Översättning och med efterord av Christian Ekvall.
Den här boken är enligt efterordet den bok som näst efter James Joyces Ulysses som varit föremål för flest analyser på akademisk nivå. Efterordet gör inget undantag utan fortsätter sedan med en analys som beskriver hur man ska förstå färgerna, bildspråket och analogierna i boken.
Jag själv har läst den som en bok som vilken bok som helst utan att försöka mig på att övertolka eller analysera varje mening. (Det skulle jag nog inte ens kunna heller, även om jag försökte...) Eftersom det är själva historien som intresserar mig mest är det den jag läst.
Jag visste inte vad den handlade om när jag började läsa, mer än att det är en känd bok, men förstod snart att Den store Gatsby är grannen i boken. Han är en rik och hemlighetsfull man som bjuder in alla av betydelse till generösa fester vid sin herrgård. Gästerna är där för att "alla är där" och för att dricka och äta gratis. Ingen pratar egentligen med Gatsby. Han omges av en aura av mystik och inte sällan utbrister någon att han nog måste ha dödat någon.
Den som för ordet i boken är granne till Gatsby. Han är den enda förnuftiga människan i den här historien och det är därför tacksamt att det är han som är berättaren. Han är den ende som får en glimt av vem Gatsby egentligen är och också den ende som uppvisar någon som helst lojalitet med honom, även när det en vacker dag går utför.
Läsvärd är den och trots att historien i sig verkar vara ganska enkel blir eftersmaken lite lätt obehaglig. Det känns som om någonting är fel med både människorna som skildras och samhället de lever i och det var det väl? Måhända finns det svaret i de uppenbarligen otaliga akademiska analyserna av boken som lär finnas.
torsdag 29 december 2011
torsdag 8 december 2011
Haruki Murakami, 1Q84 tredje boken
Nu har jag äntligen läst slutet på trilogin 1Q84. I den här boken fortsätter historien om Tengo och Aomame. En otäck person, som också ser ruskig ut, dyker upp. Hans namna är Ushikawa och han har fått i uppdrag att söka rätt på Aomame för organisationen vars ledare Aomane eliminerat måste till varje pris få tag i henne.
Aomame måste gömma sig. Boken igenom sitter hon i mörkret på sin balkong och tittar på en lekplats och väntar på att Tengo ska dyka upp. Han däremot har fullt upp med sin pappa som ligger för döden på ett vårdhem en lång tågresa bort. Pappan blir snart helt okontaktbar och visar inga tecken på att höra hur Tengo läser för honom och pratar med honom. Eller är han helt ur världen? Vem är det som dyker upp och ilsket bankar på folks dörrar för att samla in avgifter till tv-bolaget men aldrig tycks lämna huset? Sköterskorna på vårdhemmet blir dock mycket snart förtjusta i Tengo som tycks vara så plikttrogen mot sin döende pappa.
Ja, nog blir det ett visst slut på historien i den här boken. Men det lämnar också många frågor. Hur gick det sen, inte minst med det som skapar värmen i Aomames inre? Man får nog säga att de två första berättelserna var bättre än den här, men läsvärd var den i alla fall.
Aomame måste gömma sig. Boken igenom sitter hon i mörkret på sin balkong och tittar på en lekplats och väntar på att Tengo ska dyka upp. Han däremot har fullt upp med sin pappa som ligger för döden på ett vårdhem en lång tågresa bort. Pappan blir snart helt okontaktbar och visar inga tecken på att höra hur Tengo läser för honom och pratar med honom. Eller är han helt ur världen? Vem är det som dyker upp och ilsket bankar på folks dörrar för att samla in avgifter till tv-bolaget men aldrig tycks lämna huset? Sköterskorna på vårdhemmet blir dock mycket snart förtjusta i Tengo som tycks vara så plikttrogen mot sin döende pappa.
Ja, nog blir det ett visst slut på historien i den här boken. Men det lämnar också många frågor. Hur gick det sen, inte minst med det som skapar värmen i Aomames inre? Man får nog säga att de två första berättelserna var bättre än den här, men läsvärd var den i alla fall.
onsdag 7 december 2011
Marguerite Duras, Anteckningar från kriget
Det här är ingen vanlig bok. Det är samlade texter av Duras som man hittat, bland annat i ett skåp. I början är det ganska långa, delvis självbiografiska avsnitt, sedan blir de kortare och kortare och mer osammanhängande. Det blir som scener, ögonblicksbilder av olika händelser och skeenden.
Den första berättelsen handlar om Duras uppväxt i Indokina. Den handlar om hennes galna mamma som till varje pris vill odla ris trots att alla förutsättningar är emot henne och om hennes storebror som regelbundet ger henne stryk. En sådan förfärlig barndom var det länge sedan jag läst om. Eller barndom och barndom, hon skriver själv att hon aldrig haft någon och det är nog en riktig iakttagelse. Det är i vart fall en skildring som verkligen berör och som beskriver ett barns självklara lojalitet mot sin mamma och sina syskon - trots att det kan ifrågasättas om familjen förtjänat det.
En par av berättelserna handlar om när hennes nyfödda barn dör. Hon föder det, men det slits ur hennes händer och man berättar att barnet har dött. Trots att hon gång på gång ber att få se det en sista gång vägrar man och bränner barnet utan att göra henne till viljes.
Den sista berättelsen som jag vill nämna och som stannar i minnet är den med kvinnan som vid andra världskrigets slut går och väntar på att hennes deporterade man ska återvända från Tyskland. Ovissheten dag för dag och månad för månad när allt fler kommer tillbaka men inte hennes man driver henne nästan till galenskap. Det är som om stämningen i boken sprider sig som dimma över hela tunnelbanevagnen. Då är man en skicklig författare. Och det säger sig självt att det kan vara svårt att komma ihåg att gå av tunnelbanan när man förlorat sig i dimman.
Den första berättelsen handlar om Duras uppväxt i Indokina. Den handlar om hennes galna mamma som till varje pris vill odla ris trots att alla förutsättningar är emot henne och om hennes storebror som regelbundet ger henne stryk. En sådan förfärlig barndom var det länge sedan jag läst om. Eller barndom och barndom, hon skriver själv att hon aldrig haft någon och det är nog en riktig iakttagelse. Det är i vart fall en skildring som verkligen berör och som beskriver ett barns självklara lojalitet mot sin mamma och sina syskon - trots att det kan ifrågasättas om familjen förtjänat det.
En par av berättelserna handlar om när hennes nyfödda barn dör. Hon föder det, men det slits ur hennes händer och man berättar att barnet har dött. Trots att hon gång på gång ber att få se det en sista gång vägrar man och bränner barnet utan att göra henne till viljes.
Den sista berättelsen som jag vill nämna och som stannar i minnet är den med kvinnan som vid andra världskrigets slut går och väntar på att hennes deporterade man ska återvända från Tyskland. Ovissheten dag för dag och månad för månad när allt fler kommer tillbaka men inte hennes man driver henne nästan till galenskap. Det är som om stämningen i boken sprider sig som dimma över hela tunnelbanevagnen. Då är man en skicklig författare. Och det säger sig självt att det kan vara svårt att komma ihåg att gå av tunnelbanan när man förlorat sig i dimman.
tisdag 29 november 2011
Mario Vargas Llosa, Bockfesten
Slutsats efter den här boken: Man ska vara väldigt glad att man är född i en demokrati.
I början av den här boken figuerade en mängd personer. Alla heter ungefär likadant och faktum är att jag inte aldrig riktigt fattade vem som var vem, mer än en handfull personer. Det kanske gjorde att den här boken tappade en del av sina poänger för mig.
Bokens huvudperson är Urania, en kvinna som efter många år i USA återvänder till Dominikanska republiken och sin far som hon helt brutit kontakten med. Hon träffar även sin faster som ifrågasätter varför hon under alla dessa år inte hört av sig till sin far trots att han älskat henne så mycket. Ur detta utvecklas berättelsen om hur Uranias far, som varit en av diktatorn Trujillos närmaste män men hamnat i onåd, offrat sin 14-åriga dotter till den 77-åriga diktatorn för att återfå hans förtroende. Detta är en del av historien.
Den andra handlar om diktatorn och hur han härskar med våld och hot i republiken och hur han till sist mördas. Det är en blodig och hemsk historia och det slog mig när jag under bokens sista del läste den ena tortyrskildringen efter den andra att man kan undra varför inte böcker har en åldersgräns. Den är hemsk den här boken. Att glömma gå av tåget är lätt, lika lätt som att må riktigt illa.
I början av den här boken figuerade en mängd personer. Alla heter ungefär likadant och faktum är att jag inte aldrig riktigt fattade vem som var vem, mer än en handfull personer. Det kanske gjorde att den här boken tappade en del av sina poänger för mig.
Bokens huvudperson är Urania, en kvinna som efter många år i USA återvänder till Dominikanska republiken och sin far som hon helt brutit kontakten med. Hon träffar även sin faster som ifrågasätter varför hon under alla dessa år inte hört av sig till sin far trots att han älskat henne så mycket. Ur detta utvecklas berättelsen om hur Uranias far, som varit en av diktatorn Trujillos närmaste män men hamnat i onåd, offrat sin 14-åriga dotter till den 77-åriga diktatorn för att återfå hans förtroende. Detta är en del av historien.
Den andra handlar om diktatorn och hur han härskar med våld och hot i republiken och hur han till sist mördas. Det är en blodig och hemsk historia och det slog mig när jag under bokens sista del läste den ena tortyrskildringen efter den andra att man kan undra varför inte böcker har en åldersgräns. Den är hemsk den här boken. Att glömma gå av tåget är lätt, lika lätt som att må riktigt illa.
tisdag 15 november 2011
Elin Boardy, Allt som återstår
Ännu en bok om det hårda livet på en liten gård i början av slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Huvudpersonen är Emma, den enda av de många barnen som stannade kvar på gården och arbetade tillsammans med sin pappa och drängen Emil när de övriga syskonen flyttade iväg till större städer eller ända till Amerika för att få ett bättre liv. Emma gifter sig sedan med drängen och får barn och ett till och ett till. Snart har hon fem barn.
Emma vilar aldrig. Bara någon enstaka gång stannar hon upp och tittar på stjärnorna. När Emmas bror, det syskon som står henne närmast far till Amerika för gott och hennes far dör tar Emma det mycket hårt. Kriget kommer och tiderna blir allt svårare och det finns inte någon reserv av kraft kvar hos henne när ännu en olycka drabbar hennes familj. Då orkar Emma inte mer.
Här är det igen, det kalla vädret, frusna fingrar, det hårda arbetet inne och ute liksom de envisa och fåordiga människorna som biter ihop och misstänksamt betraktar grannarna. Till och med ögonen är grå. Det är livspussel hard core.
Vill man läsa en bok med detta tema skulle jag istället välja Hjärtblad. Men den här är väl okej. Viss risk för felavstigning föreligger.
Emma vilar aldrig. Bara någon enstaka gång stannar hon upp och tittar på stjärnorna. När Emmas bror, det syskon som står henne närmast far till Amerika för gott och hennes far dör tar Emma det mycket hårt. Kriget kommer och tiderna blir allt svårare och det finns inte någon reserv av kraft kvar hos henne när ännu en olycka drabbar hennes familj. Då orkar Emma inte mer.
Här är det igen, det kalla vädret, frusna fingrar, det hårda arbetet inne och ute liksom de envisa och fåordiga människorna som biter ihop och misstänksamt betraktar grannarna. Till och med ögonen är grå. Det är livspussel hard core.
Vill man läsa en bok med detta tema skulle jag istället välja Hjärtblad. Men den här är väl okej. Viss risk för felavstigning föreligger.
fredag 11 november 2011
Vad jag talar om när jag talar om löpning, Haruki Murakami
Hittar man en favoritförfattare vill man läsa allt. Jag är i färd med att göra det med Murakamis böcker.
Det här är ingen skönlitterär bok. I den här boken skriver istället Murkami sina tankar och funderingar utifrån temat löpning. Murakami springer minst ett marathon om året och ägnar somrarna åt triatlon. (Ja, han kan ju inte ha några hemmaboende barn! Då skulle han aldrig hinna med detta!)
Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att säga "Murakami,han säger att..." som om han vore min gamla kompis. Och han är trevlig, han är lågmäld, nyanserad och underhållande även som person. Inte helt överraskande visar han vissa likheter med sina ofta förekommande huvudpersoner i sina romaner.
Det här är en kort, snabbläst, tänkvärd och roande bok som är trevlig och läsa. Jag önskar bara jag också att jag var född att springa marathon och hade all tid i världen att löpa omkring under behagliga klimatförhållanden minst en timme om dagen. Så är det kanske inte. Men han menar att det inte bara är det som bidragit till att han lyckats skriva så många bra romaner. Han är också ihärdig och det, det är jag också, så det finns hopp även för de som är lite klena och kobenta som jag.
Det här är ingen skönlitterär bok. I den här boken skriver istället Murkami sina tankar och funderingar utifrån temat löpning. Murakami springer minst ett marathon om året och ägnar somrarna åt triatlon. (Ja, han kan ju inte ha några hemmaboende barn! Då skulle han aldrig hinna med detta!)
Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att säga "Murakami,han säger att..." som om han vore min gamla kompis. Och han är trevlig, han är lågmäld, nyanserad och underhållande även som person. Inte helt överraskande visar han vissa likheter med sina ofta förekommande huvudpersoner i sina romaner.
Det här är en kort, snabbläst, tänkvärd och roande bok som är trevlig och läsa. Jag önskar bara jag också att jag var född att springa marathon och hade all tid i världen att löpa omkring under behagliga klimatförhållanden minst en timme om dagen. Så är det kanske inte. Men han menar att det inte bara är det som bidragit till att han lyckats skriva så många bra romaner. Han är också ihärdig och det, det är jag också, så det finns hopp även för de som är lite klena och kobenta som jag.
Geraldine Brooks, March
Jag har varit med i the Civil war! Eller?
Den här boken, som jag lånade på bibblan för att Caleb's crossing var så bra, handlar om inbördeskriget i USA och en idelist till man, mr March, som deltar i kriget i egenskap av präst (eller som någon slags själasörjare i alla fall). Denna man lämnar sin älskade hustru och sina många döttrar i Norr för att ge sig av och handgripligen göra sin insats för att förgöra slaveriet. Han har höga ideal, tror på människans godhet och är till och med vegetarian när han ger sig iväg. Men krig är krig och även om han själv har en annan uppgift än att döda dröjer det inte länge förrän också han drabbas av krigets fasor.
En tillfällig lättnad infinner sig när han hamnar på ett plantage som hyrts ut till en affärsman från Nordstaterna. Meningen är att de svarta ska lära sig arbeta för lön istället för som slavar men fördomarna är enorma och mr March får kämpa hårt. Han lyckas till slut starta en skola för de före detta slavarna och försöker lära dem läsa. Genom detta vinner hans både deras förtroende och respekt. Men när det äntligen verkar gå åt rätt håll angrips plantagen av fienden och det går åt skogen. Drunknad i skuldkänslor över att inte ha kunnat avstyra katastrofen finner hans hustru - som vid det laget tar över berättarrösten - honom svårt skadad på ett sjukhus i Washington och kan han, även om hans kropp blir frisk, återfå viljan att leva?
Det här är en hemsk bok. Den beskriver gripande människoöden och hjärtskärande elände. Men samtidigt är det en bok om de som orkar kämpa för det goda och de som orkar gå vidare, trots det hemska som hänt. Som jag skrev känns det som om det är jag som varit med om det som beskrivs i boken. Jag känner mig helt slut. Men bättre än så kan väl en bok inte bli. Hon är en fantastisk författare, Geraldine Brooks.
Den här boken, som jag lånade på bibblan för att Caleb's crossing var så bra, handlar om inbördeskriget i USA och en idelist till man, mr March, som deltar i kriget i egenskap av präst (eller som någon slags själasörjare i alla fall). Denna man lämnar sin älskade hustru och sina många döttrar i Norr för att ge sig av och handgripligen göra sin insats för att förgöra slaveriet. Han har höga ideal, tror på människans godhet och är till och med vegetarian när han ger sig iväg. Men krig är krig och även om han själv har en annan uppgift än att döda dröjer det inte länge förrän också han drabbas av krigets fasor.
En tillfällig lättnad infinner sig när han hamnar på ett plantage som hyrts ut till en affärsman från Nordstaterna. Meningen är att de svarta ska lära sig arbeta för lön istället för som slavar men fördomarna är enorma och mr March får kämpa hårt. Han lyckas till slut starta en skola för de före detta slavarna och försöker lära dem läsa. Genom detta vinner hans både deras förtroende och respekt. Men när det äntligen verkar gå åt rätt håll angrips plantagen av fienden och det går åt skogen. Drunknad i skuldkänslor över att inte ha kunnat avstyra katastrofen finner hans hustru - som vid det laget tar över berättarrösten - honom svårt skadad på ett sjukhus i Washington och kan han, även om hans kropp blir frisk, återfå viljan att leva?
Det här är en hemsk bok. Den beskriver gripande människoöden och hjärtskärande elände. Men samtidigt är det en bok om de som orkar kämpa för det goda och de som orkar gå vidare, trots det hemska som hänt. Som jag skrev känns det som om det är jag som varit med om det som beskrivs i boken. Jag känner mig helt slut. Men bättre än så kan väl en bok inte bli. Hon är en fantastisk författare, Geraldine Brooks.
söndag 6 november 2011
Jonathan Franzen, Tillrättalägganden
Det här är liksom Franzens bok Freedom en rejäl släkthistoria. Här utgår berättelsen från ett äldre par där hustruns högsta önskan är att få fira en sista riktig jul med sina barn och barnbarn. Men tiden är knapp och barnen beter sig inte som hon önskar. Dessutom blir maken allt galnare på grund av en tilltagande demens och en lyxkryssning strax före jul tar en ände med förskräckelse när hans hallucinationer och förvirring till slut får honom på fall.
Parallellt med det äldre paret följer man deras tre barn. Trots att de till det yttre kanske ser ut att ha ett stabilt liv har de förstås inte det. Inte ens den äldsta brodern med ett tryggt jobb, kärnfamilj och fin villa mår riktigt bra. Där hotar depressionens mörka moln och övriga familjen drar sig tillbaka på sin planhalva.
Kontentan av det hela är att det inte är lätt att leva och vad som helst kan hända. Man kan få sparken, bli galen eller plötsligt finna sig i att delta i den Litauiska maffian. Men det kan också bli bättre och det är aldrig för sent att vidta förändringar i livet.
Det är medryckande och man uppslukas lätt av de livsöden som skildras. Det är bra. Ibland kan man glömma både tid och rum och hållplats.
Parallellt med det äldre paret följer man deras tre barn. Trots att de till det yttre kanske ser ut att ha ett stabilt liv har de förstås inte det. Inte ens den äldsta brodern med ett tryggt jobb, kärnfamilj och fin villa mår riktigt bra. Där hotar depressionens mörka moln och övriga familjen drar sig tillbaka på sin planhalva.
Kontentan av det hela är att det inte är lätt att leva och vad som helst kan hända. Man kan få sparken, bli galen eller plötsligt finna sig i att delta i den Litauiska maffian. Men det kan också bli bättre och det är aldrig för sent att vidta förändringar i livet.
Det är medryckande och man uppslukas lätt av de livsöden som skildras. Det är bra. Ibland kan man glömma både tid och rum och hållplats.
onsdag 2 november 2011
Aleksander Motturi, Diabetikern
Det här är en bok om en man som får diabets typ 1. Trots att det är en kronisk och allvarlig sjukdom blir hans reaktion ovanlig. Han känner sig upplyft, såsom svävande en bit ovanför marken, äntligen har hans liv fått en mening. Han är nu inte bara en vanlig man, utan en man med diabetes mellitus. Om detta handlar hela boken.
Jag läste den för att jag tyckte att det var intressant att läsa om någon som fick en sådan tvärtomreaktion när han drabbades av en sjukdom. Men att läsa om det så här länge är att ta i. Det är underhållande i början, men i takt med att han fyller sina återvinningsbehållare med kanyler avtar mitt intresse. Har jag inte redan läst just det här tidigare i boken?
Bättre blir det inte när han tar time out och följer med sin kreativa flickvän till New York där hon ska ordna en utställning. Då får han ännu mer tid att sitta på trappan och älta sin älskade diabetes.
Den enda gången mörker skymtar i hans reaktioner är i hans mystiska och obehagliga drömmar som han refererar till då och då. Nej, det känns som den här boken inte var färdig. Den hade nog mått bra av att vara lite kortare.
Jag läste den för att jag tyckte att det var intressant att läsa om någon som fick en sådan tvärtomreaktion när han drabbades av en sjukdom. Men att läsa om det så här länge är att ta i. Det är underhållande i början, men i takt med att han fyller sina återvinningsbehållare med kanyler avtar mitt intresse. Har jag inte redan läst just det här tidigare i boken?
Bättre blir det inte när han tar time out och följer med sin kreativa flickvän till New York där hon ska ordna en utställning. Då får han ännu mer tid att sitta på trappan och älta sin älskade diabetes.
Den enda gången mörker skymtar i hans reaktioner är i hans mystiska och obehagliga drömmar som han refererar till då och då. Nej, det känns som den här boken inte var färdig. Den hade nog mått bra av att vara lite kortare.
söndag 23 oktober 2011
Mian Lodalen, Dårens dotter
Det här är en förfärlig uppväxtskildring, den värsta jag har läst. Men boken är bra. Det är spännande att se hur det är att vara den där lortiga jobbiga ungen som inte älskar, som inte kan sitta stilla på stolen och som gör den ena ofoget efter det andra. Inte alla barn orsakar två skogsbränder under sin barndom.
Att läsa om oälskade barn är alltid hemskt och det är det också i den här boken. När den var slut vill jag gärna fortsätta. Hur gick det sen? Fick hon ändå ett bra liv efter en sådan gräslig barndom? Går det?
Att läsa om oälskade barn är alltid hemskt och det är det också i den här boken. När den var slut vill jag gärna fortsätta. Hur gick det sen? Fick hon ändå ett bra liv efter en sådan gräslig barndom? Går det?
Geraldine Brooks, Caleb's crossing
Bok inhandlad i desperation på Bryssels flygplats: En naturvit fin storpocket med snirkliga bokstäver.
Bethia Mayfield är en ung kvinna som växer upp på ön Martha's wineyard på 1600-talet. Hennes far är öns präst vars självpåtagna livsuppgift är att sprida den sanna kristna läran till indianstammarna som sedan länge levt på ön. Han vill frälsa den till dem till den rätta läran och på så vis ge dem möjlighet att komma till himlen. Bethia älskar ön och träffar en dag på en ung man från indianerna, Caleb. De två blir trots sin olikhet de allra bästa vänner och hon börjar sakta ifrågasätta om det engelska sättet att leva verkligen är det bästa. Vänskapen måste dock hållas hemlig, en ung kristen kvinna skulle inte tillåtas umgås med en ung man på det sättet.
Ödet för dock både henne och Caleb från ön till Harward college där de båda sliter hårt, hon under slavliknande förhållanden i köket och han som en av de första indianerna som tilläts studera. Livet är hårt, folk dör som flugor, helvetet är alltjämt närvarande och de fryser. Kvinnor var på 1600-talet inte mycket värda och indianerna inte mycket mer.
Boken är mycket bra, man riktigt hör leran klafsa på de skumma gatorna utanför skolan och känner hur kallt och hårt det är att sova på golvet i köket. Språket är något ålderdomligt men det man inte förstår begriper man av sammanhanget. En riktigt bra bok.
Bethia Mayfield är en ung kvinna som växer upp på ön Martha's wineyard på 1600-talet. Hennes far är öns präst vars självpåtagna livsuppgift är att sprida den sanna kristna läran till indianstammarna som sedan länge levt på ön. Han vill frälsa den till dem till den rätta läran och på så vis ge dem möjlighet att komma till himlen. Bethia älskar ön och träffar en dag på en ung man från indianerna, Caleb. De två blir trots sin olikhet de allra bästa vänner och hon börjar sakta ifrågasätta om det engelska sättet att leva verkligen är det bästa. Vänskapen måste dock hållas hemlig, en ung kristen kvinna skulle inte tillåtas umgås med en ung man på det sättet.
