I den här boken berättar Göran Rosenberg om sin uppväxt i Södertälje och hur han gjorde staden till sin stad och sin hembygd. Han berättar också om sina föräldrar, överlevarna från Auschwitz, som med möda försökte göra staden till sin. Han berättar om sin pappa och om hans drömmar och ambitioner i sitt nya liv i Sverige, om hur han ville avancera från rörböjare till mer avancerade jobb, om hur han studerade för att bli ingenjör och om hans försök att starta ett lönande verksamhet. Men minnena kom ikapp hans pappa och till sist kraschade världen runt honom. Samtidigt är det en fantastisk skildring av efterkrigstiden och 50-talet, när man byggde Folkhemmet Sverige och alla hade jobb. Ingen som invandrade till detta land fick inte arbeta, för arbete fanns för alla, särskilt i lastbilsfabriken i Södertälje.
Den här boken är skriven på ett helt underbart medryckande sätt. Från första sidan kände jag att jag hade landat, det är såhär det ska vara skrivet när jag riktigt ska trivas i min läsning. Dessutom är det en fantastisk historia. Det kan vara olidligt hemskt att läsa om förintelsen, men Rosenberg återknyter hela tiden till samtiden och sig själv, vilket gör att det går att läsa, inte förstå förstås, för det som hände kan man aldrig förstå. Men det är inte bara det. Det går inte att undvika att dra paralleller till vad som händer i dag. Hur tar vi i dag hand om de som invandrar till våra länder från krig och hemska upplevelser? Samma misstänksamhet som mötte judarna i Sverige efter andra världskriget finns i dag mot dagens invandrare. Den största skillnaden är att det i dag inte heller finns jobb, vilket gör det hela än mer komplicerat.
Det här är en av de allra bästa böcker jag läst på länge, jag kan bara uppmana andra att läsa den! Det är något som så ovanligt som en viktig bok som går lätt att läsa och som ger upphov till en miljon funderingar, om både det som hänt förut och om vår samtid. Rakt igenom lysande, skrev DN. Jag kan bara instämma!
torsdag 11 juli 2013
fredag 28 juni 2013
Edmund de Waal, Haren med bärnstensögon
På affären sa de att det här var en riktig bra bok och på baksidan står det att det är en fantastisk släktsaga. Mm, tänkte jag, intressant titel också, jag köper den här.
Jag trodde dock att det var något slags misstag när jag började läsa den här boken. Den var såååå tråkig, saklig och omständlig att jag verkligen började fundera över var som gått snett när de gav klartecken för att den här boken skulle ges ut. Jag fick verkligen plåga mig igenom nästan hälften av boken, men sedan hände det något. Plötsligt fick de många namnen i boken liv och det blev nästan spännande. Hur skulle det egentligen gå för den del av familjen som råkade befinna sig i Österrike när Hitler tog makten, och vad skulle hända med Iggy i Japan?
Hur konstigt det än kan vara så blev boken nästan bra, mot slutet. Jag har nog aldrig läst en så ojämn historia. Eller så var det bara så att det tog otroligt lång tid för mig att bli vän med familjen Ephrussi och alla deras hus. Inte var det lätt. Hade jag inte varit van vi att läsa trista texter skulle jag aldrig kommit igenom denna bok. Men nu gjorde jag det och till er som vill också försöka vill jag bara säga, läs på. Det kan löna sig att inte ge upp.
Jag trodde dock att det var något slags misstag när jag började läsa den här boken. Den var såååå tråkig, saklig och omständlig att jag verkligen började fundera över var som gått snett när de gav klartecken för att den här boken skulle ges ut. Jag fick verkligen plåga mig igenom nästan hälften av boken, men sedan hände det något. Plötsligt fick de många namnen i boken liv och det blev nästan spännande. Hur skulle det egentligen gå för den del av familjen som råkade befinna sig i Österrike när Hitler tog makten, och vad skulle hända med Iggy i Japan?
