Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här

Moa är 19 år och ska bli skådespelare. När hon flyttar till Stockholm får hon ett timvikariat på ett boende för dementa, hon ska tjäna lite pengar innan hon kommer in på scenskolan. Hon anställs trots att hon helt saknar utbildning, det enda som krävs är lite sunt förnuft, säger chefen. Det blir en fontalkrock med verkligheten så till den milda grad att hon svimmar första dagen.

Det här är en jättebra bok. Nu har jag aldrig jobbat i vården, men jag kan tänka mig att den här boken på ett mycket bra sätt skildrar både de upp- och nedsidor som finns med att jobba med människor på slutet av livet. Historien är bitvis riktigt roligt och bra skriven. Jag gillar t.ex. att Moa beskriver glädjen över att hon äntligen har ett jobb med att hon har en chef i grå kavaj, precis som det ska vara. Dessutom fick boken mig att själv fundera över hur jag kommer att bli om jag överlever livet så länge att jag själv blir 90 år och dement. Jag kommer säkert bli en riktigt jobbig typ.

Dessutom är det bra med en bok som lyfter fram hjältarna som jobbar i vården av de gamla. Så nära döden och livet, och ändå får de så dåligt betalt! Något har gått mycket snett i vilka yrken som anses fina och därför väl betalda i det här landet. En dag är det vi som sitter där och dreglar i rullstolen. Då vill vi väl ha kompetenta och snälla vårdare?

Kontentan, en bok som både har en bra story och är tänkvärd. Läs den!

Carrie Ryan, De vassa tändernas skog

Den här boken lånade min dotter på biblioteket och jag läste den före henne. Det var tur det, för en sämre och otäckare bok får man leta efter. Boken handlar om Mary som bor i en inhägnad by som styrs av Systerskapet. Runt om byn finns De vassa tändernas skog. Den heter så för att skogen vimlar av zombies, kallade oheliga, som vill äta kött och som klöser och klöser på staketet för att komma in i byn. Blir man biten, som Marys mamma och pappa, blir man själv en ohelig som inte vill annat än bita sina barn och andra fortfarande levande varelser.

Systerskapet styr byn med järnhand. Man månar om att de unga ska gifta sig och föda barn för att inte de levande ska dö ut. Inga andra önskningar är tillåtna. När Mary försöker protestera hotar systerskapet med att sätta ut henne i skogen, som mat åt de odöda. Trots alla ansträngningar invaderas byn till sist av de oheliga och endast ett fåtal lyckas undkomma.

Här börjar det verkligen spåra ur. Det huggs av huvuden, slamsor flyger och blodet rinner under ljudet av de odödas hemska stönanden. Mary barrikaderar sig ett hus. Där hittar hon en liten bebis, som också den är en ohelig. Hon kastar ut den genom fönstret på andra våningen och hoppas att huvudet ska tryckas in.

Det här ger upphov till helt andra frågor. Får man låna ut vilka böcker som helst på biblioteket? Den här boken har inte ens någon bra historia och boken känns ofärdig. Det är splatterfilmens motsvarighet som bok. När man läst det riktigt usla slutet kommer ett efterord. Det står ett stort tack till författarens dråplige agent som "räddat" boken ur refuseringshögen. Jag skulle önska att den dråplige agenten låtit den förbli i den högen. Det är där den hör hemma.

Min dotter då? Ja, hon ska inte läsa den här boken! Må den hamna i bibliotekets depå eller i återvinningen!

Silvia Avallone, Stål

Den här boken handlade inte alls om det jag trodde. Jag hade läst om den och trodde att den handlade om baksidan av Italien, om arbetarnas Italien och om industri, kanske lite politik och historik. Det gör den inte. I vart fall inte på det sätt jag trodde.