Ödet för dock både henne och Caleb från ön till Harward college där de båda sliter hårt, hon under slavliknande förhållanden i köket och han som en av de första indianerna som tilläts studera. Livet är hårt, folk dör som flugor, helvetet är alltjämt närvarande och de fryser. Kvinnor var på 1600-talet inte mycket värda och indianerna inte mycket mer.
Boken är mycket bra, man riktigt hör leran klafsa på de skumma gatorna utanför skolan och känner hur kallt och hårt det är att sova på golvet i köket. Språket är något ålderdomligt men det man inte förstår begriper man av sammanhanget. En riktigt bra bok.
torsdag 13 oktober 2011
Mark Haddon, Utslag av oro
Jag ville läsa en bok till av den här författaren eftersom jag verkligen gillade hans bok "The curious incident of the dog in the night time".
Till skillnad från den boken tycker jag dock att den här saknar både mening och djup. Den här boken känns som en sådan där teater där folk springer mellan rum på en scen och smäller igen dörrar.
Boken handlar om en familj där allt går på tok. Mamman bedrar pappan med en av pappans före detta kollegor, en tvålfager typ. Dottern är i färd med att gifta sig med en man som ingen i familjen gillar och sonen vågar inte ta med sin kille på bröllopet. Mitt i allt detta drabbas pappan i familjen av en depression och dödsångest, något som inte blir bättre när han kommer på sin fru i sängen med den före detta kollegan.
Ja, den gick väl att läsa men kommer inte att lämna några som helst spår förutom ett kvitto från biblioteket på att boken är återlämnad. Läs hellre den andra Haddon-boken. Den här är ingen höjding (som vi säger här hemma).
Till skillnad från den boken tycker jag dock att den här saknar både mening och djup. Den här boken känns som en sådan där teater där folk springer mellan rum på en scen och smäller igen dörrar.
Boken handlar om en familj där allt går på tok. Mamman bedrar pappan med en av pappans före detta kollegor, en tvålfager typ. Dottern är i färd med att gifta sig med en man som ingen i familjen gillar och sonen vågar inte ta med sin kille på bröllopet. Mitt i allt detta drabbas pappan i familjen av en depression och dödsångest, något som inte blir bättre när han kommer på sin fru i sängen med den före detta kollegan.
Ja, den gick väl att läsa men kommer inte att lämna några som helst spår förutom ett kvitto från biblioteket på att boken är återlämnad. Läs hellre den andra Haddon-boken. Den här är ingen höjding (som vi säger här hemma).
Knut Hamsun, Markens gröda
Som läsare av två Knausgårdböcker måste väl ändå se efter om han har rätt. Är Hamsun trots sina ökända politiska åsikter Norges enda riktiga författare? Markens gröda sägs vara en starkt bidragande orsak till att Hamsun 1920 förärades Nobelpriset i litteratur.
Det här är en skildring av den hårt arbetande Isak som bryter ny mark nära fjället långt ute i ödemarken. Han gräver och hugger, bygger och bär som bara en stor stark karl kan och skapar sig ett hem i skogen. Det är som man inte hinner andas, boken bara matar på, som om hela vore en enda lång mening.
I Markens gröda är det framförallt kvinnornas historia som gör boken läsvärd. En kvinna som är harmynt flyttar in hos Isak och arbetar tillsammans med honom på gården. Så småningom får de ett barn, en pojke, och sedan en pojke till och sedan ett tredje. Men den sista är flicka och harmynt och mamman stryper henne snabbt och gräver ner henne i jorden, en gärning som inte kommer att gå oupptäckt trots att hon, liksom med de två första barnen, fött henne i ensamhet.
Det är förstås ett hårt liv de lever och i likhet med andra böcker jag läst från samma tid finns en oförmåga att kommunicera. Det är väldigt mycket suckande och knytande av nävar under bordet. Men det är väl i och för sig bättre att avreagera sig genom att gräva upp en stor sten än att bråka och slåss.
Ja, läsvärd var den kanske och annorlunda än de böcker jag brukar köpa på Pocketshop. Men någon mer Hamsun blir det inte på länge...
Det här är en skildring av den hårt arbetande Isak som bryter ny mark nära fjället långt ute i ödemarken. Han gräver och hugger, bygger och bär som bara en stor stark karl kan och skapar sig ett hem i skogen. Det är som man inte hinner andas, boken bara matar på, som om hela vore en enda lång mening.
I Markens gröda är det framförallt kvinnornas historia som gör boken läsvärd. En kvinna som är harmynt flyttar in hos Isak och arbetar tillsammans med honom på gården. Så småningom får de ett barn, en pojke, och sedan en pojke till och sedan ett tredje. Men den sista är flicka och harmynt och mamman stryper henne snabbt och gräver ner henne i jorden, en gärning som inte kommer att gå oupptäckt trots att hon, liksom med de två första barnen, fött henne i ensamhet.
Det är förstås ett hårt liv de lever och i likhet med andra böcker jag läst från samma tid finns en oförmåga att kommunicera. Det är väldigt mycket suckande och knytande av nävar under bordet. Men det är väl i och för sig bättre att avreagera sig genom att gräva upp en stor sten än att bråka och slåss.
Ja, läsvärd var den kanske och annorlunda än de böcker jag brukar köpa på Pocketshop. Men någon mer Hamsun blir det inte på länge...
onsdag 28 september 2011
Doris Lessing, Våldets barn
Tredje delen i Lessings serie Våldets barn.
Martha Quest lämnar i den här boken sin tvååriga dotter och sin make och blir kommunist. Hon satsar allt på att bli en god kamrat och ger sig helhjärtat in för att bli en mönsterkommunist i Lenins anda. Hon jobbar dag som natt med att dela ut broschyrer om mönsterlandet Ryssland och sitta på möten och diskutera kommunistisk teori. Helt i linje med detta är att för "sakens" skulle gifta sig med den obehaglige tysken som fungerar som ordförande i deras grupp. Marta undertrycker på detta sätt både sig själv och sina känslor och förtränger helt att hon lämnat sitt barn. Inte mår hon särskilt bra och det gör inte jag heller när jag läser om galenskaperna. Det blir liksom en orgie i ungdomligt oförstånd. Historien blir bara värre och värre för var bok som går. Men hoppet är det sista som lämnar en. Måhända känns nästa bok inte lika tröstlös.
Martha Quest lämnar i den här boken sin tvååriga dotter och sin make och blir kommunist. Hon satsar allt på att bli en god kamrat och ger sig helhjärtat in för att bli en mönsterkommunist i Lenins anda. Hon jobbar dag som natt med att dela ut broschyrer om mönsterlandet Ryssland och sitta på möten och diskutera kommunistisk teori. Helt i linje med detta är att för "sakens" skulle gifta sig med den obehaglige tysken som fungerar som ordförande i deras grupp. Marta undertrycker på detta sätt både sig själv och sina känslor och förtränger helt att hon lämnat sitt barn. Inte mår hon särskilt bra och det gör inte jag heller när jag läser om galenskaperna. Det blir liksom en orgie i ungdomligt oförstånd. Historien blir bara värre och värre för var bok som går. Men hoppet är det sista som lämnar en. Måhända känns nästa bok inte lika tröstlös.
måndag 26 september 2011
Mark Haddon, The Curious Incident of the Dog in the Night-Time
Det här är en helt fantastisk bok, den bästa jag hört på länge. Nu har jag ju inte läst den, så jag vet inte om det gör skillnad, men inläst på det här sättet är den oslagbar.
Bokens huvudperson är Christopher, en autistisk 15-årig pojke som en dag hittar grannens hund genomborrad av en högaffel. Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som dödat hunden och skriva en bok om det. Han gillar projekt, särskilt svåra och långa projekt som att skriva böcker.
Christopher ser verkligheten på ett annat sätt än vi "normala" gör. Hans hjärna sållar inte information, utan han är medveten om alla detaljer och blir därför stressad när det är för mycket intryck. Då kan det hända att han måste lägga sig ner på marken och stöna högt för att stänga ute verkligheten eller sätta på radion på hög volym mellan två stationer för att få ett brus som gör att hjärnan lugnar ner sig. Han tittar inte människor i ögonen och har en stark beröringsskräck. Han kan inte heller tolka andra människors ansiktsuttryck. Han har dock fått förklarat för sig att ett lyft ögonbryn kan betyda "du är konstig" eller "jag vill ha sex med dig", allt beroende på vad som sades innan och i vilket sammanhang uttrycket förekommer. Det kan man ju förstå att det är jobbigt. Han är dock enormt skärpt och man lider med honom när hans privatdeckarprojekt leder honom ut ur hans trygga schemalagda värld.
Boken är på engelska men mycket lätt att förstå. Christopher förstår ju inte ironi eller uttryck som sägs på ett sätt men betyder något annat, då det blir enkelt att hänga med. Jag är så ledsen över att den här boken är slut, det hann ju bli min favorit som gjorde det till dagens höjdpunkt att vänta på bussen och tåget.
Bokens huvudperson är Christopher, en autistisk 15-årig pojke som en dag hittar grannens hund genomborrad av en högaffel. Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som dödat hunden och skriva en bok om det. Han gillar projekt, särskilt svåra och långa projekt som att skriva böcker.
Christopher ser verkligheten på ett annat sätt än vi "normala" gör. Hans hjärna sållar inte information, utan han är medveten om alla detaljer och blir därför stressad när det är för mycket intryck. Då kan det hända att han måste lägga sig ner på marken och stöna högt för att stänga ute verkligheten eller sätta på radion på hög volym mellan två stationer för att få ett brus som gör att hjärnan lugnar ner sig. Han tittar inte människor i ögonen och har en stark beröringsskräck. Han kan inte heller tolka andra människors ansiktsuttryck. Han har dock fått förklarat för sig att ett lyft ögonbryn kan betyda "du är konstig" eller "jag vill ha sex med dig", allt beroende på vad som sades innan och i vilket sammanhang uttrycket förekommer. Det kan man ju förstå att det är jobbigt. Han är dock enormt skärpt och man lider med honom när hans privatdeckarprojekt leder honom ut ur hans trygga schemalagda värld.
Boken är på engelska men mycket lätt att förstå. Christopher förstår ju inte ironi eller uttryck som sägs på ett sätt men betyder något annat, då det blir enkelt att hänga med. Jag är så ledsen över att den här boken är slut, det hann ju bli min favorit som gjorde det till dagens höjdpunkt att vänta på bussen och tåget.
Lena Einhorn, Siri
Den här boken handlar om Siri von Essen, född i Finland och en firad skådespelerska under senare delen av 1800-talet. Det kan dock vara så att hon är lika känd för att ha varit gift med en galen svensk författare, Strindberg.
Den här boken handlar om Siris liv som var ovanligt stormigt för att vara på den tiden. Hon var först gift med en överstelöjtnant och hade ordnat livet till det bästa(?) när hon träffade Strindberg. Då skilde hon sig! Men det var inte bara hennes fel, hennes make hade ett förhållande med Siris kusin, så det var inte mycket bevänt med det äktenskapet. Strindberg fångade Siri fullständigt och sporrade henne att satsa på sin dröm, att bli skådespelare. När hon mot alla odds lyckades vändes dock hans entusiasm och han blev mer och mer kufisk. Jag hade väl hört att Strindberg var galen, men jag visste inte att han var fullt så knäpp som han framstår i den här boken.
Boken är väldigt lättläst och flyter på och tar slut fort. Om man vill levandegöra sina bortdomnade skolkunskaper om Strindberg och Siri kan man med fördel läsa boken.
Den här boken handlar om Siris liv som var ovanligt stormigt för att vara på den tiden. Hon var först gift med en överstelöjtnant och hade ordnat livet till det bästa(?) när hon träffade Strindberg. Då skilde hon sig! Men det var inte bara hennes fel, hennes make hade ett förhållande med Siris kusin, så det var inte mycket bevänt med det äktenskapet. Strindberg fångade Siri fullständigt och sporrade henne att satsa på sin dröm, att bli skådespelare. När hon mot alla odds lyckades vändes dock hans entusiasm och han blev mer och mer kufisk. Jag hade väl hört att Strindberg var galen, men jag visste inte att han var fullt så knäpp som han framstår i den här boken.
