Gustavs grabb är Leif GW Perssons berättelse om sitt liv, eller "Berättelsen om min klassresa" som det står på framsidan. Berättelsen om när Leif är liten är ganska underhållande. Han berättar hur han växer upp i Stockholm, om än på fel sida fina gatan. Pappan, som boken igenom skildras med en enorm värme, bygger med sina stora händer på dagarna och läser godnattsagor för honom på kvällarna och den lille begåvade pojken börjar så småningom skolan. Tidigt satsar han på att få det bättre ställt än sina föräldrar. Lite ovanligt för den här sortens böcker är att hans mamma beskrivs som ett slags ont monster, i hela boken.
Sen börjar karriärfokuset. Det handlar om Leifs jobb och jobb och jobb och sen fastnar boken på Geijeraffären, så länge att jag knappt trodde jag skulle få läsa om annat. Sen jobbar han igen, umgås med sina vänner och dricker för mycket på rökiga pubar. Det framgår i periferin att han då och då är gift och har barn. Sannolikt speglar det hans liv. Han är nog och har nog varit en person vars jobb gått för allt annat. Dessutom osar det av annat. Är kvinnor en särskild sort som liksom inte räknas? Lukten av inpyrd rök och gammalt vin och lite sneda värderingar börjar stiga upp från sidorna. Till sist blir jag lite lätt illamående. Jag läser ut boken och kommer fort att donera den i lånehyllan på jobbet. Jag tänker inte läsa den igen.
måndag 7 oktober 2013
söndag 29 september 2013
Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här
Moa är 19 år och ska bli skådespelare. När hon flyttar till Stockholm får hon ett timvikariat på ett boende för dementa, hon ska tjäna lite pengar innan hon kommer in på scenskolan. Hon anställs trots att hon helt saknar utbildning, det enda som krävs är lite sunt förnuft, säger chefen. Det blir en fontalkrock med verkligheten så till den milda grad att hon svimmar första dagen.
Det här är en jättebra bok. Nu har jag aldrig jobbat i vården, men jag kan tänka mig att den här boken på ett mycket bra sätt skildrar både de upp- och nedsidor som finns med att jobba med människor på slutet av livet. Historien är bitvis riktigt roligt och bra skriven. Jag gillar t.ex. att Moa beskriver glädjen över att hon äntligen har ett jobb med att hon har en chef i grå kavaj, precis som det ska vara. Dessutom fick boken mig att själv fundera över hur jag kommer att bli om jag överlever livet så länge att jag själv blir 90 år och dement. Jag kommer säkert bli en riktigt jobbig typ.
Dessutom är det bra med en bok som lyfter fram hjältarna som jobbar i vården av de gamla. Så nära döden och livet, och ändå får de så dåligt betalt! Något har gått mycket snett i vilka yrken som anses fina och därför väl betalda i det här landet. En dag är det vi som sitter där och dreglar i rullstolen. Då vill vi väl ha kompetenta och snälla vårdare?
Kontentan, en bok som både har en bra story och är tänkvärd. Läs den!
Det här är en jättebra bok. Nu har jag aldrig jobbat i vården, men jag kan tänka mig att den här boken på ett mycket bra sätt skildrar både de upp- och nedsidor som finns med att jobba med människor på slutet av livet. Historien är bitvis riktigt roligt och bra skriven. Jag gillar t.ex. att Moa beskriver glädjen över att hon äntligen har ett jobb med att hon har en chef i grå kavaj, precis som det ska vara. Dessutom fick boken mig att själv fundera över hur jag kommer att bli om jag överlever livet så länge att jag själv blir 90 år och dement. Jag kommer säkert bli en riktigt jobbig typ.
Dessutom är det bra med en bok som lyfter fram hjältarna som jobbar i vården av de gamla. Så nära döden och livet, och ändå får de så dåligt betalt! Något har gått mycket snett i vilka yrken som anses fina och därför väl betalda i det här landet. En dag är det vi som sitter där och dreglar i rullstolen. Då vill vi väl ha kompetenta och snälla vårdare?
Kontentan, en bok som både har en bra story och är tänkvärd. Läs den!
lördag 21 september 2013
Carrie Ryan, De vassa tändernas skog
Den här boken lånade min dotter på biblioteket och jag läste den före henne. Det var tur det, för en sämre och otäckare bok får man leta efter. Boken handlar om Mary som bor i en inhägnad by som styrs av Systerskapet. Runt om byn finns De vassa tändernas skog. Den heter så för att skogen vimlar av zombies, kallade oheliga, som vill äta kött och som klöser och klöser på staketet för att komma in i byn. Blir man biten, som Marys mamma och pappa, blir man själv en ohelig som inte vill annat än bita sina barn och andra fortfarande levande varelser.
Systerskapet styr byn med järnhand. Man månar om att de unga ska gifta sig och föda barn för att inte de levande ska dö ut. Inga andra önskningar är tillåtna. När Mary försöker protestera hotar systerskapet med att sätta ut henne i skogen, som mat åt de odöda. Trots alla ansträngningar invaderas byn till sist av de oheliga och endast ett fåtal lyckas undkomma.
Här börjar det verkligen spåra ur. Det huggs av huvuden, slamsor flyger och blodet rinner under ljudet av de odödas hemska stönanden. Mary barrikaderar sig ett hus. Där hittar hon en liten bebis, som också den är en ohelig. Hon kastar ut den genom fönstret på andra våningen och hoppas att huvudet ska tryckas in.
Det här ger upphov till helt andra frågor. Får man låna ut vilka böcker som helst på biblioteket? Den här boken har inte ens någon bra historia och boken känns ofärdig. Det är splatterfilmens motsvarighet som bok. När man läst det riktigt usla slutet kommer ett efterord. Det står ett stort tack till författarens dråplige agent som "räddat" boken ur refuseringshögen. Jag skulle önska att den dråplige agenten låtit den förbli i den högen. Det är där den hör hemma.
Min dotter då? Ja, hon ska inte läsa den här boken! Må den hamna i bibliotekets depå eller i återvinningen!
