F Scott Fitzgerald, Den store Gatsby

Översättning och med efterord av Christian Ekvall.

Den här boken är enligt efterordet den bok som näst efter James Joyces Ulysses som varit föremål för flest analyser på akademisk nivå. Efterordet gör inget undantag utan fortsätter sedan med en analys som beskriver hur man ska förstå färgerna, bildspråket och analogierna i boken.

Jag själv har läst den som en bok som vilken bok som helst utan att försöka mig på att övertolka eller analysera varje mening. (Det skulle jag nog inte ens kunna heller, även om jag försökte...) Eftersom det är själva historien som intresserar mig mest är det den jag läst.

Jag visste inte vad den handlade om när jag började läsa, mer än att det är en känd bok, men förstod snart att Den store Gatsby är grannen i boken. Han är en rik och hemlighetsfull man som bjuder in alla av betydelse till generösa fester vid sin herrgård. Gästerna är där för att "alla är där" och för att dricka och äta gratis. Ingen pratar egentligen med Gatsby. Han omges av en aura av mystik och inte sällan utbrister någon att han nog måste ha dödat någon.

Den som för ordet i boken är granne till Gatsby. Han är den enda förnuftiga människan i den här historien och det är därför tacksamt att det är han som är berättaren. Han är den ende som får en glimt av vem Gatsby egentligen är och också den ende som uppvisar någon som helst lojalitet med honom, även när det en vacker dag går utför.

Läsvärd är den och trots att historien i sig verkar vara ganska enkel blir eftersmaken lite lätt obehaglig. Det känns som om någonting är fel med både människorna som skildras och samhället de lever i och det var det väl? Måhända finns det svaret i de uppenbarligen otaliga akademiska analyserna av boken som lär finnas.

Haruki Murakami, 1Q84 tredje boken

Nu har jag äntligen läst slutet på trilogin 1Q84. I den här boken fortsätter historien om Tengo och Aomame. En otäck person, som också ser ruskig ut, dyker upp. Hans namna är Ushikawa och han har fått i uppdrag att söka rätt på Aomame för organisationen vars ledare Aomane eliminerat måste till varje pris få tag i henne.

Aomame måste gömma sig. Boken igenom sitter hon i mörkret på sin balkong och tittar på en lekplats och väntar på att Tengo ska dyka upp. Han däremot har fullt upp med sin pappa som ligger för döden på ett vårdhem en lång tågresa bort. Pappan blir snart helt okontaktbar och visar inga tecken på att höra hur Tengo läser för honom och pratar med honom. Eller är han helt ur världen? Vem är det som dyker upp och ilsket bankar på folks dörrar för att samla in avgifter till tv-bolaget men aldrig tycks lämna huset? Sköterskorna på vårdhemmet blir dock mycket snart förtjusta i Tengo som tycks vara så plikttrogen mot sin döende pappa.

Ja, nog blir det ett visst slut på historien i den här boken. Men det lämnar också många frågor. Hur gick det sen, inte minst med det som skapar värmen i Aomames inre? Man får nog säga att de två första berättelserna var bättre än den här, men läsvärd var den i alla fall.

Marguerite Duras, Anteckningar från kriget

Det här är ingen vanlig bok. Det är samlade texter av Duras som man hittat, bland annat i ett skåp. I början är det ganska långa, delvis självbiografiska avsnitt, sedan blir de kortare och kortare och mer osammanhängande. Det blir som scener, ögonblicksbilder av olika händelser och skeenden.

Den första berättelsen handlar om Duras uppväxt i Indokina. Den handlar om hennes galna mamma som till varje pris vill odla ris trots att alla förutsättningar är emot henne och om hennes storebror som regelbundet ger henne stryk. En sådan förfärlig barndom var det länge sedan jag läst om. Eller barndom och barndom, hon skriver själv att hon aldrig haft någon och det är nog en riktig iakttagelse. Det är i vart fall en skildring som verkligen berör och som beskriver ett barns självklara lojalitet mot sin mamma och sina syskon - trots att det kan ifrågasättas om familjen förtjänat det.

En par av berättelserna handlar om när hennes nyfödda barn dör. Hon föder det, men det slits ur hennes händer och man berättar att barnet har dött. Trots att hon gång på gång ber att få se det en sista gång vägrar man och bränner barnet utan att göra henne till viljes.

Den sista berättelsen som jag vill nämna och som stannar i minnet är den med kvinnan som vid andra världskrigets slut går och väntar på att hennes deporterade man ska återvända från Tyskland. Ovissheten dag för dag och månad för månad när allt fler kommer tillbaka men inte hennes man driver henne nästan till galenskap. Det är som om stämningen i boken sprider sig som dimma över hela tunnelbanevagnen. Då är man en skicklig författare. Och det säger sig självt att det kan vara svårt att komma ihåg att gå av tunnelbanan när man förlorat sig i dimman.