Boken är väldigt lättläst och flyter på och tar slut fort. Om man vill levandegöra sina bortdomnade skolkunskaper om Strindberg och Siri kan man med fördel läsa boken.
måndag 12 september 2011
Karl Ove Knausgård, Min kamp 2
En del människor upprätthåller en fasad. Man ska se ut som någon man inte är eller framstå som bättre, mer framgångsrik eller vackrare än man egentligen känner sig. Knausgård är tvärtom. Han skriver precis hur det är, hur jobbigt han tycker det är att småprata med andra föräldrar på barnkalas, hur nervös han känner sig när han ska hålla föredrag om sina böcker och hur han föraktar sig själv för att han gillar ändå gillar den uppmärksamheten. Knausgård är en svårmodig typ, som till och med enligt sin egen beskrivning ser dyster ut. Hans enda sanning i livet är den att han minsann inte ska tro att han är något, fastän han sett från utsidan är en mycket framgångsrik författare.
Den här boken är enastående bra. Jag känner mycket mer sympati för den äldre Knausgård i den här boken än den tonårige Knausgård i bok 1. Det kan dessutom ha att göra med att jag är ungefär lika gammal som Kanusgård i den här boken, mellan 30 och 40 och lite till. I den här boken får han också sina tre barn som han skriker för mycket åt när de har sina trotsperioder (vilket jag mycket väl kan förstå).
Han skriver väldigt bra, på ett sätt som får mig att tro att jag känner honom bättre än mina vänner i den vanliga riktiga världen. Jag vill bara fortsätta att läsa och läsa. Jag måste skaffa hans tredje bok också...
Den här boken är enastående bra. Jag känner mycket mer sympati för den äldre Knausgård i den här boken än den tonårige Knausgård i bok 1. Det kan dessutom ha att göra med att jag är ungefär lika gammal som Kanusgård i den här boken, mellan 30 och 40 och lite till. I den här boken får han också sina tre barn som han skriker för mycket åt när de har sina trotsperioder (vilket jag mycket väl kan förstå).
Han skriver väldigt bra, på ett sätt som får mig att tro att jag känner honom bättre än mina vänner i den vanliga riktiga världen. Jag vill bara fortsätta att läsa och läsa. Jag måste skaffa hans tredje bok också...
måndag 22 augusti 2011
Tove Jansson, Trollvinter
Det står att det här är en barnbok. Man jag har lyssnat på hela boken i bilen på väg till Idre och kan konstatera att det inte alls är någon barnbok. Jag tyckte om den mycket mer än mina barn.
Boken handlar om när Mumintrollet råkar vakna på vintern och inte kan somna om. (Normalt går mumintroll i ide och sover hela vintern.) Förvånad tar han sig ut i snön och får uppleva en helt annan värld än den han är van vid. Vintervärlden befolkas av skygga varelser, helt olika dem som finns i dalen på sommaren, och i Muminpappans badhus bor Too-ticki som tycks veta det mesta som är bra att kunna, t.ex. så att man inte förfryser när isfrun dyker upp.
Boken har helt enastående personbeskrivningar. Jag föll särskilt för den käcka Hemulen (det är kanske för att jag själv är lite som Hemulen...) som plötsligt dyker upp och vill ha frisk luft och motion och som tidigt går upp och väcker alla för "det är ju en sådan härlig morgon och nu ska vi minsann ut och åka skidor!!!" Fast alla andra vill sova, hålla sig inne och berätta sagor runt elden i kakelugnen (ja tills förfadern mystisk dyker upp och flyttar in där förstås).
Nej, ni som har glömt bort Tove Janssons Trollvinter, läs den igen, eller lyssna på den. Den är helt underbar!
Boken handlar om när Mumintrollet råkar vakna på vintern och inte kan somna om. (Normalt går mumintroll i ide och sover hela vintern.) Förvånad tar han sig ut i snön och får uppleva en helt annan värld än den han är van vid. Vintervärlden befolkas av skygga varelser, helt olika dem som finns i dalen på sommaren, och i Muminpappans badhus bor Too-ticki som tycks veta det mesta som är bra att kunna, t.ex. så att man inte förfryser när isfrun dyker upp.
Boken har helt enastående personbeskrivningar. Jag föll särskilt för den käcka Hemulen (det är kanske för att jag själv är lite som Hemulen...) som plötsligt dyker upp och vill ha frisk luft och motion och som tidigt går upp och väcker alla för "det är ju en sådan härlig morgon och nu ska vi minsann ut och åka skidor!!!" Fast alla andra vill sova, hålla sig inne och berätta sagor runt elden i kakelugnen (ja tills förfadern mystisk dyker upp och flyttar in där förstås).
Nej, ni som har glömt bort Tove Janssons Trollvinter, läs den igen, eller lyssna på den. Den är helt underbar!
Enrique Moriel, Staden utan tid
Den här boken blev jag faktiskt lite mörkrädd när jag läste. Den utspelar sig i Barcelonas mörka gränder där den historiskt besatta unga kvinnan Marta letar efter sin familjs mörka hemligheter. Varför är det så många av hennes släktingar som dött under mystiska omständigheter?
Samtidigt vandrar en man omkring i samma stad, samtidigt och långt dessförinnan. Han har sett stadens förfall, dess tragiska och våldsamma historia och vet med sig att människor har behandlats sämre än djur. Människor dödar varandra, ljuger och stjäl, kort sagt, bryter mot alla Guds bud. Det är inte konstigt, för den kamp som i begynnelsen av tiden utspelades mellan Gud och Djävulen vanns i själva verket av den senare. Och en del av hans avbilder lever här bland oss människor.
Läs den gärna så kan vi diskutera slutet, säger jag och ler det eviga livets leende...
Samtidigt vandrar en man omkring i samma stad, samtidigt och långt dessförinnan. Han har sett stadens förfall, dess tragiska och våldsamma historia och vet med sig att människor har behandlats sämre än djur. Människor dödar varandra, ljuger och stjäl, kort sagt, bryter mot alla Guds bud. Det är inte konstigt, för den kamp som i begynnelsen av tiden utspelades mellan Gud och Djävulen vanns i själva verket av den senare. Och en del av hans avbilder lever här bland oss människor.
Läs den gärna så kan vi diskutera slutet, säger jag och ler det eviga livets leende...
Anna Jörgensdotter, Bergets döttrar
Det svenska svårmodet. Ödet. "Jaha, då råkade jag gifta mig med fel man. Ja, det är bara att bita ihop." "Jaha, nu dog hennes mor i barnsäng, stackars barn, vilket liv ska hon få, en sådan skuld, en sådan skuld."
I den här boken får man följa livet för döttrarna i en familj nedanför Sandvikens första slalombacke under 1930 till 1950-talet. Det är ännu en illustration av hur man liksom får acceptera att det blev som det blev. Ja, nu för tiden skiljer man sig istället. Jag tyckte att boken var sisådär, inte så stor risk att åka får långt med tunnelbanan.
I den här boken får man följa livet för döttrarna i en familj nedanför Sandvikens första slalombacke under 1930 till 1950-talet. Det är ännu en illustration av hur man liksom får acceptera att det blev som det blev. Ja, nu för tiden skiljer man sig istället. Jag tyckte att boken var sisådär, inte så stor risk att åka får långt med tunnelbanan.
fredag 22 juli 2011
Nam Le, Båten
Det här är en prisbelönt novellsamling skriven av en man född 1979, född i Vitetnam och uppvuxen i Australien. Novellerna utspelar sig över hela jorden, från en student i Iowa, slummen i Columbia (stämningen här påminner faktiskt en del om morden i Bolaños 2666), en fiskeby i Australien, till Hiroshima och en båt på Sydkinesiska havet. Huvudpersonerna är också helt olika, någon är mycket gammal, någon ung och huvudpersonerna är både kvinnor och män. Gemensamt för novellerna är att de är mycket sorgliga och gripande. Flera handlar om sjukdom, död och ensamhet. Men berättelserna är skrivna så att man hinner få en känsla för personerna och deras liv trots att de är relativt korta. Jag fångades verkligen av de människoöden som beskrivs. Helt lätt att begripa vad som egentligen hände i alla noveller är det dock inte, jag skulle ha behövt lite debriefing efter varje berättelse.
Det är inga solskenshistorier det här. Men bilder från boken lever kvar långt efter att man läst ut den. Mycket läsvärd, och ja, risk för att uppslukas och åka för långt finns definitivt!
Det är inga solskenshistorier det här. Men bilder från boken lever kvar långt efter att man läst ut den. Mycket läsvärd, och ja, risk för att uppslukas och åka för långt finns definitivt!
tisdag 19 juli 2011
Hjalmar Söderberg, Doktor Glas
Doktor Glas är historien om stadens ensamma doktor som blir förälskad i en av sina patienter. Hon kommer först till honom med en ovanlig förfrågan. Sedan hon förälskat sig i en annan man har det blivit ohållbart för henne att uppfylla äktenskapets "plikter" gentemot sin make, den obehaglige prästen Gregorius. Doktor Glas, som också är Gregorius läkare, hjälper henne men kan snart konstatera att detta inte räcker. Varför ska denna veckra kvinna behöva leva med en sådan förfärlig person som Gregorius? Vore det inte långt bättre om han faktiskt råkade dö?
Därmed börjar doktor Glas umgås med tanken att faktiskt mörda prästen. Doktorn som alltid predikar om yrkes plikt att värna liv (och t.ex. aldrig utför aborter) funderar om det inte är tillåtet, åtminstone moraliskt sätt, att döda en människa för att rädda en annan? Men kan en människa leva med ett sådant dåd? Och, fast detta verkar inte bekymra doktor Glas, får ens gärningar alltid den effekt man önskat?
Doktor Glas är en fantastiskt bok. Trots att den är skriven för mer än 100 år sedan är ämnet fortfarande lika svårt och aktuellt. Doktor Glas ter sig utåt måhända som den milda doktorn, men bär på vissa värderingar som är svåra att svälja, t.ex. när det gäller synen på "sinnesslöa". Det är sant det som står i förordet, man njuter när man läser men man läser den med en rysning.
Därmed börjar doktor Glas umgås med tanken att faktiskt mörda prästen. Doktorn som alltid predikar om yrkes plikt att värna liv (och t.ex. aldrig utför aborter) funderar om det inte är tillåtet, åtminstone moraliskt sätt, att döda en människa för att rädda en annan? Men kan en människa leva med ett sådant dåd? Och, fast detta verkar inte bekymra doktor Glas, får ens gärningar alltid den effekt man önskat?
Doktor Glas är en fantastiskt bok. Trots att den är skriven för mer än 100 år sedan är ämnet fortfarande lika svårt och aktuellt. Doktor Glas ter sig utåt måhända som den milda doktorn, men bär på vissa värderingar som är svåra att svälja, t.ex. när det gäller synen på "sinnesslöa". Det är sant det som står i förordet, man njuter när man läser men man läser den med en rysning.
måndag 18 juli 2011
Erik Helmersson, Den onödige mannen
Den här boken handlar om en medelålders man som känner sig onödig. Hans dotter undviker honom, hans fru behandlar honom med lika stort intresse som om han vore en möbel och på jobbet är han knappast någon tillgång heller, snarare tvärtom. Hans liv ter sig helt meningslöst. Dessutom dricker han för mycket. Han jämför sig ständigt med sin framgångsrike vän, som han går på fotboll med. Vännen är en sådan med en strålande karriär som lever enligt sin livsfilosofi som innebär att allt onödigt elimineras. Vännen har därför ingen familj, detta har eliminerats för att inte stå i vägen för framgång. Den onödige mannan är innerst inne förvånad över att deras vänskap inte blivit eliminerad.
Sedan bestämmer sig den onödige mannan plötsligen för att det är nog, nu ska han sätta stopp för sitt menlösa liv. Han ska handla. Men sättet att han väljer att handla på - genom att ge sig in i ett bråk med våldsamma fotbollshuliganer - drar in hela familjen i en ohållbar situation. Handlandet resulterar visserligen i att hans dotter märker att han finns, men får andra effekter som han kanske inte önskat.