Systerskapet styr byn med järnhand. Man månar om att de unga ska gifta sig och föda barn för att inte de levande ska dö ut. Inga andra önskningar är tillåtna. När Mary försöker protestera hotar systerskapet med att sätta ut henne i skogen, som mat åt de odöda. Trots alla ansträngningar invaderas byn till sist av de oheliga och endast ett fåtal lyckas undkomma.
Här börjar det verkligen spåra ur. Det huggs av huvuden, slamsor flyger och blodet rinner under ljudet av de odödas hemska stönanden. Mary barrikaderar sig ett hus. Där hittar hon en liten bebis, som också den är en ohelig. Hon kastar ut den genom fönstret på andra våningen och hoppas att huvudet ska tryckas in.
Det här ger upphov till helt andra frågor. Får man låna ut vilka böcker som helst på biblioteket? Den här boken har inte ens någon bra historia och boken känns ofärdig. Det är splatterfilmens motsvarighet som bok. När man läst det riktigt usla slutet kommer ett efterord. Det står ett stort tack till författarens dråplige agent som "räddat" boken ur refuseringshögen. Jag skulle önska att den dråplige agenten låtit den förbli i den högen. Det är där den hör hemma.
Min dotter då? Ja, hon ska inte läsa den här boken! Må den hamna i bibliotekets depå eller i återvinningen!
fredag 20 september 2013
Silvia Avallone, Stål
Den här boken handlade inte alls om det jag trodde. Jag hade läst om den och trodde att den handlade om baksidan av Italien, om arbetarnas Italien och om industri, kanske lite politik och historik. Det gör den inte. I vart fall inte på det sätt jag trodde.
Den handlar om två unga snygga 13-åriga tjejer som växer upp i en del av en industristad som inte direkt är den fina gatan. Folk knarkar, kör för fort, ägnar sig gärna åt småbrott och jobbar och sliter i stålverket medan barnen kissar i trappuppgångarna. De båda tjejerna är bästa kompisar och hänger alltid ihop men när en av dem plötsligt inser att det kanske är mer än vänskap i deras förhållande och den andra blir upp över öronen förälskad i storebrorsans kompis bryter de plötsligt med varandra. Vänskapen byts till en känsla av saknad.
Boken handlar också om tjejernas pappor som på olika sätt försöker vara den familjefader de så gärna vill vara. Den ena gör det genom att misshandla både dotter och hustru och den andra genom att slå sig in på den brottsliga banan för att äntligen kunna köpa en ring till sin fru och en schysst bil till sonen. Mammorna, svikna, slagna som åldrats i förtid, sitter fast i sina små lägenheter och kommer sig inte för att lämna sina män. Till och med katterna är luggslitna, de saknar både öron och svansar, där de lever bland vraken och vid den gamla fabriken.
Det här låter ju förfärligt tragiskt och hemskt. Men det är faktiskt inte så illa som det låter. Det mesta skildras nämligen ur tjejernas synvinkel. Då blir allt liter mer lättsamt. En dag på stranden i en minimal bikini är höjden av lycka och då kan man glömma allt elände.
Ska man läsa den då? Ja, den är läsvärd. En mer intressant skildring av en vänskap får man leta efter.
Den handlar om två unga snygga 13-åriga tjejer som växer upp i en del av en industristad som inte direkt är den fina gatan. Folk knarkar, kör för fort, ägnar sig gärna åt småbrott och jobbar och sliter i stålverket medan barnen kissar i trappuppgångarna. De båda tjejerna är bästa kompisar och hänger alltid ihop men när en av dem plötsligt inser att det kanske är mer än vänskap i deras förhållande och den andra blir upp över öronen förälskad i storebrorsans kompis bryter de plötsligt med varandra. Vänskapen byts till en känsla av saknad.
Boken handlar också om tjejernas pappor som på olika sätt försöker vara den familjefader de så gärna vill vara. Den ena gör det genom att misshandla både dotter och hustru och den andra genom att slå sig in på den brottsliga banan för att äntligen kunna köpa en ring till sin fru och en schysst bil till sonen. Mammorna, svikna, slagna som åldrats i förtid, sitter fast i sina små lägenheter och kommer sig inte för att lämna sina män. Till och med katterna är luggslitna, de saknar både öron och svansar, där de lever bland vraken och vid den gamla fabriken.
Det här låter ju förfärligt tragiskt och hemskt. Men det är faktiskt inte så illa som det låter. Det mesta skildras nämligen ur tjejernas synvinkel. Då blir allt liter mer lättsamt. En dag på stranden i en minimal bikini är höjden av lycka och då kan man glömma allt elände.
Ska man läsa den då? Ja, den är läsvärd. En mer intressant skildring av en vänskap får man leta efter.
Laurence Cossé, Drömbokhandeln (Au bon roman)
Den här boken handlar om det som jag och många med mig drömt om, en bokhandel som bara säljer bra böcker, goda böcker. I den här boken startas en sådan bokhandel. Grundarna är mycket hemliga. De utser en kommitté bestående av åtta högt skattade författare, som förstås inte nämns vid namn, som får välja ut några hundra omistliga böcker var. Dessa böcker säljs sen i bokhandeln och kunderna väller in. Alla är dock inte lika förtjusta i affärsidén och snart börjar attentaten. Man försöker smutskasta bokhandeln, sabotera och konkurrera ut den. Till sist går det så långt att kommittémedlemmarna hotas till livet. En polis, som förstås egentligen mest är intresserad av litteratur, utreder fallet och historien nystas upp.
Själva historien är ganska enkel och kanske inte sån att man missar att gå av tunnelbanan. Men det är inte det som gör den här boken så bra. Det är istället den glöd med vilket böcker och läsande beskrivs. Alla i den här boken läser och älskar böcker och det vimlar av boktips. Jag gjorde öron i boken på de ställen där man beskrev böcker som jag själv tänker läsa och det blev ganska många öron till sist. Det är, som det står på baksidan, lika mycket en roman som en bok med boktips.