Den handlar om två unga snygga 13-åriga tjejer som växer upp i en del av en industristad som inte direkt är den fina gatan. Folk knarkar, kör för fort, ägnar sig gärna åt småbrott och jobbar och sliter i stålverket medan barnen kissar i trappuppgångarna. De båda tjejerna är bästa kompisar och hänger alltid ihop men när en av dem plötsligt inser att det kanske är mer än vänskap i deras förhållande och den andra blir upp över öronen förälskad i storebrorsans kompis bryter de plötsligt med varandra. Vänskapen byts till en känsla av saknad.

Boken handlar också om tjejernas pappor som på olika sätt försöker vara den familjefader de så gärna vill vara. Den ena gör det genom att misshandla både dotter och hustru och den andra genom att slå sig in på den brottsliga banan för att äntligen kunna köpa en ring till sin fru och en schysst bil till sonen. Mammorna, svikna, slagna som åldrats i förtid, sitter fast i sina små lägenheter och kommer sig inte för att lämna sina män. Till och med katterna är luggslitna, de saknar både öron och svansar, där de lever bland vraken och vid den gamla fabriken.

Det här låter ju förfärligt tragiskt och hemskt. Men det är faktiskt inte så illa som det låter. Det mesta skildras nämligen ur tjejernas synvinkel. Då blir allt liter mer lättsamt. En dag på stranden i en minimal bikini är höjden av lycka och då kan man glömma allt elände.

Ska man läsa den då? Ja, den är läsvärd. En mer intressant skildring av en vänskap får man leta efter.

Laurence Cossé, Drömbokhandeln (Au bon roman)

Den här boken handlar om det som jag och många med mig drömt om, en bokhandel som bara säljer bra böcker, goda böcker. I den här boken startas en sådan bokhandel. Grundarna är mycket hemliga. De utser en kommitté bestående av åtta högt skattade författare, som förstås inte nämns vid namn, som får välja ut några hundra omistliga böcker var. Dessa böcker säljs sen i bokhandeln och kunderna väller in. Alla är dock inte lika förtjusta i affärsidén och snart börjar attentaten. Man försöker smutskasta bokhandeln, sabotera och konkurrera ut den. Till sist går det så långt att kommittémedlemmarna hotas till livet. En polis, som förstås egentligen mest är intresserad av litteratur, utreder fallet och historien nystas upp.

Själva historien är ganska enkel och kanske inte sån att man missar att gå av tunnelbanan. Men det är inte det som gör den här boken så bra. Det är istället den glöd med vilket böcker och läsande beskrivs. Alla i den här boken läser och älskar böcker och det vimlar av boktips. Jag gjorde öron i boken på de ställen där man beskrev böcker som jag själv tänker läsa och det blev ganska många öron till sist. Det är, som det står på baksidan, lika mycket en roman som en bok med boktips.

Erin Morgenstern, The night circus

Det här är den bästa bok jag har läst på mycket länge. Jag läste ut den redan i somras men kan fortfarande känna doften av cirkusen.

Allt tar sin början när två trollkarlar slår vad. Den ena hävdar att hans dotter visst kommer att slå den andra trollkarlens lärling. Spelplatsen är en cirkus, en nattcirkus. Egentligen förstår ingen annan än trollkarlarna att spelet har börjat men gradvis dras de båda tävlanden in i utmaningen och alla runt om med dem, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Man kan också se det som att den handlar om en cirkus i svart och vitt, som bara öppnar när det är midnatt. På den här cirkusen är allt fantastiskt och omöjligt och orimligt. Publiken är trollbunden. När natten kommer är den där och sen försvinner den bara, och är borta för att sedan dyka upp i någon annan del av världen.

Boken är skriven på ett fantastiskt sätt. Det är en njutning att läsa. Faktum var att den här boken var så bra att jag en dag hamnade på depån i Alvik. Alla hade gått av, men det hade jag inte märkt eftersom jag var långt bort, på nattcirkusen. Tunnelbaneföraren, som, när han förstått att jag inte var utlänning som inte begrep svenska, bara tyckte att jag var helknäpp, fick köra tillbaka mig till stationen. Men, trots riskerna med att läsa så här bra böcker på tunnelbanan, kan jag inte annat än rekommendera den. Läs ... och njut!