Hur konstigt det än kan vara så blev boken nästan bra, mot slutet. Jag har nog aldrig läst en så ojämn historia. Eller så var det bara så att det tog otroligt lång tid för mig att bli vän med familjen Ephrussi och alla deras hus. Inte var det lätt. Hade jag inte varit van vi att läsa trista texter skulle jag aldrig kommit igenom denna bok. Men nu gjorde jag det och till er som vill också försöka vill jag bara säga, läs på. Det kan löna sig att inte ge upp.
måndag 17 juni 2013
Therése Söderlind, Vägen mot Bålberget
Den här boken utspelar sig i flera tider. Vi börjar på 70-talet med en man i en småstad som lämnas ensam med sin tonårsdotter när hustrun flyr till Stockholm med anklagelser om otrohet. Han äter äcklig falukorv och kallar sin hund för turk-hunden. Jag mår illa hela vägen och förstår inte hur detta kan ha något att göra med Bålberget. En krystad koppling görs dock genom att den övergivne maken besöker biblioteket med sin dotter för att släktforska eftersom hon skriver en uppsats om häxbränningarna. Uh.
Sedan berättar dottern om sin upplevelse av separationen och hur hon som vuxen satsat sitt liv på en karriär snarare än en familj. Hon berättar om sina tre relationer och sin syster, vars tonårsbarn hon "passar" och om sin släktforskning. Återigen: Uh.
Huvuddelen av de 600 sidorna utspelar sig dock på 1600-talet i samma socken som mannen och tonårsdotterna bor i långt senare. Det är förstås deras släktingar. Här får berättelsen ett bättre flyt. Bitvis är det riktigt medryckande. Jag fann mig själv t.ex. sittande ensam på ett tåg som nått slutstationen ett bra tag innan jag insåg att vi var framme. Men även här är det något som stör. Det är inte bara kallt, dragigt och dåligt med mat. Som om inte häxprocesserna var eländiga i sig själv dör små barn i otäcka olyckor och en far våldtar sin dotter år ut och år in. Jag får känslan av att Söderlind maximerat allt elände hon kunnat komma på. Jag mår återigen illa. Det går att ge en läsare känslor med subtila medel, med en beskrivning av en känsla eller en lukt eller ett landskap. Man behöver inte ta till storsläggan som i den här boken. Det blir FÖR mycket elände.
Sist i boken summerar Olof, en av de barn som angav sina mödrar som häxa, sitt liv. Han visar sig vara skyldig till de flesta "olyckor" som skett i boken. Där ligger den mest fascinerande biten: Han känner sig inte skyldig, verkar inte ha några skuldkänslor eller ångrar vad som skett. Han bara accepterar hur det blev. Där blir det äntligen lite intressant. Så många människor är åt andra hållet, de skulle dränkt sig i den strida älven direkt om de varit Olof. Men han gläds åt de som lever och minns sitt liv, med jämnmod.
Trots den lilla glimten som jag just beskrev blir mitt minne av den här boken inte ljust. Den är tung, seg, irriterande och flyter inte. Författaren försöker på ett alldeles för krystat sätt koppla ihop nutid och dåtid och jag kommer på mig själv med att sucka över författarens ambitioner som stupar, långt innan målet.
Sedan berättar dottern om sin upplevelse av separationen och hur hon som vuxen satsat sitt liv på en karriär snarare än en familj. Hon berättar om sina tre relationer och sin syster, vars tonårsbarn hon "passar" och om sin släktforskning. Återigen: Uh.
Huvuddelen av de 600 sidorna utspelar sig dock på 1600-talet i samma socken som mannen och tonårsdotterna bor i långt senare. Det är förstås deras släktingar. Här får berättelsen ett bättre flyt. Bitvis är det riktigt medryckande. Jag fann mig själv t.ex. sittande ensam på ett tåg som nått slutstationen ett bra tag innan jag insåg att vi var framme. Men även här är det något som stör. Det är inte bara kallt, dragigt och dåligt med mat. Som om inte häxprocesserna var eländiga i sig själv dör små barn i otäcka olyckor och en far våldtar sin dotter år ut och år in. Jag får känslan av att Söderlind maximerat allt elände hon kunnat komma på. Jag mår återigen illa. Det går att ge en läsare känslor med subtila medel, med en beskrivning av en känsla eller en lukt eller ett landskap. Man behöver inte ta till storsläggan som i den här boken. Det blir FÖR mycket elände.