Själva historien är ganska enkel och kanske inte sån att man missar att gå av tunnelbanan. Men det är inte det som gör den här boken så bra. Det är istället den glöd med vilket böcker och läsande beskrivs. Alla i den här boken läser och älskar böcker och det vimlar av boktips. Jag gjorde öron i boken på de ställen där man beskrev böcker som jag själv tänker läsa och det blev ganska många öron till sist. Det är, som det står på baksidan, lika mycket en roman som en bok med boktips.
måndag 9 september 2013
Erin Morgenstern, The night circus
Det här är den bästa bok jag har läst på mycket länge. Jag läste ut den redan i somras men kan fortfarande känna doften av cirkusen.
Allt tar sin början när två trollkarlar slår vad. Den ena hävdar att hans dotter visst kommer att slå den andra trollkarlens lärling. Spelplatsen är en cirkus, en nattcirkus. Egentligen förstår ingen annan än trollkarlarna att spelet har börjat men gradvis dras de båda tävlanden in i utmaningen och alla runt om med dem, med ödesdigra konsekvenser som följd.
Man kan också se det som att den handlar om en cirkus i svart och vitt, som bara öppnar när det är midnatt. På den här cirkusen är allt fantastiskt och omöjligt och orimligt. Publiken är trollbunden. När natten kommer är den där och sen försvinner den bara, och är borta för att sedan dyka upp i någon annan del av världen.
Boken är skriven på ett fantastiskt sätt. Det är en njutning att läsa. Faktum var att den här boken var så bra att jag en dag hamnade på depån i Alvik. Alla hade gått av, men det hade jag inte märkt eftersom jag var långt bort, på nattcirkusen. Tunnelbaneföraren, som, när han förstått att jag inte var utlänning som inte begrep svenska, bara tyckte att jag var helknäpp, fick köra tillbaka mig till stationen. Men, trots riskerna med att läsa så här bra böcker på tunnelbanan, kan jag inte annat än rekommendera den. Läs ... och njut!
Allt tar sin början när två trollkarlar slår vad. Den ena hävdar att hans dotter visst kommer att slå den andra trollkarlens lärling. Spelplatsen är en cirkus, en nattcirkus. Egentligen förstår ingen annan än trollkarlarna att spelet har börjat men gradvis dras de båda tävlanden in i utmaningen och alla runt om med dem, med ödesdigra konsekvenser som följd.
Man kan också se det som att den handlar om en cirkus i svart och vitt, som bara öppnar när det är midnatt. På den här cirkusen är allt fantastiskt och omöjligt och orimligt. Publiken är trollbunden. När natten kommer är den där och sen försvinner den bara, och är borta för att sedan dyka upp i någon annan del av världen.
Boken är skriven på ett fantastiskt sätt. Det är en njutning att läsa. Faktum var att den här boken var så bra att jag en dag hamnade på depån i Alvik. Alla hade gått av, men det hade jag inte märkt eftersom jag var långt bort, på nattcirkusen. Tunnelbaneföraren, som, när han förstått att jag inte var utlänning som inte begrep svenska, bara tyckte att jag var helknäpp, fick köra tillbaka mig till stationen. Men, trots riskerna med att läsa så här bra böcker på tunnelbanan, kan jag inte annat än rekommendera den. Läs ... och njut!
Jamie Ford, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv
Hade jag inte fått låna den här boken hade jag aldrig läst den. En så fånig titel får man bara inte ge en bok. Särskilt inte den här, som faktiskt är riktigt bra.
Den här boken utspelar sig i nutiden och dåtiden samtidigt. Huvudpersonen är en farbror som under många år vårdat sin fru som nyligen gått bort och som har en välartad son som går på universitetet. Farbrorn lever ett stillsamt liv och det händer inte mycket, tills dess han ser på tv att de hittat en massa bagage i källaren på ett gammalt övergivet hotell. Han känner igen ett parasoll som visas upp i inslaget. Det har blommor och tillhörde hans enda barndomsvän, en japansk flicka vid namn Keiko. Hon och hennes familj var en av de många som internerades under andra världskriget bara för att de var japaner. Keiko vidhöll dock helhjärtat, även efter interneringen, att hon var amerikan. Hon pratade inte ens japanska. Farbrorn som är kines tvingades som ung pojke under kriget bära en knapp där det stod "jag är kines", för att ingen skulle ta fel. Han klarade sig från internering, men mobbades svårt i den helamerikanska skola där han gick, för att han var utlänning. Inte heller blev livet lättare av att hans pappa hatade japaner mer än allt annat på jorden.
Det här är en bra bok. Den sjunger av jazz och stämningar och miljöer beskrivs på ett sätt som får mig att tro att jag är där. Det är därtill väldigt intressant att läsa om japanernas öde i USA under kriget. Såhär skriver man en riktigt bra historia!
Den här boken utspelar sig i nutiden och dåtiden samtidigt. Huvudpersonen är en farbror som under många år vårdat sin fru som nyligen gått bort och som har en välartad son som går på universitetet. Farbrorn lever ett stillsamt liv och det händer inte mycket, tills dess han ser på tv att de hittat en massa bagage i källaren på ett gammalt övergivet hotell. Han känner igen ett parasoll som visas upp i inslaget. Det har blommor och tillhörde hans enda barndomsvän, en japansk flicka vid namn Keiko. Hon och hennes familj var en av de många som internerades under andra världskriget bara för att de var japaner. Keiko vidhöll dock helhjärtat, även efter interneringen, att hon var amerikan. Hon pratade inte ens japanska. Farbrorn som är kines tvingades som ung pojke under kriget bära en knapp där det stod "jag är kines", för att ingen skulle ta fel. Han klarade sig från internering, men mobbades svårt i den helamerikanska skola där han gick, för att han var utlänning. Inte heller blev livet lättare av att hans pappa hatade japaner mer än allt annat på jorden.
Det här är en bra bok. Den sjunger av jazz och stämningar och miljöer beskrivs på ett sätt som får mig att tro att jag är där. Det är därtill väldigt intressant att läsa om japanernas öde i USA under kriget. Såhär skriver man en riktigt bra historia!
