Patrick Rothfuss, The Name of the Wind

Man börjar i en bar i en liten by långt ute på landet. Ägaren, som vid första anblicken ser ut och agerar precis som en barägare ska, visar sig ha drag som vanliga människor saknar. Kanske gömmer han sig bara och "spelar" barägare. Men vissa verkar känna till var han finns för plötsligt dyker en man som samlar på sagor upp och ber att Kvothe ska berätta den sanna historien. De sätter sig ner och mannen börjar anteckna.

Den sagan börjar när Kvothe växer upp som en glad och ovanligt klipskt litet barn till ett par som äger en kringresande cirkus. Kvothe agerar i pjäser, spelar och sjunger och reser runt tillsammans med hela sällskapet. Man stannar aldrig särskilt länge på samma plats, men när man kommer till de stora stenar som här och där rests längs vägar och i skogen tar man paus. Vid en sådan paus tar plötsligt den lilla pojkens liv en ny vändning. En man, den onde personifierad, dyker upp och dödar alla, utom Kvothe som vid tillfället är i skogen och samlar ved.

Där hamnar vi i sagans nästa del där Kvothe ensam och utsatt försöker överleva som gatubarn i en stor stad. Han tigger, stjäl och slåss och lär sig den hårda vägen att överleva i misären. Önskan efter att hitta den onde mannen som slog hans liv i spillror och sökandet efter kunskap om det och om allt annat, för honom till universitetet, där han, efter att han visat sina kunskaper mot förmodan antas.

På universitetet skulle man kunna tänka sig att historien blev den traditionella: Den fattiga men smarta pojken mobbas av sina rika kamrater och försöker överleva. Men sån är inte den här sagan. Kvothe är en riktig besservisser, smart och kaxig, och lyckas snabbt få fiender både bland elever och professorer, vilket ställer till det ordentligt för honom. Han har dock också några riktigt goda vänner och förlorar sitt hjärta den den mystiska, skönsjungande Denna, som ideligen försvinner men dyker upp igen.

Det är en riktigt rolig saga, särskilt eftersom Kvothe inte riktigt beter sig som hjältar i sagor brukar göra. Redan i början läste jag så ihärdigt att det bara var tur att jag hann av vid min t-banestation! Ett rent nöje!

Paul Hoffman, The Last Four Things

Redan att ta i den känns otäckt. Boken är liksom lite klibbig i sig själv.

På baksidan kunde man ju ha varnat och skrivit målgruppen för boken: "Ditt stora intresse är krig och strategier för hur man vinner krig med hjälp av fotburna arméer som möts på en stor slätt. Utöver det finner du det otroligt stimulerande att studera hur man dör och frossa i otäcka skador och lidande. Kvinnor och till viss del en fascination för religiös fanatism upptar resten av ditt intresse."

På framsidan finns några korta omdömen, "Wonderful", "Tremendous" och "Magnificent". Jag känner ju inte igen namnen på den som yttrat detta, men jag måste tillstå att jag är allvarligt oroad för er psykiska hälsa.


Jag, som har helt andra intressen än målgruppen för denna bok, tycker att en bra sammanfattning av den här boken är: Motbjudande. Första delen var ändå bättre, där fanns en del mystiska händelser som kunde betraktas som intressanta. Men den här passar bäst i runda arkivet.

Robin Hobb, Renegade's Magic

Den sista boken i trilogin Soldier Son ballar ur fullständigt. Har författaren halkat med pennan när hon skrev den här? Det blir för mycket av allt och man börjar undra hur många gånger det är seriöst att dö ens i en fantasyroman? Med Renegade's Magic kräks man nästan, särskilt på slutet. Nej, jag tycker att de andra trilogierna var mycket bättre.