Sist i boken summerar Olof, en av de barn som angav sina mödrar som häxa, sitt liv. Han visar sig vara skyldig till de flesta "olyckor" som skett i boken. Där ligger den mest fascinerande biten: Han känner sig inte skyldig, verkar inte ha några skuldkänslor eller ångrar vad som skett. Han bara accepterar hur det blev. Där blir det äntligen lite intressant. Så många människor är åt andra hållet, de skulle dränkt sig i den strida älven direkt om de varit Olof. Men han gläds åt de som lever och minns sitt liv, med jämnmod.
Trots den lilla glimten som jag just beskrev blir mitt minne av den här boken inte ljust. Den är tung, seg, irriterande och flyter inte. Författaren försöker på ett alldeles för krystat sätt koppla ihop nutid och dåtid och jag kommer på mig själv med att sucka över författarens ambitioner som stupar, långt innan målet.
Robin Hobb, Dragon heaven
Det här är fortsättningen på sista berättelsen om drakarna. I denna bok får vi fortsätta följa Alice när hon, på det mest oväntade sätt, hamnar i den expedition som ska leda drakarna till deras nya hem. Sagan handlar dock lika mycket om de utstötta missbildade ungdomarna som anlitas för att ta hand om drakarna på deras resa. För byn där de kommer från blir det en vinn-vinn-situation. De blir av med de missbildade ungdomarna och med drakarna som inte gör någon nytta.
Det är spännande när drakarna, deras skötare och båten där Alice finns med kör iväg uppför floden, in i det som bara är vitt på kartan. Kommer de att hitta Kelsingra, drömmarnas stad, där drakarna ska leva, eller far de bara mot sin död?
Resan förändrar dem alla, drakarna, skötarna, Alice och till och med den mest motvillige passageraren Alice mans sekreterare, som till sist omvärdera får sin syn världen och sin förre älskare.
Underhållande och lagom spännande flyter berättelsen på i takt med floden. Mycket bra! Men nu är det bara två kvar, sen har jag läst alla...
Det är spännande när drakarna, deras skötare och båten där Alice finns med kör iväg uppför floden, in i det som bara är vitt på kartan. Kommer de att hitta Kelsingra, drömmarnas stad, där drakarna ska leva, eller far de bara mot sin död?
Resan förändrar dem alla, drakarna, skötarna, Alice och till och med den mest motvillige passageraren Alice mans sekreterare, som till sist omvärdera får sin syn världen och sin förre älskare.
Underhållande och lagom spännande flyter berättelsen på i takt med floden. Mycket bra! Men nu är det bara två kvar, sen har jag läst alla...
fredag 31 maj 2013
Robin Hobb, Dragon keeper
Nu är jag inne på sista böckerna av Robin Hobb. Det här är fortsättningen på sagan om drakarna, kallad The Rain Wilds Chronicles.
Den här första inledande boken är en mycket lovande inledning på berättelsen. Den handlar till stor del om en ung kvinna som forskar om drakar och därför anses udda. Vid 25 är hon dessutom på tok för gammal för att gifta sig. Men en ung framgångsrik och hänsynslös, fast det vet man inte från början, man börjar ändå uppvakta henne. Han behöver nämligen bli gift för att inte förlora sitt arv, trots att han sedan länge har ett förhållande med sin manlige sekreterare. Överenskommelsen är att hon får frihet att fortsätta med sina intressen medan han får leva sitt liv, fast de ska försöka producera en arvinge också, vilket går sådär med tanke på omständigheterna.
Men kvinnan, Alise, krävde också i äktenskapsförhandlingen att hon skulle få resa till norr och titta på drakarna. Sekreteraren som hamnat i onåd tvingas resa med som sällskap, men resan blir längre än de trott och Alise blir förälskad i sjökaptenen på båten.
Det är en av historierna i boken. Men som vanligt finns flera öden som man följer.
Den här boken är precis som de andra, Soldier son-trilogin undantagen, väldigt medryckande och underhållande. Det är en sån bok som man smiter undan med för att få läsa lite till och då är det bra. Tur att det finns några fler!