Jojo Moyes, Livet efter dig
Det här är egentligen en bok som handlar om något så allvarligt som dödshjälp. Det är också en kärlekshistoria. Det hade säkert kunna vara en jättebra bok, men det stör mig något alldeles otroligt att den är så väldigt tillrättalagd. Den perfekta egomannen Will Traynor, rik, snygg, framgångsrik, omgiven av perfekta barbietjejer blir påkörd av en motorcykel och hamnar, gravt handikappad i rullstol. Han blir beroende av andra för att klara de enklaste saker och han hatar sitt liv och vill bara dö. Då anställer hans mamma en ung tjej Lou som "sällskap". Hon är hans motsats. Hon är oglamorös, syr sina egna kläder och till synes nöjd med att bo i den lilla byn hela livet. Kärlek uppstår.
Någonstans där blir det som en mitt-livs-novell-bok. Jag nästan kräks. Jag tycker inte heller att författaren tillräckligt tydligt utvecklar Lous personlighet. Hon blir mer som ett tillbehör till Will. Nej, någon höjdare blir det liksom aldrig.
Någonstans där blir det som en mitt-livs-novell-bok. Jag nästan kräks. Jag tycker inte heller att författaren tillräckligt tydligt utvecklar Lous personlighet. Hon blir mer som ett tillbehör till Will. Nej, någon höjdare blir det liksom aldrig.
Linn Ullman, Det dyrbara
Den här boken läste vi i vår bokcirkel. Den handlar om en notoriskt otrogen författare som inte lyckas skriva fortsättningen på sin bästsäljare, om hans fru som driver en restaurang och jobbar jättemycket och om deras oberäkneliga tonårsdotter som de tittar på och tänker "Hur blev hon sådär?". Den enda som förstår den vilda tonåringen är den egensinniga mormodern som är nästan likadan, fast hon är gammal. Hon kör bil full och beter sig illa medan hennes dotter ordnar ett kalas fast mormor inte alls vill fira att hon fyller år. Den handlar också om en barnflicka som passar barnen, en vacker en, med rådjursögon. Fast inte heller hon mår toppen. (Ingen mår toppen i sådana här böcker.) Sen försvinner barnflicka, precis som i sagan. Jag tyckte inte att det här var så vidare bra. De går bara runt och ältar och lider och handlar tvångsmässigt. En enda gång blixtrade det till. Det var när dottern plötsligt klipper av frökens långa hår. Då hände det något och det blev lite intressant. Hur ska det här gå då? Men sen ältade boken tillbaka sig i sitt halvdryga lidande. Ja, allt kan ju inte vara roligt att läsa...
onsdag 28 augusti 2013
Melina Marchetta, Jellicoe Road
De påstod att det här var en ungdomsbok. Men den är ohyggligt komplicerad för att vara en sån. Den är sådär osammanhängande och parallellehistorieaktig av det slag där man fattar först när man läst klart den. Dessutom har jag svårt att skilja på karaktärerna. Först tyckte jag att den var obegriplig. Jag läste och läste och det handlade om något krig mellan olika ungdomar som jag inte heller begrep, men sen, någon gång efter mitten började det klarna. Mot slutet blev det spännande och till sist grät jag. På tunnelbanan. Jag låtsades att jag var allergisk.
Det handlar om elände. Om barn som inte mår bra och om en olycka, ett självmord och depression. Verkligen något för mina bokcirkelvänner som tokgillar eländesrealism. Men nu när den är slut kan jag ändå tycka att den var okej. Inte "Fruktansvärt bra" som det står på framsidan, men nog en bok jag kommer fundera på ett tag ändå och det brukar ju betyda att de var bra.
Det handlar om elände. Om barn som inte mår bra och om en olycka, ett självmord och depression. Verkligen något för mina bokcirkelvänner som tokgillar eländesrealism. Men nu när den är slut kan jag ändå tycka att den var okej. Inte "Fruktansvärt bra" som det står på framsidan, men nog en bok jag kommer fundera på ett tag ändå och det brukar ju betyda att de var bra.
John O'Farrell, Mannen som glömde sin hustru
Det är sällan jag skrattar högt på tunnelbanan när jag läser, men den här boken fick mig att göra det. Jag kluckade och de stressade pendlarna blängde på mig.
Storyn i den här boken är enkel. En man vaknar upp på tunnelbanan, passande nog, i London och minns inte vem han är eller var han är på väg. Han har ingen plånbok och ingen mobil och inget minne. Ja, han kommer ihåg allt möjligt som har att göra med historia och allmänna händelser, men allt som relaterar till personligheten är borta. Han hamnar på sjukhus bredvid en tålmodig medpatient som lyckas få honom att haspla ur sig ett telefonnummer, till en kompis. På den vägen börjar han upptäcka vem han är: En ganska otrevlig egocentrisk medelålders man som ligger i skilsmässa.
Som jag redan sagt är det hejdlöst roligt att läsa hur han försöker ta reda på vem han är, men man kan också se boken på ett annat sätt om man vill. Man kan läsa det som om det krävs en rejäl hjärnskada med minnesförlust för att en mansgris ska kunna få lite perspektiv på tillvaron och upptäcka att han, när han tänker saken, visst kan förstå sin frus synpunkter och tycka att de är rimliga. Han förvandlas från svin till den PERFEKTA maken, som lagar mat, plockar undan, dammsuger OCH åker med barnen till vattenland bara för att göra dem glada. Det är inte egentligen inte särskilt trovärdigt utan gräsligt tillrättalagt. Men vi struntar i det. Jag väljer att komma ihåg den som en rolig bok istället.
Tack för lånet Anette!
Storyn i den här boken är enkel. En man vaknar upp på tunnelbanan, passande nog, i London och minns inte vem han är eller var han är på väg. Han har ingen plånbok och ingen mobil och inget minne. Ja, han kommer ihåg allt möjligt som har att göra med historia och allmänna händelser, men allt som relaterar till personligheten är borta. Han hamnar på sjukhus bredvid en tålmodig medpatient som lyckas få honom att haspla ur sig ett telefonnummer, till en kompis. På den vägen börjar han upptäcka vem han är: En ganska otrevlig egocentrisk medelålders man som ligger i skilsmässa.