Det mest intressanta med den här boken är beskrivningen av äktenskapet. Det är så förfärligt att man mår dåligt av att läsa om det! Man kan läsa och rysa och hoppas att man själv skulle märka om ens liv blev så enländigt. Ja, inte skulle jag säga att det här är en bra bok. Får se vad de andra i bokcirkeln tycker...
Sedan bestämmer sig den onödige mannan plötsligen för att det är nog, nu ska han sätta stopp för sitt menlösa liv. Han ska handla. Men sättet att han väljer att handla på - genom att ge sig in i ett bråk med våldsamma fotbollshuliganer - drar in hela familjen i en ohållbar situation. Handlandet resulterar visserligen i att hans dotter märker att han finns, men får andra effekter som han kanske inte önskat.
Det mest intressanta med den här boken är beskrivningen av äktenskapet. Det är så förfärligt att man mår dåligt av att läsa om det! Man kan läsa och rysa och hoppas att man själv skulle märka om ens liv blev så enländigt. Ja, inte skulle jag säga att det här är en bra bok. Får se vad de andra i bokcirkeln tycker...
Lian Hearn, Och himlens vida väv
Detta är den femte boken om sagan om klanen Otori. Den är skriven sist men utspelar sig före de andra fyra böckerna. Jag gillar de här böckerna som ni har kunnat läst tidigare på min blogg och den här knyter liksom ihop hela sagan. Gillar man de andra bör man definitivt läsa den här också!
torsdag 7 juli 2011
Nicole Krauss, Kärlekens historia
Det här är en bok att tycka om. Berättelsen handlar om kärleken mellan Leo och Alma och dess påverkan på dem och, genom en boken Kärlekens historia som beskriver denna, dess påverkan på världen. Flera historier beskrivs parallellt och själva boken finns också med på ett hörn. Man måste läsa uppmärksamt.
Boken handlar om människor som inte riktigt känner att de passar in, som barnet Pippin bygger en ark på en ödetomt för att rädda sin syster när han beger sig till flygplatsen får att åka iväg och rädda världen. Han tror nämligen att han är en lamed vovnik, en av de 36 personerna som är utvalda att rädda världen.
En annan är så gammal och ensam att han ibland välter ut saker i affärer bara för att någon ska lägga märke till honom. (Han påminner lite om den lilla farbrorn i Barbro Lindgrens barnbok med samma namn.)
Men fast livet blir sorgligt och ensamt har de alla älskat. Eller, för att hänföra sig till det som står allra sist. "Han var en stor författare. Han blev kär. Det var hans liv."
Boken handlar om människor som inte riktigt känner att de passar in, som barnet Pippin bygger en ark på en ödetomt för att rädda sin syster när han beger sig till flygplatsen får att åka iväg och rädda världen. Han tror nämligen att han är en lamed vovnik, en av de 36 personerna som är utvalda att rädda världen.
En annan är så gammal och ensam att han ibland välter ut saker i affärer bara för att någon ska lägga märke till honom. (Han påminner lite om den lilla farbrorn i Barbro Lindgrens barnbok med samma namn.)
Men fast livet blir sorgligt och ensamt har de alla älskat. Eller, för att hänföra sig till det som står allra sist. "Han var en stor författare. Han blev kär. Det var hans liv."
måndag 4 juli 2011
Björn af Kleen, Jorden de ärvde
Den här boken handlar om den svenska jordadeln och det fideikommissägande som fortfarande finns i Sverige. I resten av världen är det avskaffat sedan många år tillbaka. Fideikommissinstitutet ger godsägarna möjlighet att hålla samma ägorna i generation efter generation utan att behöva splittra de när den yngre generationen ärver jorden. Principen är att den äldste sonen ärver allt, döttrar och yngre bröder blir alltså helt utan arv. Av boken framgår det mycket intressanta faktumet att det är socialdemokraterna (hur tänkte de då?) som möjliggjort bevarandet av denna mycket orättvisa och könsdiskriminerande tradition.
Det här är en mycket intressant bok, man blir i det närmaste helt uppslukad av beskrivningen av de liv godsägarna lever. T.ex. får man veta att det är mycket finare att ärva sina pengar än att tjäna ihop dem, t.ex. på börsen, och hur viktigt det är att umgås i rätt bekantskapskrets (en kunskap som grundläggs redan på Lundsbergs internatskola). Eftersom fideikommiss är orättvist har vissa adliga familjefäder redan från späd ålder drillat sina barn i att livet inte är rättvist. Tre syskon får lördagsgodis i form av två chokladkakor, en blir utan! När de ska ut, vid en något högre ålder, får de välja på en tjuga och en hundralapp. När det väljer hundralappen säger fadern, jaha, då lägger vi den i lådan här och så kan ni spendera 20 kr. Av detta skulle barnen lära sig att man måste spara pengar till underhåll av slott och gårdar!
Det är fascinerande att läsa om adelns udda värld som faktiskt fortlever än i dag i vårt moderna land. En mycket läsvärd bok!
Det här är en mycket intressant bok, man blir i det närmaste helt uppslukad av beskrivningen av de liv godsägarna lever. T.ex. får man veta att det är mycket finare att ärva sina pengar än att tjäna ihop dem, t.ex. på börsen, och hur viktigt det är att umgås i rätt bekantskapskrets (en kunskap som grundläggs redan på Lundsbergs internatskola). Eftersom fideikommiss är orättvist har vissa adliga familjefäder redan från späd ålder drillat sina barn i att livet inte är rättvist. Tre syskon får lördagsgodis i form av två chokladkakor, en blir utan! När de ska ut, vid en något högre ålder, får de välja på en tjuga och en hundralapp. När det väljer hundralappen säger fadern, jaha, då lägger vi den i lådan här och så kan ni spendera 20 kr. Av detta skulle barnen lära sig att man måste spara pengar till underhåll av slott och gårdar!
Det är fascinerande att läsa om adelns udda värld som faktiskt fortlever än i dag i vårt moderna land. En mycket läsvärd bok!
lördag 2 juli 2011
Lauren Weisberger, Djävulen bär Prada
Underhållande och lättläst om livet som assistent åt en världsberömd och genom-ond modetidningsredaktör. Den är härlig!
Roberto Bolaño: ”2666”
Den här boken är helt sjuk. 900 sidor galenskap. Den innehåller fem böcker i som löst sammanfogats till en historia. Fyra stycken är läsvärda och lätt förvånande lite underhållande. Men den som heter ”Morden” är helt och hållet motbjudande, gräslig och för hemsk. Det är som motorsågsmassakern i bokform. (Ja, inte för att jag sett motorsågsmassakern, men som jag kan tänka mig att den är.) Den delen är också den längsta. Vore det inte för den skulle den varit läsvärd. Den tog enormt lång tid att läsa.
Audrey Nifenegger, Själens osaliga längtan
Den här boken är sisådär, okej. Den handlar om två amerikanska tvillingar som ärver sin mosters lägenhet intill en gammal kyrkogård i London. Men för att få arvet måste de komma och bo i lägenheten i ett år. Egentligen är den obehaglig. Den handlar om hemligheter och livslånga svek och om att göra det otänkbara. Först tänkte att jag att den var lättläst, som en kioskroman, men sådana ger inte en besk eftersmak som den här boken.
lördag 7 maj 2011
Lian Hearn, Vid hägerns skarpa skri
Det här är del fyra i Hearns bok om klanen Otori i de tre rikena i det historiska Japan. Ibland blir ju böcker sämre och sämre ju fler man läser, men här får jag säga att det skett ett undantag.
Den här boken, som är riktigt tjock, är den bästa eller åtminstone lika bra som första boken. Takeo har nu blivit gammal, vilket i denna tid är mellan 40 och 50 år och hans barn är redan nästan vuxna. Efter en lång tid av fred för Otoris rike hotas åter hans makt, både från kejsarens håll och inifrån hans eget land. Allt i den profetisa som uttalats har nu gått i uppfyllelse, det enda som återstår är det sista, att han ska dö av sin sons hand och den son han har börjar nu närma sig vuxen ålder.
I den här boken får fantasin än större utlopp. Gränserna mellan de dödas rike och de levandes tunnas ut, Takeos egen dotter blir besatt av en katt och en giraff som antas vara en helig varelse dyker upp och väcker uppståndelse i riket. Men balansen rubbas och något går på tok.
Det är en njutning att läsa, hemskt lätt att åka för långt med tåget!
Den här boken, som är riktigt tjock, är den bästa eller åtminstone lika bra som första boken. Takeo har nu blivit gammal, vilket i denna tid är mellan 40 och 50 år och hans barn är redan nästan vuxna. Efter en lång tid av fred för Otoris rike hotas åter hans makt, både från kejsarens håll och inifrån hans eget land. Allt i den profetisa som uttalats har nu gått i uppfyllelse, det enda som återstår är det sista, att han ska dö av sin sons hand och den son han har börjar nu närma sig vuxen ålder.
I den här boken får fantasin än större utlopp. Gränserna mellan de dödas rike och de levandes tunnas ut, Takeos egen dotter blir besatt av en katt och en giraff som antas vara en helig varelse dyker upp och väcker uppståndelse i riket. Men balansen rubbas och något går på tok.
Det är en njutning att läsa, hemskt lätt att åka för långt med tåget!
Haruki Murakami, 1Q84 första och andra boken
Äntligen fler Murakami-böcker!
Det här är bok 1 och 2 i Murakamis epos 1Q84. Bok tre är ännu inte översatt till svenska. Böckerna har slagit alla försäljningsrekord i Japan och kaos uppstod när folk köade för att få köpa den tredje boken! I Stockholm köar jag när bok tre släpps någon gång 2012, det lovar jag!
Den första boken tar avstamp i en taxibil där lönnmördaren Aomame, i kort kjol och kavaj, är på väg för att ta kål på ännu en man som inte förtjänar att leva. Bilen fastnar dock i trafiken på en av Tokyos igenkorkade motorvägar och chauffören ger henne ett tips att kliva av och ta nödtrappan ner från vägen till tåget istället. Någonstans där i tonerna av Janaceks Sinfonietta som ljuder i taxin sker något underligt och Aomame tar steget över från 1984 till 1Q84. Den världen är som den här, det enda tydliga tecknet är att det över 1Q84 lyser två månar, den vanliga och en till liten klen en bredvid.
Samtidigt följer boken Tengo, som mycket mer liknar de huvudpersoner som brukar figurera i Murakamis böcker. Tengo är en ensam man som lever ett enkelt liv. Han arbetar som lärare i matematik och skriver böcker på sin fritid. Han dras mot sin vilja in i ett äventyr när hans förläggare ber honom skriva om en ung flickas debutroman Luftpuppan och en dag upptäcker även han att månen har fått en vän.
Jag är en stor fan av Murakami. Jag älskar hans sätt att beskriva personer, att utveckla en historia och att balansera på gränsen mellan vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Det är så bra att jag kom på mig själv med att oroligt blicka upp mot himlen, där finns väl inte två månar?
Det här är bok 1 och 2 i Murakamis epos 1Q84. Bok tre är ännu inte översatt till svenska. Böckerna har slagit alla försäljningsrekord i Japan och kaos uppstod när folk köade för att få köpa den tredje boken! I Stockholm köar jag när bok tre släpps någon gång 2012, det lovar jag!
Den första boken tar avstamp i en taxibil där lönnmördaren Aomame, i kort kjol och kavaj, är på väg för att ta kål på ännu en man som inte förtjänar att leva. Bilen fastnar dock i trafiken på en av Tokyos igenkorkade motorvägar och chauffören ger henne ett tips att kliva av och ta nödtrappan ner från vägen till tåget istället. Någonstans där i tonerna av Janaceks Sinfonietta som ljuder i taxin sker något underligt och Aomame tar steget över från 1984 till 1Q84. Den världen är som den här, det enda tydliga tecknet är att det över 1Q84 lyser två månar, den vanliga och en till liten klen en bredvid.
Samtidigt följer boken Tengo, som mycket mer liknar de huvudpersoner som brukar figurera i Murakamis böcker. Tengo är en ensam man som lever ett enkelt liv. Han arbetar som lärare i matematik och skriver böcker på sin fritid. Han dras mot sin vilja in i ett äventyr när hans förläggare ber honom skriva om en ung flickas debutroman Luftpuppan och en dag upptäcker även han att månen har fått en vän.
