men min dotter som är i bokslukaråldern lyckades lägga vantarna på den före mig. Hon streckläste den medan hennes kompis kommenterade det hela: Den där boken får jag inte läsa för min mamma.

Dåligt samvete som jag fick läste jag den sedan själv. Jag kan förstå att den precis vunnit Stora läsarpriset i kategorin årets ungdomsbok. Den är medryckande, spännande och lättläst och ... otäck. Bitvis är den sådär läskig som smygande thrillers där en skugga glider fram i bakgrunden och man bara vet att det är mördaren. Jag blev mörkrädd och kan inte förstå hur min nioåring inte greps av den stora nattskräcken.

Handlingen är underbar. Sex flickor som inte har något gemensamt hamnar mitt i natten på en gammal folkpark i Engelsfors. De har på något sätt förts dit i den röda månens sken och får veta att de är häxor. Förstås måste de utkämpa en strid mot det onda och det enda sätt de kan klara detta på är om de samarbetar, vilket blir svårare än man kan tro.

Det är ibland förutsägbart och klichéartat: "Jag är den utvalde!", men man får acceptera sånt i en ungdomsbok. Ändå är den helt klart läsvärd, så jag måste nog skaffa den andra boken "Eld". Men det står 15+ på den på Adlibris, så det är nog bäst att jag försöker läsa den före min nioåring den här gången...

Margaret Atwood, Syndaflodens år

Boken utspelar sig, liksom titeln antyder, vid tiden för den nya syndafloden som icke överraskande visar sig var en pandemi (dock inte svininfluensa). När den kommer har jorden utvecklats till en motbjudande diktatur där både djur och allmänt förnuft har utrotats. Djuren har ersatts med genmanipulerade korsningar som lammlejer, en korsning mellan får och lejon och merhårfår, får i pasellfärger med en kraftig användbar yvig päls. Människorna lever för sex, kickar, skönhet och omedelbar tillfredsställelse och äter hemligburgare, hamburgare gjorda på okänt kött. Som motvikt till detta verkar en sekt, trädgårdsmästarna, en riktig grönavågenrörelse, som förespråkar vegetarianism och försöker leva i harmoni med naturen och alla levande varelser på de få ytor som fortfarande går att odla. De har länge förberett sig på syndafloden och är beredda.

Långa texter i den här boken består av predikningar av Adam Ett, trädgårdsmästarnas ledare. Det är inte vidare roligt. Först efter sisådär 200 sidor kom jag in i boken ordentligt och tyckte att jag faktiskt ville läsa och se hur det skulle gå för de inblandade personerna. Liksom andra böcker jag läst av samma författare, Oryx och Krake, som har vissa länkar till den här berättelsen, och Kattöga, kan jag inte riktigt säga att jag gillar det här.

Vid slutet av läsningen i boken hände dock något överraskande. Under cyklingen till tunnelbanan upptäckte jag i ögonvrån ca 15 gensplajsade stora grisar, sådana som injicerats med människohjärna och blivit för smarta, som stod samlade runt ett träd i en park. Jag förstod på en gång att det var terror-grisarna från boken som jagat upp någon stackars människa i ett träd. Men vid en närmare titt förvandlades de till sopsäckar. Måhända kan sådana här konstiga böcker påverka en på ett mer omedvetet plan?

Tomas Bannerhed, Korparna

Att läsa den här boken direkt efter en fantasyhistoria innehållande skimrande drakvingar blev en chock. Plötsligt stod jag där på den dammiga åkern där hans farfars far, hans farfar och hans far slitit, grävt och dikat under olidliga umbäranden, och till vilken nytta!? Varför slita på denna lilla åkerlapp när en ändå ska gå och dö en dag? Gå ner sig i myren kanske, eller i älven? Det kanske är lika bra.

Detta är ännu ett exempel på en hemsk svensk/nordisk ångestverklighetsskildring där allt som kan gå åt skogen också gör det. Det är elände, förväntningar som måste uppfyllas, anklagelser, hotelser som aldrig uttalas, oro och rädsla och en dos galenskap. Miljön bjuder på dammet, eller regnet eller åskan eller något annat hemskt otyg som en blöt filt över alltihop. Det enda som står upp som små positiva knoppar i marken är fåglarna som drillar i skyn. Ja, inte korpen då, för det vet man väl att den för med sig olycka och för vissa i boken är det bara korpen som hörs.

Jag blir ungefär så själv när jag läser, som en blöt lite unken filt. Jag mår inte toppen precis. Men så här kan ju läsning också vara. Frågan är vad det är bra för? Ska jag nu gå med en tung klump i magen och oroa mig för om det ska gå lika illa för Klas som för hans far?