Som jag redan sagt är det hejdlöst roligt att läsa hur han försöker ta reda på vem han är, men man kan också se boken på ett annat sätt om man vill. Man kan läsa det som om det krävs en rejäl hjärnskada med minnesförlust för att en mansgris ska kunna få lite perspektiv på tillvaron och upptäcka att han, när han tänker saken, visst kan förstå sin frus synpunkter och tycka att de är rimliga. Han förvandlas från svin till den PERFEKTA maken, som lagar mat, plockar undan, dammsuger OCH åker med barnen till vattenland bara för att göra dem glada. Det är inte egentligen inte särskilt trovärdigt utan gräsligt tillrättalagt. Men vi struntar i det. Jag väljer att komma ihåg den som en rolig bok istället.
Tack för lånet Anette!
torsdag 11 juli 2013
Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
I den här boken berättar Göran Rosenberg om sin uppväxt i Södertälje och hur han gjorde staden till sin stad och sin hembygd. Han berättar också om sina föräldrar, överlevarna från Auschwitz, som med möda försökte göra staden till sin. Han berättar om sin pappa och om hans drömmar och ambitioner i sitt nya liv i Sverige, om hur han ville avancera från rörböjare till mer avancerade jobb, om hur han studerade för att bli ingenjör och om hans försök att starta ett lönande verksamhet. Men minnena kom ikapp hans pappa och till sist kraschade världen runt honom. Samtidigt är det en fantastisk skildring av efterkrigstiden och 50-talet, när man byggde Folkhemmet Sverige och alla hade jobb. Ingen som invandrade till detta land fick inte arbeta, för arbete fanns för alla, särskilt i lastbilsfabriken i Södertälje.
Den här boken är skriven på ett helt underbart medryckande sätt. Från första sidan kände jag att jag hade landat, det är såhär det ska vara skrivet när jag riktigt ska trivas i min läsning. Dessutom är det en fantastisk historia. Det kan vara olidligt hemskt att läsa om förintelsen, men Rosenberg återknyter hela tiden till samtiden och sig själv, vilket gör att det går att läsa, inte förstå förstås, för det som hände kan man aldrig förstå. Men det är inte bara det. Det går inte att undvika att dra paralleller till vad som händer i dag. Hur tar vi i dag hand om de som invandrar till våra länder från krig och hemska upplevelser? Samma misstänksamhet som mötte judarna i Sverige efter andra världskriget finns i dag mot dagens invandrare. Den största skillnaden är att det i dag inte heller finns jobb, vilket gör det hela än mer komplicerat.
Det här är en av de allra bästa böcker jag läst på länge, jag kan bara uppmana andra att läsa den! Det är något som så ovanligt som en viktig bok som går lätt att läsa och som ger upphov till en miljon funderingar, om både det som hänt förut och om vår samtid. Rakt igenom lysande, skrev DN. Jag kan bara instämma!
Den här boken är skriven på ett helt underbart medryckande sätt. Från första sidan kände jag att jag hade landat, det är såhär det ska vara skrivet när jag riktigt ska trivas i min läsning. Dessutom är det en fantastisk historia. Det kan vara olidligt hemskt att läsa om förintelsen, men Rosenberg återknyter hela tiden till samtiden och sig själv, vilket gör att det går att läsa, inte förstå förstås, för det som hände kan man aldrig förstå. Men det är inte bara det. Det går inte att undvika att dra paralleller till vad som händer i dag. Hur tar vi i dag hand om de som invandrar till våra länder från krig och hemska upplevelser? Samma misstänksamhet som mötte judarna i Sverige efter andra världskriget finns i dag mot dagens invandrare. Den största skillnaden är att det i dag inte heller finns jobb, vilket gör det hela än mer komplicerat.
Det här är en av de allra bästa böcker jag läst på länge, jag kan bara uppmana andra att läsa den! Det är något som så ovanligt som en viktig bok som går lätt att läsa och som ger upphov till en miljon funderingar, om både det som hänt förut och om vår samtid. Rakt igenom lysande, skrev DN. Jag kan bara instämma!
fredag 28 juni 2013
Edmund de Waal, Haren med bärnstensögon
På affären sa de att det här var en riktig bra bok och på baksidan står det att det är en fantastisk släktsaga. Mm, tänkte jag, intressant titel också, jag köper den här.
Jag trodde dock att det var något slags misstag när jag började läsa den här boken. Den var såååå tråkig, saklig och omständlig att jag verkligen började fundera över var som gått snett när de gav klartecken för att den här boken skulle ges ut. Jag fick verkligen plåga mig igenom nästan hälften av boken, men sedan hände det något. Plötsligt fick de många namnen i boken liv och det blev nästan spännande. Hur skulle det egentligen gå för den del av familjen som råkade befinna sig i Österrike när Hitler tog makten, och vad skulle hända med Iggy i Japan?
Hur konstigt det än kan vara så blev boken nästan bra, mot slutet. Jag har nog aldrig läst en så ojämn historia. Eller så var det bara så att det tog otroligt lång tid för mig att bli vän med familjen Ephrussi och alla deras hus. Inte var det lätt. Hade jag inte varit van vi att läsa trista texter skulle jag aldrig kommit igenom denna bok. Men nu gjorde jag det och till er som vill också försöka vill jag bara säga, läs på. Det kan löna sig att inte ge upp.
Jag trodde dock att det var något slags misstag när jag började läsa den här boken. Den var såååå tråkig, saklig och omständlig att jag verkligen började fundera över var som gått snett när de gav klartecken för att den här boken skulle ges ut. Jag fick verkligen plåga mig igenom nästan hälften av boken, men sedan hände det något. Plötsligt fick de många namnen i boken liv och det blev nästan spännande. Hur skulle det egentligen gå för den del av familjen som råkade befinna sig i Österrike när Hitler tog makten, och vad skulle hända med Iggy i Japan?