Jag är en stor fan av Murakami. Jag älskar hans sätt att beskriva personer, att utveckla en historia och att balansera på gränsen mellan vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Det är så bra att jag kom på mig själv med att oroligt blicka upp mot himlen, där finns väl inte två månar?
måndag 25 april 2011
Doris Lessing, A Proper Marriage
Vad är det som kännetecknar en riktigt bra bok? Det kan ju förstås vara att man blir helt uppslukad och glömmer tid och rum och åker för långt med tunnelbanan. Men eftersom jag nästan alltid blir helt uppslukad av böcker duger inte den definitionen. Istället har jag kommit fram till att en bra bok är en bok som beskriver saker på ett sådant sätt att jag långt efteråt kommer ihåg dem på samma sätt som om jag skulle ha upplevt dem själv. Det kan t.ex. vara en promenad i hettan på en trottoar helt översållad med blomblad i en liten afrikansk stad eller en simtur i en svensk mörk insjö sent en kväll när dimslöjorna glider fram ovanför vattenytan. En riktigt bra bok tycks också ha tre dimensioner jämfört med andra som enbart lyckas förmedla två.
Den här bokserien, som jag nu läst andra boken från, är en sådan bra bok. Om jag nu bara fattade alla ord, den är skriven på en för mig komplicerad engelska, skulle den säkert vara ännu bättre. (Nästa del ska jag prova att läsa i svensk översättning.) Boken handlar om Martha Quest när hon som 19-åring råkar gifta sig med Douglas, som hon inte ens är kär i, och bildar familj med barn, hus och tjänstefolk. Det här är egentligen så långt från sitt ideal hon kan komma. När hennes politiska intresse plötsligt väcks kan hon inte längre leva upp till rollen som undergiven hustru utan lämnar till omgivningens fasa både man och barn. Enligt Martha är det ändå det bästa. Barn bör skyddas från sina föräldrar vars öde är att ge sina barn sådana trauman att barnen som vuxna ofelbart kommer att hata sina föräldrar.
Ja, och nu får jag väl erkänna det. Jag åkte två stationer för långt läsandes den här boken! Så är det när man hittat en bok med tre dimensioner!
Den här bokserien, som jag nu läst andra boken från, är en sådan bra bok. Om jag nu bara fattade alla ord, den är skriven på en för mig komplicerad engelska, skulle den säkert vara ännu bättre. (Nästa del ska jag prova att läsa i svensk översättning.) Boken handlar om Martha Quest när hon som 19-åring råkar gifta sig med Douglas, som hon inte ens är kär i, och bildar familj med barn, hus och tjänstefolk. Det här är egentligen så långt från sitt ideal hon kan komma. När hennes politiska intresse plötsligt väcks kan hon inte längre leva upp till rollen som undergiven hustru utan lämnar till omgivningens fasa både man och barn. Enligt Martha är det ändå det bästa. Barn bör skyddas från sina föräldrar vars öde är att ge sina barn sådana trauman att barnen som vuxna ofelbart kommer att hata sina föräldrar.
Ja, och nu får jag väl erkänna det. Jag åkte två stationer för långt läsandes den här boken! Så är det när man hittat en bok med tre dimensioner!
Lois Lawry, Den utvalde
Det här är en ungdomsbok. Jag läste den för min åttaårige dotter, men tror att målgruppen är 12-18 år eller så. Det här är en riktigt bra bok och läsvärd även om man sedan länge passerat den åldern. Det ger en perfekt inramning till att diskutera frågor om livet och vårt samhälle ur ett annorlunda perspektiv.
Boken handlar om ett samhälle kallat Enahanda där allt är perfekt. Människorna lever sina liv, avtrubbade och utan att känna för mycket känslor (man äter piller som dämpar sånt som åtrå och kärlek). För att ingen ska sticka ut har man bortrationaliserat färgerna och tillämpar klimatkontroll. Till och med backarna strök med när man skapade en harmonisk miljö.
I detta samhälle är allt reglerat i detalj för invånarnas bästa. Alla medborgare i samhället har sina speciella arbetsuppgifter som man tilldelas när man blir 12 år. Man kan när man blir äldre ansöka om att få bilda en familjeenhet. Då paras man ihop med en person av motsatt kön vars personlighet matchas ihop med sin egen, för tänkt så galet om man fick välja partner själv! Då skulle man ju kunna välja fel! En familjeenhet kan i sin tur ansöka om barn och får då högst två barn tilldelade från nybarnsenheten.
För att alla ska vara lyckliga och inte oroa sig minns man inte mer än sin egen livstid. Det finns ingen historia. Istället har samhället utsett en person, en minnesbevarare, som har i uppgift att minnas allt som hänt, allt från krig, fred, kärlek till svält och snö. Men när man inte delar på minnena blir de också mycket tunga att bära. Detta får bokens huvudperson erfara när han som 12-åring tilldelas yrket att efterträda samhällets minnesbevarare. Det får hans ögon att öppnas för hur de egentligen lever, vilket är både smärtsamt och förfärande.
Läs den eller ge den till era barn. Den är riktigt bra, faktiskt en av de bästa jag läst på länge.
Boken handlar om ett samhälle kallat Enahanda där allt är perfekt. Människorna lever sina liv, avtrubbade och utan att känna för mycket känslor (man äter piller som dämpar sånt som åtrå och kärlek). För att ingen ska sticka ut har man bortrationaliserat färgerna och tillämpar klimatkontroll. Till och med backarna strök med när man skapade en harmonisk miljö.
I detta samhälle är allt reglerat i detalj för invånarnas bästa. Alla medborgare i samhället har sina speciella arbetsuppgifter som man tilldelas när man blir 12 år. Man kan när man blir äldre ansöka om att få bilda en familjeenhet. Då paras man ihop med en person av motsatt kön vars personlighet matchas ihop med sin egen, för tänkt så galet om man fick välja partner själv! Då skulle man ju kunna välja fel! En familjeenhet kan i sin tur ansöka om barn och får då högst två barn tilldelade från nybarnsenheten.
För att alla ska vara lyckliga och inte oroa sig minns man inte mer än sin egen livstid. Det finns ingen historia. Istället har samhället utsett en person, en minnesbevarare, som har i uppgift att minnas allt som hänt, allt från krig, fred, kärlek till svält och snö. Men när man inte delar på minnena blir de också mycket tunga att bära. Detta får bokens huvudperson erfara när han som 12-åring tilldelas yrket att efterträda samhällets minnesbevarare. Det får hans ögon att öppnas för hur de egentligen lever, vilket är både smärtsamt och förfärande.
Läs den eller ge den till era barn. Den är riktigt bra, faktiskt en av de bästa jag läst på länge.
David Nicholls, En dag
Den här boken följer två personer under 20 års tid, en dag om året. Den tar sin avstamp i sängen efter examensfesten där de ligger och spekulerar om hur gamla och trötta de egentligen kommer att vara när de är 40 år! Oändligt långt fram i tiden!
Hon och han är avsedda för varandra men livet för ut dem på långa krokiga omvägar. Hon utbildar sig till lärare, lever sunt och äter rätt och arbetar en tid i en gymnasieskola samtidigt som hon drömmer om att bli författare. Han är den oansvariga typen som reser jorden runt på föräldrarnas bekostnad men ändå på något sätt lyckas charma sig till ett jobb på tv, den nya framtidsbranschen, och hamnar i det coola livet. Det lever han på motsatt sätt, för lite sömn, för många tjejer och för mycket olämpligt att dricka och bruka. Två helt olika liv, men ändå förblir de kompisar, åtminstone nästan hela tiden. Frågan är om inte båda två skulle må bättre om de insåg att de borde satsa på varandra som mer än bara kompisar? Men det är inte alltid så lätt att säga det man egentligen menar.
Jag tyckte inledningen av boken var jättebra. Sedan blev jag så frustrerad av historien att jag var tvungen att tjuvläsa slutet. Det visade sig dock vara en luring, kanske avsedd just för sådana som jag som i förväg försöker ta reda på hur det ska sluta. Den var underhållande och trevlig att läsa, men kanske inte den bok som stannar kvar längst i mitt minne.
Hon och han är avsedda för varandra men livet för ut dem på långa krokiga omvägar. Hon utbildar sig till lärare, lever sunt och äter rätt och arbetar en tid i en gymnasieskola samtidigt som hon drömmer om att bli författare. Han är den oansvariga typen som reser jorden runt på föräldrarnas bekostnad men ändå på något sätt lyckas charma sig till ett jobb på tv, den nya framtidsbranschen, och hamnar i det coola livet. Det lever han på motsatt sätt, för lite sömn, för många tjejer och för mycket olämpligt att dricka och bruka. Två helt olika liv, men ändå förblir de kompisar, åtminstone nästan hela tiden. Frågan är om inte båda två skulle må bättre om de insåg att de borde satsa på varandra som mer än bara kompisar? Men det är inte alltid så lätt att säga det man egentligen menar.
Jag tyckte inledningen av boken var jättebra. Sedan blev jag så frustrerad av historien att jag var tvungen att tjuvläsa slutet. Det visade sig dock vara en luring, kanske avsedd just för sådana som jag som i förväg försöker ta reda på hur det ska sluta. Den var underhållande och trevlig att läsa, men kanske inte den bok som stannar kvar längst i mitt minne.
onsdag 13 april 2011
Lian Hearn, På kudde av gräs och Under lysande måne
Det här är bok två och tre i serien Sagan om klanen Otori och följer på Över näktergalens golv. I böckerna får man fortsätta att följa Takeo och hans kamp att i enlighet med profetian skapa ett rike från hav till hav och för att uppnå fred. Paradoxalt nog kräver kampen för fred en mängd blod och lidande, folk och hästar dör i mängder och älskande tvingas längta efter varandra under långa tider. Det finns ju inga mobiler och internet och därför kan nyheter och livstecken dröja flera månader. Då får man härda ut och var tålmodig. Tålamod är viktigt, men lika viktigt är lydnad och tradition. De äldre suckar när den yngre generationen får för sig att göra som den vill och till och med kräva att få gifta sig med den de älskar. Hur skulle världen se ut om alla gjorde det? Gifter sig gör man för att skapa bra allianser med någon annan lämplig klan, inte för kärleks skull!
De här böckerna är bra men inte lika bra som första boken, men läsvärda helt klart. Skälet till det är, tror jag, den första bokens skildring av hur Takeo upptäcker att han inte bara är en vanlig pojke utan en krigare och en son av släktet och att han besitter de mest enastående förmågor. Det är precis som Harry Potter, en riktig stackare som sedan visar sig vara ”den utvalde”. Töntens revansch! Har inte alla någon gång drömt om att det snart ska uppdagas att de egentligen är en prinsessa, son till någon stenrik finansman och därför väntar ett jättelikt arv eller att de har en superkraft som ger en möjlighet att rädda världen? Jag såg att det finns en del fyra på biblioteket. Jag ger inte upp! Dags att låna den också för att se om hela profetian kommer att slå in!
De här böckerna är bra men inte lika bra som första boken, men läsvärda helt klart. Skälet till det är, tror jag, den första bokens skildring av hur Takeo upptäcker att han inte bara är en vanlig pojke utan en krigare och en son av släktet och att han besitter de mest enastående förmågor. Det är precis som Harry Potter, en riktig stackare som sedan visar sig vara ”den utvalde”. Töntens revansch! Har inte alla någon gång drömt om att det snart ska uppdagas att de egentligen är en prinsessa, son till någon stenrik finansman och därför väntar ett jättelikt arv eller att de har en superkraft som ger en möjlighet att rädda världen? Jag såg att det finns en del fyra på biblioteket. Jag ger inte upp! Dags att låna den också för att se om hela profetian kommer att slå in!
måndag 4 april 2011
Erri de Luca, Montedidio
Berättaren i den här boken är en 13-årig pojke som bor med sin pappa i de fattiga kvarteren i Montedidio i Neapel. Han har fått gå i skolan länge men nu börjat arbeta som lärling hos en snickare. I samma lokaler arbetar också skomakaren Rafaniello som lagar skorna gratis åt de fattiga i staden. Han har en ömmande puckelrygg ur vilken han påstår att vingar håller på att växa fram. Vingarna behöver han för att komma till Jerusalem dit han egentligen var på väg när han av misstag hamnade i Montedidio.