Den här första inledande boken är en mycket lovande inledning på berättelsen. Den handlar till stor del om en ung kvinna som forskar om drakar och därför anses udda. Vid 25 är hon dessutom på tok för gammal för att gifta sig. Men en ung framgångsrik och hänsynslös, fast det vet man inte från början, man börjar ändå uppvakta henne. Han behöver nämligen bli gift för att inte förlora sitt arv, trots att han sedan länge har ett förhållande med sin manlige sekreterare. Överenskommelsen är att hon får frihet att fortsätta med sina intressen medan han får leva sitt liv, fast de ska försöka producera en arvinge också, vilket går sådär med tanke på omständigheterna.
Men kvinnan, Alise, krävde också i äktenskapsförhandlingen att hon skulle få resa till norr och titta på drakarna. Sekreteraren som hamnat i onåd tvingas resa med som sällskap, men resan blir längre än de trott och Alise blir förälskad i sjökaptenen på båten.
Det är en av historierna i boken. Men som vanligt finns flera öden som man följer.
Den här boken är precis som de andra, Soldier son-trilogin undantagen, väldigt medryckande och underhållande. Det är en sån bok som man smiter undan med för att få läsa lite till och då är det bra. Tur att det finns några fler!
Anne Rice, The Wolf Gift
Den här boken började riktigt bra. De första kanske 60 eller 80 sidorna var trevliga och lättlästa och man ville genast veta hur det skulle gå för den söta begåvade killen som plötsligt faller för en mycket äldre kvinna. Men då ... blir han biten av en varulv och förvandlas till en själv. Sen börjar han rädda kvinnor i nöd. Det är så att jag trodde att det var ett skämt. Hur kan en så lovande bok misslyckas så kapitalt? Inte blir den bättre även om han för jämställdhets skull även räddar några män, hemlösa och en bög. Klichéerna staplas på varandra och man nästan kräks. Jag närde dock länge ett hopp om att det här var något slags litterärt knep, som att chocka läsarna för att sedan leda dem tillbaka till en riktigt bra historia. Men icke. Den fortsätter med sin parodi hela vägen in i kaklet. Det är riktigt gräsligt.
Jag fick låna den här boken. Tack för lånet! Men smaken är som baken...
Jag fick låna den här boken. Tack för lånet! Men smaken är som baken...
fredag 24 maj 2013
Marguerite Duras, Älskaren
Jag har läst en Duras förut, Anteckningarna från kriget. Det hade jag glömt. Men när jag läste den här boken visste jag en massa saker som inte stod på pränt och jag förstod inte först varför jag blev så illa berörd. Men det är ju inte så konstigt. Jag kom ju visst ihåg en massa om den andra boken och historierna tangerar varandra. Anteckningarna från kriget ger fler bitar av historien i Älskaren och gör att den här berättelsen kan sättas i ett något större sammanhang.
Duras skriver lite hemligt. Det hoppar i tid och rum och man får inte veta allt i rätt ordning. Det är helt raka motsatsen mot de statligt sanktionerade skrivråden för propositioner. Men jag gillar det. Det blir en känsla här, ett möte där och till sist får man ändå en ganska bra bild av vad som hänt och hur det kändes, för flickan, för kinesen och för flickans mamma. Egentligen handlar bara den här boken om en kortare kärlekshistoria mellan en väldigt ung kvinna och en rik äldre kines som möts på en bilfärja. That's it. Men det är bra. Helt klart läsvärt.
Duras skriver lite hemligt. Det hoppar i tid och rum och man får inte veta allt i rätt ordning. Det är helt raka motsatsen mot de statligt sanktionerade skrivråden för propositioner. Men jag gillar det. Det blir en känsla här, ett möte där och till sist får man ändå en ganska bra bild av vad som hänt och hur det kändes, för flickan, för kinesen och för flickans mamma. Egentligen handlar bara den här boken om en kortare kärlekshistoria mellan en väldigt ung kvinna och en rik äldre kines som möts på en bilfärja. That's it. Men det är bra. Helt klart läsvärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