Hur konstigt det än kan vara så blev boken nästan bra, mot slutet. Jag har nog aldrig läst en så ojämn historia. Eller så var det bara så att det tog otroligt lång tid för mig att bli vän med familjen Ephrussi och alla deras hus. Inte var det lätt. Hade jag inte varit van vi att läsa trista texter skulle jag aldrig kommit igenom denna bok. Men nu gjorde jag det och till er som vill också försöka vill jag bara säga, läs på. Det kan löna sig att inte ge upp.
måndag 17 juni 2013
Therése Söderlind, Vägen mot Bålberget
Den här boken utspelar sig i flera tider. Vi börjar på 70-talet med en man i en småstad som lämnas ensam med sin tonårsdotter när hustrun flyr till Stockholm med anklagelser om otrohet. Han äter äcklig falukorv och kallar sin hund för turk-hunden. Jag mår illa hela vägen och förstår inte hur detta kan ha något att göra med Bålberget. En krystad koppling görs dock genom att den övergivne maken besöker biblioteket med sin dotter för att släktforska eftersom hon skriver en uppsats om häxbränningarna. Uh.
Sedan berättar dottern om sin upplevelse av separationen och hur hon som vuxen satsat sitt liv på en karriär snarare än en familj. Hon berättar om sina tre relationer och sin syster, vars tonårsbarn hon "passar" och om sin släktforskning. Återigen: Uh.
Huvuddelen av de 600 sidorna utspelar sig dock på 1600-talet i samma socken som mannen och tonårsdotterna bor i långt senare. Det är förstås deras släktingar. Här får berättelsen ett bättre flyt. Bitvis är det riktigt medryckande. Jag fann mig själv t.ex. sittande ensam på ett tåg som nått slutstationen ett bra tag innan jag insåg att vi var framme. Men även här är det något som stör. Det är inte bara kallt, dragigt och dåligt med mat. Som om inte häxprocesserna var eländiga i sig själv dör små barn i otäcka olyckor och en far våldtar sin dotter år ut och år in. Jag får känslan av att Söderlind maximerat allt elände hon kunnat komma på. Jag mår återigen illa. Det går att ge en läsare känslor med subtila medel, med en beskrivning av en känsla eller en lukt eller ett landskap. Man behöver inte ta till storsläggan som i den här boken. Det blir FÖR mycket elände.
Sist i boken summerar Olof, en av de barn som angav sina mödrar som häxa, sitt liv. Han visar sig vara skyldig till de flesta "olyckor" som skett i boken. Där ligger den mest fascinerande biten: Han känner sig inte skyldig, verkar inte ha några skuldkänslor eller ångrar vad som skett. Han bara accepterar hur det blev. Där blir det äntligen lite intressant. Så många människor är åt andra hållet, de skulle dränkt sig i den strida älven direkt om de varit Olof. Men han gläds åt de som lever och minns sitt liv, med jämnmod.
Trots den lilla glimten som jag just beskrev blir mitt minne av den här boken inte ljust. Den är tung, seg, irriterande och flyter inte. Författaren försöker på ett alldeles för krystat sätt koppla ihop nutid och dåtid och jag kommer på mig själv med att sucka över författarens ambitioner som stupar, långt innan målet.
Sedan berättar dottern om sin upplevelse av separationen och hur hon som vuxen satsat sitt liv på en karriär snarare än en familj. Hon berättar om sina tre relationer och sin syster, vars tonårsbarn hon "passar" och om sin släktforskning. Återigen: Uh.
Huvuddelen av de 600 sidorna utspelar sig dock på 1600-talet i samma socken som mannen och tonårsdotterna bor i långt senare. Det är förstås deras släktingar. Här får berättelsen ett bättre flyt. Bitvis är det riktigt medryckande. Jag fann mig själv t.ex. sittande ensam på ett tåg som nått slutstationen ett bra tag innan jag insåg att vi var framme. Men även här är det något som stör. Det är inte bara kallt, dragigt och dåligt med mat. Som om inte häxprocesserna var eländiga i sig själv dör små barn i otäcka olyckor och en far våldtar sin dotter år ut och år in. Jag får känslan av att Söderlind maximerat allt elände hon kunnat komma på. Jag mår återigen illa. Det går att ge en läsare känslor med subtila medel, med en beskrivning av en känsla eller en lukt eller ett landskap. Man behöver inte ta till storsläggan som i den här boken. Det blir FÖR mycket elände.
Sist i boken summerar Olof, en av de barn som angav sina mödrar som häxa, sitt liv. Han visar sig vara skyldig till de flesta "olyckor" som skett i boken. Där ligger den mest fascinerande biten: Han känner sig inte skyldig, verkar inte ha några skuldkänslor eller ångrar vad som skett. Han bara accepterar hur det blev. Där blir det äntligen lite intressant. Så många människor är åt andra hållet, de skulle dränkt sig i den strida älven direkt om de varit Olof. Men han gläds åt de som lever och minns sitt liv, med jämnmod.
Trots den lilla glimten som jag just beskrev blir mitt minne av den här boken inte ljust. Den är tung, seg, irriterande och flyter inte. Författaren försöker på ett alldeles för krystat sätt koppla ihop nutid och dåtid och jag kommer på mig själv med att sucka över författarens ambitioner som stupar, långt innan målet.
Robin Hobb, Dragon heaven
Det här är fortsättningen på sista berättelsen om drakarna. I denna bok får vi fortsätta följa Alice när hon, på det mest oväntade sätt, hamnar i den expedition som ska leda drakarna till deras nya hem. Sagan handlar dock lika mycket om de utstötta missbildade ungdomarna som anlitas för att ta hand om drakarna på deras resa. För byn där de kommer från blir det en vinn-vinn-situation. De blir av med de missbildade ungdomarna och med drakarna som inte gör någon nytta.
Det är spännande när drakarna, deras skötare och båten där Alice finns med kör iväg uppför floden, in i det som bara är vitt på kartan. Kommer de att hitta Kelsingra, drömmarnas stad, där drakarna ska leva, eller far de bara mot sin död?
Resan förändrar dem alla, drakarna, skötarna, Alice och till och med den mest motvillige passageraren Alice mans sekreterare, som till sist omvärdera får sin syn världen och sin förre älskare.
Underhållande och lagom spännande flyter berättelsen på i takt med floden. Mycket bra! Men nu är det bara två kvar, sen har jag läst alla...