Barnen växer fort i Montedidio. Det måste man för att klara sig. På samma sätt är det mycket bättre att vara två än att vara ensam och ensam skulle han vara om han inte hade Maria, hans vän som bor i en annan lägenhet i huset. För pojkens mamma blir sjuk och pappan försvinner i långa perioder för att ta hand om henne. Under tiden hänger pojken tvätt på taket varje kväll och övar han sig på att svinga bumerangen han fått av sin pappa. Han tränar för att en dag få till det perfekta kastet. Det kast han ska göra samma dag som skomakarens puckelrygg spricker och han flyger till Jerusalem.
Dagen är en munsbit, säger Mäster Errico och skyndar på arbetet. Den här boken är också en liten munsbit. Kort, tänkvärd och trevlig att läsa, en bok att längta till. Men kan inte någon mer läsa den och tala om för mig vad som egentligen hände på slutet?
Barnen växer fort i Montedidio. Det måste man för att klara sig. På samma sätt är det mycket bättre att vara två än att vara ensam och ensam skulle han vara om han inte hade Maria, hans vän som bor i en annan lägenhet i huset. För pojkens mamma blir sjuk och pappan försvinner i långa perioder för att ta hand om henne. Under tiden hänger pojken tvätt på taket varje kväll och övar han sig på att svinga bumerangen han fått av sin pappa. Han tränar för att en dag få till det perfekta kastet. Det kast han ska göra samma dag som skomakarens puckelrygg spricker och han flyger till Jerusalem.
Dagen är en munsbit, säger Mäster Errico och skyndar på arbetet. Den här boken är också en liten munsbit. Kort, tänkvärd och trevlig att läsa, en bok att längta till. Men kan inte någon mer läsa den och tala om för mig vad som egentligen hände på slutet?
torsdag 31 mars 2011
Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, En biografi över Olof Palme
1200 gram nutidshistoria har under en längre period åkt fram och tillbaka i min ryggsäck. Parallellt har jag dock slukat äventyrsromaner för att lätta upp det hela lite. Det här är ju ingen spännande bok direkt, den handlar inte om någon med superkrafter eller storslagna krig med svärd, men väl om en man med ovanliga egenskaper och lite om andra krig, som t.ex. kriget i Vietnam. Men därmed inte sagt att det inte är en bra bok. Det är det, en intressant bok som behandlar den delen av svensk historia som man aldrig hann läsa i skolan, med början i slutet av 1800-talet med Palmes äldre släkingar och slutet på Tunnelgatan i mars 1986.
Jag var nio år och sov över hos min kompis Mia när Palme sköts . Jag minns att det var väldigt konstig musik på radion den morgonen och efter ett tag förstod vi att statsministern hade blivit mördad. Som 10-åring visste jag förstås vem han var men inte mycket mer än så.
Läser man den här boken får man veta mycket mer, man läser om hans karriär på hemmaplan i Sverige men också om hans starka engagemang för att lösa konflikter i andra delar av världen. Det är otroligt mycket Berggren får med, han är mycket skicklig på att beskriva tidsandan genom att t.ex. också beskriva vilka filmer och vilken musik man lyssnade på. Det är riktigt roligt att läsa.
Ja, det är väl inte så att man glömmer att gå av tåget direkt när man läser en sådan här bok. Men den kan helt klart rekommenderas ändå!
Jag var nio år och sov över hos min kompis Mia när Palme sköts . Jag minns att det var väldigt konstig musik på radion den morgonen och efter ett tag förstod vi att statsministern hade blivit mördad. Som 10-åring visste jag förstås vem han var men inte mycket mer än så.
Läser man den här boken får man veta mycket mer, man läser om hans karriär på hemmaplan i Sverige men också om hans starka engagemang för att lösa konflikter i andra delar av världen. Det är otroligt mycket Berggren får med, han är mycket skicklig på att beskriva tidsandan genom att t.ex. också beskriva vilka filmer och vilken musik man lyssnade på. Det är riktigt roligt att läsa.
Ja, det är väl inte så att man glömmer att gå av tåget direkt när man läser en sådan här bok. Men den kan helt klart rekommenderas ändå!
Lian Hearn, Över näktergalens golv
Vissa böcker gör att man önskar att man bodde längre bort från stan, eller att det skulle bli signalfel eller växelfel så att resan tar extra lång tid. Det här är en sådan bok, en underbar äventyrsroman som utspelar sig i det gamla Japan där de mäktiga klanerna kämpar om makten.
En pojke räddas av den ryktbare och gode herremannen Otori Shigeru när hans hemby bränns ner och hans familj dödas av den onde krigsherren Iida. Shigeru adopterar pojken och lär upp honom i stridandets konst. Men snart dyker även andra upp som intresserar sig för pojken. Det visar sig att han tillhör Släktet och därmed besitter ovanliga egenskaper, såsom en mycket skarp hörsel och förmågan att göra sig osynlig. Det är inte bara Shigeru som är intresserade av att utnyttja dessa gåvor och ett storslaget äventyr innehållande lojalitet, hämnd och omöjlig kärlek tar sin början. En mästerlig historia spelas upp framför ens ögon när man läser den här boken.
Nu måste jag genast gå till biblioteket och låna fortsättningen i denna trilogi. Jag älskar att läsa sådana här böcker!
En pojke räddas av den ryktbare och gode herremannen Otori Shigeru när hans hemby bränns ner och hans familj dödas av den onde krigsherren Iida. Shigeru adopterar pojken och lär upp honom i stridandets konst. Men snart dyker även andra upp som intresserar sig för pojken. Det visar sig att han tillhör Släktet och därmed besitter ovanliga egenskaper, såsom en mycket skarp hörsel och förmågan att göra sig osynlig. Det är inte bara Shigeru som är intresserade av att utnyttja dessa gåvor och ett storslaget äventyr innehållande lojalitet, hämnd och omöjlig kärlek tar sin början. En mästerlig historia spelas upp framför ens ögon när man läser den här boken.
Nu måste jag genast gå till biblioteket och låna fortsättningen i denna trilogi. Jag älskar att läsa sådana här böcker!
torsdag 24 mars 2011
Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia
Detta är historien om en gravt vanskapt pojke, Barefoot, som föds på en bordell i 1800-talets Königsberg. Hans mor dör vid födseln och han själv är både döv och stum men har en unik förmåga att kommunicera med andra bortom hörseln. Samtidigt med honom föds ett annat barn på samma bordell, en vacker flicka vid namn Henriette Vogel. De växer upp som syskon och det är deras kärlek boken handlar om.
Början av historien är en vidunderlig historia, enastående bra och fängslande. Men sen avlöser det ena eländet det andra. Det är som att gång på gång rycka glassen från ett barn bara för att se det lida. Jag orkade därför inte läsa så mycket åt gången. När den ur Barefoots synvinkel värsta katastrofen inträffar övergår boken i en orgie av hämnd med mängder av våld och andra otäckheter. Samtidigt är budskapet klart, kärleken överlever allt, till och med döden.
Ja, skönt att ta paus ibland som sagt, så för tåg passar den utmärkt.
Början av historien är en vidunderlig historia, enastående bra och fängslande. Men sen avlöser det ena eländet det andra. Det är som att gång på gång rycka glassen från ett barn bara för att se det lida. Jag orkade därför inte läsa så mycket åt gången. När den ur Barefoots synvinkel värsta katastrofen inträffar övergår boken i en orgie av hämnd med mängder av våld och andra otäckheter. Samtidigt är budskapet klart, kärleken överlever allt, till och med döden.
Ja, skönt att ta paus ibland som sagt, så för tåg passar den utmärkt.
måndag 14 mars 2011
Neil Gaiman, Stardust
Runt en liten enslig by löper en lång mur med två öppningar. Den ena leder ut på vägen som leder ut på större vägar bort mot andra byar och städer. Den andra öppningen leder ut på en äng där mörka skuggor rör sig i skogen bortom ängen. Där ligger älvlandet. Vid den porten står två män från byn vakt dag som natt. Ingen släpps igenom muren. Vart sjätte år hålls emellertid en marknad på ängen. Då möts folket från byn och folket från landet bortom ängen. Det är enda gången porten står obevakad.
Vid en sådan marknad råkar en ung man från byn träffa en vacker kvinna. Kärlek uppstår och nio månader senare lämnas en korg vid portens öppning, en korg med ett litet barn med ett vanligt och ett ludet öra. När han 18 år senare dödsförälskad lovar en ung kvinna att hämta tillbaka den stjärna som nyss föll träder han åter ut genom porten och det stora äventyret kan ta sin början.
Det här är en härlig bok, full med sagor och magi, en riktig sagobok för sådana som jag som aldrig riktigt har blivit stora. Det är klart man kan glömma gå av tåget när ondskan i form av en häxa med kluven personlighet och tre blodtörstiga bröder tar upp jakten på pojken och stjärnan i en värld där även träden kan spela en roll.
Vid en sådan marknad råkar en ung man från byn träffa en vacker kvinna. Kärlek uppstår och nio månader senare lämnas en korg vid portens öppning, en korg med ett litet barn med ett vanligt och ett ludet öra. När han 18 år senare dödsförälskad lovar en ung kvinna att hämta tillbaka den stjärna som nyss föll träder han åter ut genom porten och det stora äventyret kan ta sin början.
Det här är en härlig bok, full med sagor och magi, en riktig sagobok för sådana som jag som aldrig riktigt har blivit stora. Det är klart man kan glömma gå av tåget när ondskan i form av en häxa med kluven personlighet och tre blodtörstiga bröder tar upp jakten på pojken och stjärnan i en värld där även träden kan spela en roll.
fredag 4 mars 2011
Jenny Diski, Till den skrivande kvinnans försvar
Alla böcker skrivs faktiskt inte om de vackra och begåvade. Ibland förtjänar även de andra att få sin historia berättad. En sådan berättelse finns här. Jag har aldrig tidigare läst om en sådan envis, egensinnig kvinna med en så stor brist på omdöme. Samtidigt har hon en enastående tro på sig själv och är inte beredd att kompromissa det minsta för att gå sin väg i livet.
Det är en historisk roman om Marie de Gournay som tidigt i livet blir besatt av den franske filosofen Michel de Montaigne. Hon hävdar att det endast är hon som verkligen kan förstå honom. När han dör får hon uppdraget att sprida hans verk. Det är dock slutet av 1500-talet och kvinnor ska inte arbeta som förläggare, intressera sig för litteratur och blanda sig i männens diskussioner. Detta, tillsammans med hennes totala brist på social kompetens leder till att hon hånas i det intellektuella Paris.
Jag led lite när jag läste den här boken. Det är inte lätt att vara så ”fel” som Marie är. Samtidigt är det fascinerande att läsa om denna ovanliga kvinna som gick sin egen väg flera hundra år innan kvinnor ens fick rösträtt. Lite seg var kanske boken i början, men väl värd att läsa, så ge inte upp (vilket du inte gör om du begåvats med ens en bråkdel av Maries beslutsamhet).
Det är en historisk roman om Marie de Gournay som tidigt i livet blir besatt av den franske filosofen Michel de Montaigne. Hon hävdar att det endast är hon som verkligen kan förstå honom. När han dör får hon uppdraget att sprida hans verk. Det är dock slutet av 1500-talet och kvinnor ska inte arbeta som förläggare, intressera sig för litteratur och blanda sig i männens diskussioner. Detta, tillsammans med hennes totala brist på social kompetens leder till att hon hånas i det intellektuella Paris.
Jag led lite när jag läste den här boken. Det är inte lätt att vara så ”fel” som Marie är. Samtidigt är det fascinerande att läsa om denna ovanliga kvinna som gick sin egen väg flera hundra år innan kvinnor ens fick rösträtt. Lite seg var kanske boken i början, men väl värd att läsa, så ge inte upp (vilket du inte gör om du begåvats med ens en bråkdel av Maries beslutsamhet).
lördag 26 februari 2011
Ruth Maiers dagbok, Ett judiskt kvinnoöde
Det här är en bok som består av en samling brev och ett antal dagböcker som Ruth Maier skrev mellan maj 1933 och november 1942. Dagböckerna börjar i Wien där Ruth på Kristallnatten fyller 18 år. Några år senare flyr hon ensam till Norge medan resten av familjen far till England. Hon deporteras från Norge tillsammans med hundratals andra judar till Auschwitz i november 1942. Alla kvinnor och barn dödas direkt vid ankomsten.