Jamie Ford, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Hade jag inte fått låna den här boken hade jag aldrig läst den. En så fånig titel får man bara inte ge en bok. Särskilt inte den här, som faktiskt är riktigt bra.

Den här boken utspelar sig i nutiden och dåtiden samtidigt. Huvudpersonen är en farbror som under många år vårdat sin fru som nyligen gått bort och som har en välartad son som går på universitetet. Farbrorn lever ett stillsamt liv och det händer inte mycket, tills dess han ser på tv att de hittat en massa bagage i källaren på ett gammalt övergivet hotell. Han känner igen ett parasoll som visas upp i inslaget. Det har blommor och tillhörde hans enda barndomsvän, en japansk flicka vid namn Keiko. Hon och hennes familj var en av de många som internerades under andra världskriget bara för att de var japaner. Keiko vidhöll dock helhjärtat, även efter interneringen, att hon var amerikan. Hon pratade inte ens japanska. Farbrorn som är kines tvingades som ung pojke under kriget bära en knapp där det stod "jag är kines", för att ingen skulle ta fel. Han klarade sig från internering, men mobbades svårt i den helamerikanska skola där han gick, för att han var utlänning. Inte heller blev livet lättare av att hans pappa hatade japaner mer än allt annat på jorden.

Det här är en bra bok. Den sjunger av jazz och stämningar och miljöer beskrivs på ett sätt som får mig att tro att jag är där. Det är därtill väldigt intressant att läsa om japanernas öde i USA under kriget. Såhär skriver man en riktigt bra historia!

Jojo Moyes, Livet efter dig

Det här är egentligen en bok som handlar om något så allvarligt som dödshjälp. Det är också en kärlekshistoria. Det hade säkert kunna vara en jättebra bok, men det stör mig något alldeles otroligt att den är så väldigt tillrättalagd. Den perfekta egomannen Will Traynor, rik, snygg, framgångsrik, omgiven av perfekta barbietjejer blir påkörd av en motorcykel och hamnar, gravt handikappad i rullstol. Han blir beroende av andra för att klara de enklaste saker och han hatar sitt liv och vill bara dö. Då anställer hans mamma en ung tjej Lou som "sällskap". Hon är hans motsats. Hon är oglamorös, syr sina egna kläder och till synes nöjd med att bo i den lilla byn hela livet. Kärlek uppstår.

Någonstans där blir det som en mitt-livs-novell-bok. Jag nästan kräks. Jag tycker inte heller att författaren tillräckligt tydligt utvecklar Lous personlighet. Hon blir mer som ett tillbehör till Will. Nej, någon höjdare blir det liksom aldrig. 

Linn Ullman, Det dyrbara

Den här boken läste vi i vår bokcirkel. Den handlar om en notoriskt otrogen författare som inte lyckas skriva fortsättningen på sin bästsäljare, om hans fru som driver en restaurang och jobbar jättemycket och om deras oberäkneliga tonårsdotter som de tittar på och tänker "Hur blev hon sådär?". Den enda som förstår den vilda tonåringen är den egensinniga mormodern som är nästan likadan, fast hon är gammal. Hon kör bil full och beter sig illa medan hennes dotter ordnar ett kalas fast mormor inte alls vill fira att hon fyller år. Den handlar också om en barnflicka som passar barnen, en vacker en, med rådjursögon. Fast inte heller hon mår toppen. (Ingen mår toppen i sådana här böcker.) Sen försvinner barnflicka, precis som i sagan. Jag tyckte inte att det här var så vidare bra. De går bara runt och ältar och lider och handlar tvångsmässigt. En enda gång blixtrade det till. Det var när dottern plötsligt klipper av frökens långa hår. Då hände det något och det blev lite intressant. Hur ska det här gå då? Men sen ältade boken tillbaka sig i sitt halvdryga lidande. Ja, allt kan ju inte vara roligt att läsa...