Det är spännande när drakarna, deras skötare och båten där Alice finns med kör iväg uppför floden, in i det som bara är vitt på kartan. Kommer de att hitta Kelsingra, drömmarnas stad, där drakarna ska leva, eller far de bara mot sin död?
Resan förändrar dem alla, drakarna, skötarna, Alice och till och med den mest motvillige passageraren Alice mans sekreterare, som till sist omvärdera får sin syn världen och sin förre älskare.
Underhållande och lagom spännande flyter berättelsen på i takt med floden. Mycket bra! Men nu är det bara två kvar, sen har jag läst alla...
fredag 31 maj 2013
Robin Hobb, Dragon keeper
Nu är jag inne på sista böckerna av Robin Hobb. Det här är fortsättningen på sagan om drakarna, kallad The Rain Wilds Chronicles.
Den här första inledande boken är en mycket lovande inledning på berättelsen. Den handlar till stor del om en ung kvinna som forskar om drakar och därför anses udda. Vid 25 är hon dessutom på tok för gammal för att gifta sig. Men en ung framgångsrik och hänsynslös, fast det vet man inte från början, man börjar ändå uppvakta henne. Han behöver nämligen bli gift för att inte förlora sitt arv, trots att han sedan länge har ett förhållande med sin manlige sekreterare. Överenskommelsen är att hon får frihet att fortsätta med sina intressen medan han får leva sitt liv, fast de ska försöka producera en arvinge också, vilket går sådär med tanke på omständigheterna.
Men kvinnan, Alise, krävde också i äktenskapsförhandlingen att hon skulle få resa till norr och titta på drakarna. Sekreteraren som hamnat i onåd tvingas resa med som sällskap, men resan blir längre än de trott och Alise blir förälskad i sjökaptenen på båten.
Det är en av historierna i boken. Men som vanligt finns flera öden som man följer.
Den här boken är precis som de andra, Soldier son-trilogin undantagen, väldigt medryckande och underhållande. Det är en sån bok som man smiter undan med för att få läsa lite till och då är det bra. Tur att det finns några fler!
Den här första inledande boken är en mycket lovande inledning på berättelsen. Den handlar till stor del om en ung kvinna som forskar om drakar och därför anses udda. Vid 25 är hon dessutom på tok för gammal för att gifta sig. Men en ung framgångsrik och hänsynslös, fast det vet man inte från början, man börjar ändå uppvakta henne. Han behöver nämligen bli gift för att inte förlora sitt arv, trots att han sedan länge har ett förhållande med sin manlige sekreterare. Överenskommelsen är att hon får frihet att fortsätta med sina intressen medan han får leva sitt liv, fast de ska försöka producera en arvinge också, vilket går sådär med tanke på omständigheterna.
Men kvinnan, Alise, krävde också i äktenskapsförhandlingen att hon skulle få resa till norr och titta på drakarna. Sekreteraren som hamnat i onåd tvingas resa med som sällskap, men resan blir längre än de trott och Alise blir förälskad i sjökaptenen på båten.
Det är en av historierna i boken. Men som vanligt finns flera öden som man följer.
Den här boken är precis som de andra, Soldier son-trilogin undantagen, väldigt medryckande och underhållande. Det är en sån bok som man smiter undan med för att få läsa lite till och då är det bra. Tur att det finns några fler!
Anne Rice, The Wolf Gift
Den här boken började riktigt bra. De första kanske 60 eller 80 sidorna var trevliga och lättlästa och man ville genast veta hur det skulle gå för den söta begåvade killen som plötsligt faller för en mycket äldre kvinna. Men då ... blir han biten av en varulv och förvandlas till en själv. Sen börjar han rädda kvinnor i nöd. Det är så att jag trodde att det var ett skämt. Hur kan en så lovande bok misslyckas så kapitalt? Inte blir den bättre även om han för jämställdhets skull även räddar några män, hemlösa och en bög. Klichéerna staplas på varandra och man nästan kräks. Jag närde dock länge ett hopp om att det här var något slags litterärt knep, som att chocka läsarna för att sedan leda dem tillbaka till en riktigt bra historia. Men icke. Den fortsätter med sin parodi hela vägen in i kaklet. Det är riktigt gräsligt.
Jag fick låna den här boken. Tack för lånet! Men smaken är som baken...
Jag fick låna den här boken. Tack för lånet! Men smaken är som baken...
fredag 24 maj 2013
Marguerite Duras, Älskaren
Jag har läst en Duras förut, Anteckningarna från kriget. Det hade jag glömt. Men när jag läste den här boken visste jag en massa saker som inte stod på pränt och jag förstod inte först varför jag blev så illa berörd. Men det är ju inte så konstigt. Jag kom ju visst ihåg en massa om den andra boken och historierna tangerar varandra. Anteckningarna från kriget ger fler bitar av historien i Älskaren och gör att den här berättelsen kan sättas i ett något större sammanhang.
Duras skriver lite hemligt. Det hoppar i tid och rum och man får inte veta allt i rätt ordning. Det är helt raka motsatsen mot de statligt sanktionerade skrivråden för propositioner. Men jag gillar det. Det blir en känsla här, ett möte där och till sist får man ändå en ganska bra bild av vad som hänt och hur det kändes, för flickan, för kinesen och för flickans mamma. Egentligen handlar bara den här boken om en kortare kärlekshistoria mellan en väldigt ung kvinna och en rik äldre kines som möts på en bilfärja. That's it. Men det är bra. Helt klart läsvärt.
Duras skriver lite hemligt. Det hoppar i tid och rum och man får inte veta allt i rätt ordning. Det är helt raka motsatsen mot de statligt sanktionerade skrivråden för propositioner. Men jag gillar det. Det blir en känsla här, ett möte där och till sist får man ändå en ganska bra bild av vad som hänt och hur det kändes, för flickan, för kinesen och för flickans mamma. Egentligen handlar bara den här boken om en kortare kärlekshistoria mellan en väldigt ung kvinna och en rik äldre kines som möts på en bilfärja. That's it. Men det är bra. Helt klart läsvärt.