Det är välskrivna brev och dagböcker, inte sådana som jag skrev när jag var 20 år, och det är nog så sant som det står på baksidan, att hon skulle kunnat bli författare om hon fått leva. Dagböckerna och breven handlar om kriget förstås. Det handlar om Norge, om de tyska soldaterna som kommer dit och som är just soldater men också samtidigt unga vilsna pojkar. De handlar om hennes drömmar som blir mindre och mindre hoppfulla ju längre kriget fortskrider. De handlar dock allra mest om hennes ensamhet. Hon har svårt att finna sig tillrätta i Norge – även om hon både gärna åker skidor och går på tur - och längtar efter sin familj. Hon drömmer om att de alla ska kunna flytta till Amerika. Under tiden flyr hon till böckerna och läser nästan jämt. När hon i Norge ansluter sig till Arbetstjänsten träffar hon norskan Gunvor. De finner varandra och Ruth får äntligen en riktig vän. Det är hos Gunvor Hofmo som Ruths dagböcker upphittas när Gunvor dör 1995.
Trots att boken består av dagboksanteckningar och brev blir den inte tråkig. Som alltid, när man läser om andra världskriget, grips man dock av en sorgsen känsla över vad som hänt och händer i världen. Vad är det för fel på människorna som gör att de måste döda varandra? Varför fick inte Ruth leva sitt liv?
Det är välskrivna brev och dagböcker, inte sådana som jag skrev när jag var 20 år, och det är nog så sant som det står på baksidan, att hon skulle kunnat bli författare om hon fått leva. Dagböckerna och breven handlar om kriget förstås. Det handlar om Norge, om de tyska soldaterna som kommer dit och som är just soldater men också samtidigt unga vilsna pojkar. De handlar om hennes drömmar som blir mindre och mindre hoppfulla ju längre kriget fortskrider. De handlar dock allra mest om hennes ensamhet. Hon har svårt att finna sig tillrätta i Norge – även om hon både gärna åker skidor och går på tur - och längtar efter sin familj. Hon drömmer om att de alla ska kunna flytta till Amerika. Under tiden flyr hon till böckerna och läser nästan jämt. När hon i Norge ansluter sig till Arbetstjänsten träffar hon norskan Gunvor. De finner varandra och Ruth får äntligen en riktig vän. Det är hos Gunvor Hofmo som Ruths dagböcker upphittas när Gunvor dör 1995.
Trots att boken består av dagboksanteckningar och brev blir den inte tråkig. Som alltid, när man läser om andra världskriget, grips man dock av en sorgsen känsla över vad som hänt och händer i världen. Vad är det för fel på människorna som gör att de måste döda varandra? Varför fick inte Ruth leva sitt liv?
torsdag 17 februari 2011
Jonathan Franzen, Freedom
Det här är en riktigt bra bok. Den utspelar sig i USA och följer en familj över nästan en hel livstid. Boken handlar först om mamman i familjen, Patty, hennes ungdom och studenttid, när hon tillbringar nästan all vaken tid i basketbollhallen. Där möter hon sin blivande man Walter, en mycket snäll man, som hon gifter sig med trots att hon egentligen är kär i hans rockande kompis, som inte är en snäll man. Patty och Walter får två barn och lever under småbarnsåren på den lyckliga gatan där de är de ”perfekta grannarna”. Men såklart är allt inte så prefekt som det kan verka vara. Snart krackelerar fasaden och sonen, då tonåring, protesterar genom att flytta in hos de grannar som Patty avskyr allra mest.
Genom boken får man uppleva hur alla i familjen ser på livet genom att varje kapitel har var och en av familjerna som berättare. Det är riktigt underhållande, som en seriös såpa på tv fast i bokform. Boken är samtidigt en skildring över det moderna livet och dess vedermödor. Inte minst illustreras detta genom de viktiga frågor som det redogörs för i bokens inledning: Ska man använda tygblöjor egentligen? Är scouterna okej ur politisk synvinkel? Måste man mala kaffet precis innan man ska dricka det eller går det bra att mala det kvällen innan? Går det att uppfostra självständiga, lyckliga barn om man samtidigt jobbar heltid?
Något annat än att rekommendera den här boken kan jag inte. Läs den. Men glöm inte att gå av tåget, risken är bitvis överhängande.
Genom boken får man uppleva hur alla i familjen ser på livet genom att varje kapitel har var och en av familjerna som berättare. Det är riktigt underhållande, som en seriös såpa på tv fast i bokform. Boken är samtidigt en skildring över det moderna livet och dess vedermödor. Inte minst illustreras detta genom de viktiga frågor som det redogörs för i bokens inledning: Ska man använda tygblöjor egentligen? Är scouterna okej ur politisk synvinkel? Måste man mala kaffet precis innan man ska dricka det eller går det bra att mala det kvällen innan? Går det att uppfostra självständiga, lyckliga barn om man samtidigt jobbar heltid?
Något annat än att rekommendera den här boken kan jag inte. Läs den. Men glöm inte att gå av tåget, risken är bitvis överhängande.
Chimamanda Ngozi Adichie, Lila hibiskus
Den här boken gör ont att läsa. Den handlar om en tjej och hennes bror som växer upp med en pappa som är firad för sitt arbete för mänskliga rättigheter och som är känd för sin givmildhet gentemot de som har det sämre än honom. Det skulle säkert kunna ha varit den ideala familjen, men pappan är samtidigt djupt religiös och misshandlar både sin fru och sina barn. Barnens tillflyktsort blir pappans syster och hennes familj som de får träffa på nåder, mot löfte att inte umgås med farfar, som är hedning. Umgås man med hedningar kan man ju komma till helvetet.
Att i detalj läsa om misshandel, om hur pappan slår sin gravida fru så att hon förlorar barnet och om hur han häller kokande vatten över barnens fötter när han tycker att de har syndat är så hemskt att det knappt går att läsa. Samtidigt är den unga tjejen just en vanlig tjej som blir kär och funderar på livet precis som andra. Men vänner har hon inga. Hennes uppväxt har gjort att hon knappt törs tilltala någon. Det är en bra bok, men jag mådde illa av den. (Jag läste en annan bok på tåget samtidigt som motvikt, men jag är säker på att det kan finnas risk att glömma gå av om man skulle ta med boken på resan.)
Att i detalj läsa om misshandel, om hur pappan slår sin gravida fru så att hon förlorar barnet och om hur han häller kokande vatten över barnens fötter när han tycker att de har syndat är så hemskt att det knappt går att läsa. Samtidigt är den unga tjejen just en vanlig tjej som blir kär och funderar på livet precis som andra. Men vänner har hon inga. Hennes uppväxt har gjort att hon knappt törs tilltala någon. Det är en bra bok, men jag mådde illa av den. (Jag läste en annan bok på tåget samtidigt som motvikt, men jag är säker på att det kan finnas risk att glömma gå av om man skulle ta med boken på resan.)
torsdag 27 januari 2011
Vladimir Nabakov, Lolita
Den här boken refereras det till i en massa sammanhang. Till sist var jag tvungen att själv se varför den är så omtalad. Således läste jag nu, 2011, en bok som väckte avsky och bestörtning redan på 1960-talet då den nådde en större läskrets. Den publicerades dock redan 1955 av ett litet udda förlag som mest sålde porrnoveller.
Vissa böcker som väcker anstöt när de kommer anses 60 år senare helt harmlösa. Den här boken hör dock till undantagen. Den är fortfarande lika förfärlig och oanständig och kommer förhoppningsvis att vara även om 60 år till. Boken kan beskrivas som en riktig kärlekshistoria, om hur en människa på alla sätt och vis älskar och avgudar en annan. Det skulle ju kunna vara trevlig att läsa om, om det inte vore så att den avgudade var ett barn på 12 år och den älskande en man på 40. Historien går i korthet ut på att mannen, i boken kallad Humbert Humbert, för att få vara nära barnet, gifter sig med hennes mor. När modern upptäcker vad som händer rusar hon iväg för att meddela detta och ... blir överkörd. Humbert Humbert kidnappar barnet och reser under lång tid runt i USA med Lolita (som han kallar barnet) och utnyttjar hennes hjälplösa situation tills hon kidnappas av en annan sexuellt avvikande typ. Resten av historien följer Humbert Humberts sökande efter flickan vilket till sista tar en ände med en blodig katastrof.
Hemsk ja, men ändå läsvärd. Nabakov har ett mycket underhållande språk och fångade mig fullständigt med sin hemska berättelse. På baksidan påstås att översättaren äntligen hittat rätt. (En stor tidigare upplaga var tydligen så illa översatt att den i sin helhet brändes på Lövsta soptipp ett stenkast bort.)
Det mest negativa med att läsa den på tåget är dock att man helst inte vill att någon läser över axeln på en, för vad tror de att man läser om? Ja, vad läser man om egentligen? Får man egentligen läsa sådana här böcker utan att skämmas? Men ja, för att avsluta, vill du uppröras, läs boken och det finns viss risk att åka för långt med tunnelbanan.
Vissa böcker som väcker anstöt när de kommer anses 60 år senare helt harmlösa. Den här boken hör dock till undantagen. Den är fortfarande lika förfärlig och oanständig och kommer förhoppningsvis att vara även om 60 år till. Boken kan beskrivas som en riktig kärlekshistoria, om hur en människa på alla sätt och vis älskar och avgudar en annan. Det skulle ju kunna vara trevlig att läsa om, om det inte vore så att den avgudade var ett barn på 12 år och den älskande en man på 40. Historien går i korthet ut på att mannen, i boken kallad Humbert Humbert, för att få vara nära barnet, gifter sig med hennes mor. När modern upptäcker vad som händer rusar hon iväg för att meddela detta och ... blir överkörd. Humbert Humbert kidnappar barnet och reser under lång tid runt i USA med Lolita (som han kallar barnet) och utnyttjar hennes hjälplösa situation tills hon kidnappas av en annan sexuellt avvikande typ. Resten av historien följer Humbert Humberts sökande efter flickan vilket till sista tar en ände med en blodig katastrof.
Hemsk ja, men ändå läsvärd. Nabakov har ett mycket underhållande språk och fångade mig fullständigt med sin hemska berättelse. På baksidan påstås att översättaren äntligen hittat rätt. (En stor tidigare upplaga var tydligen så illa översatt att den i sin helhet brändes på Lövsta soptipp ett stenkast bort.)
Det mest negativa med att läsa den på tåget är dock att man helst inte vill att någon läser över axeln på en, för vad tror de att man läser om? Ja, vad läser man om egentligen? Får man egentligen läsa sådana här böcker utan att skämmas? Men ja, för att avsluta, vill du uppröras, läs boken och det finns viss risk att åka för långt med tunnelbanan.
söndag 23 januari 2011
Karl Ove Knausgård, Min kamp
Den här boken är, tror jag, åtminstone delvis självbiografisk. Karl Ove tar avstamp i det kaotiska vardagslivet med två små barn och ser tillbaka på sin barndom och ungdom fram till dess att hans pappa dör. Boken är bra, fick av nästa alla i min bokcirkel fyra poäng av fem, men jag tyckte själv inte riktigt om den.
Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.
I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?
Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).
Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.
Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.
I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?
Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).
Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.
torsdag 13 januari 2011
Kathryn Stockett, Niceville
USA:s sydstater på 1960-talet. De rika familjerna låter den svarta kvinnliga hemhjälpen sköta hemmet och ta hand om barnen medan mammorna spelar bridge, tennis och umgås med varandra. Det är inte ovanligt att hemhjälpen tvingas lämna sina egna barn ensamma, eller till och med lämna bort barnen, för att kunna försörja sin familj. En svart pojke misshandlas så att han blir blind efter att han använt en toalett för vita och Martin Luther King demonstrerar på gatorna i Washington DC.
Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.
Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!
Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!
Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.
Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!
Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