Chris Cleave, Little Bee
Av någon anledning tvekar jag alltid att köpa böckerna på bästsäljarlistorna. Precis som om jag tror att jag ensam skulle hitta de riktigt bra böckerna. Men sen köpte jag den här ändå. Little Bee.
Ett par blir under en semester i Nigeria vittne till något av det våld som präglar vardagen i landet. De ställs inför ett ultimatum, att offra ett finger, i utbyte mot att två tillfångatagna flickor får leva. Kvinnan gör det, men inte mannen och en av de flickorna slås ihjäl. De åker omgående hem till sina vanliga liv i England igen. Men mannen kan aldrig riktigt förlåta sig själv.
Den flicka som överlevde är Little Bee. Hon lyckas fly till England och när historien börjar har hon varit inlåst i två år på en flyktingförläggning. En av de andra flickorna där lyckas muta sig ut och får med sig Little Bee och några flickor till. Att släppas på det sättet ger dem dock ingen trygghet. Det betraktas som om de rymt och därmed är de alla illegala invandrare. Hittas de av polisen åker de ut. Lille Bee som lyckats hitta den engelska mannens körkort på stranden söker dock upp det engelska paret från stranden. Plötsligt dyker hon upp där, den lilla flickan från Nigeria, mitt i radhusträdgården. Det får större konsekvenser än vad man kunnat tänka sig.
Den här är skriven på ett sätt som gör att det flyter. Man vill bara läsa mer och mer. Särskilt uppskattade jag beskrivningen av en liten pojke som är övertygad om att han är en superhjälte. Med honom blir den mer vardagsnära. Det hemska behöver nog det vanliga och roliga för att bli läsbart. Utan honom hade den inte alls blivit lika bra.
Kanske finns det bra skäl till att böcker ibland hamnar på bästsäljarlistorna.
Ett par blir under en semester i Nigeria vittne till något av det våld som präglar vardagen i landet. De ställs inför ett ultimatum, att offra ett finger, i utbyte mot att två tillfångatagna flickor får leva. Kvinnan gör det, men inte mannen och en av de flickorna slås ihjäl. De åker omgående hem till sina vanliga liv i England igen. Men mannen kan aldrig riktigt förlåta sig själv.
Den flicka som överlevde är Little Bee. Hon lyckas fly till England och när historien börjar har hon varit inlåst i två år på en flyktingförläggning. En av de andra flickorna där lyckas muta sig ut och får med sig Little Bee och några flickor till. Att släppas på det sättet ger dem dock ingen trygghet. Det betraktas som om de rymt och därmed är de alla illegala invandrare. Hittas de av polisen åker de ut. Lille Bee som lyckats hitta den engelska mannens körkort på stranden söker dock upp det engelska paret från stranden. Plötsligt dyker hon upp där, den lilla flickan från Nigeria, mitt i radhusträdgården. Det får större konsekvenser än vad man kunnat tänka sig.
Den här är skriven på ett sätt som gör att det flyter. Man vill bara läsa mer och mer. Särskilt uppskattade jag beskrivningen av en liten pojke som är övertygad om att han är en superhjälte. Med honom blir den mer vardagsnära. Det hemska behöver nog det vanliga och roliga för att bli läsbart. Utan honom hade den inte alls blivit lika bra.
Kanske finns det bra skäl till att böcker ibland hamnar på bästsäljarlistorna.
onsdag 1 maj 2013
John Green, The Fault in Our Stars
Den här boken är fantastisk bra. Jag hade dock vissa problem med att förstå allt, engelskan var inte helt lätt.
Boken handlar om en 17-årig tjej som lever på lånad tid med sin cancer (i lungorna). Hon kommer att dö men hon har fått en medicin som förlängt hennes liv några år. Hennes mamma har sagt upp sig från sitt jobb för att ta hand om henne och pappan gråter nästan varje dag när han går till jobbet.
I en samtalsgrupp för unga överlevande, eller egentligen döende, cancerpatienter träffar flickan en dag en jättesnygg kille och kärlek uppstår. Han, som opererat bort sitt ena ben på grund av sjukdomen, är just nu fri från cancer. Hon tipsar honom om en bok hon läser och läser, en bok som inte har något slut. Tillsammans bestämmer de sig för att försöka ta reda på hur boken egentligen slutade och söker upp författaren med hjälp av pengar från en fond för en "sista önskan" för de unga som ska dö. Tillsammans lever de livet så intensivt de orkar, tills också killen testar postivt för återfall i cancer.
Man skrattar och gråter när man läser den här boken. Jag kan verkligen rekommendera den! Tack Helena för tipset!
Boken handlar om en 17-årig tjej som lever på lånad tid med sin cancer (i lungorna). Hon kommer att dö men hon har fått en medicin som förlängt hennes liv några år. Hennes mamma har sagt upp sig från sitt jobb för att ta hand om henne och pappan gråter nästan varje dag när han går till jobbet.
I en samtalsgrupp för unga överlevande, eller egentligen döende, cancerpatienter träffar flickan en dag en jättesnygg kille och kärlek uppstår. Han, som opererat bort sitt ena ben på grund av sjukdomen, är just nu fri från cancer. Hon tipsar honom om en bok hon läser och läser, en bok som inte har något slut. Tillsammans bestämmer de sig för att försöka ta reda på hur boken egentligen slutade och söker upp författaren med hjälp av pengar från en fond för en "sista önskan" för de unga som ska dö. Tillsammans lever de livet så intensivt de orkar, tills också killen testar postivt för återfall i cancer.
Man skrattar och gråter när man läser den här boken. Jag kan verkligen rekommendera den! Tack Helena för tipset!
August Strindberg, Hemsöborna
Okej, jag får väl erkänna att jag skummade lite på slutet, så boken är inte i sin helhet noggrant läst.
Strindberg må vara en stor författare. Han beskriver i den här boken livet på en skärgårdsö dit besservissern Carlsson beger sig för att ta arbete som dräng och för att styra upp jordbruket hos en änka och hennes son. Carlsson är en illvillig jäkel som gör allt för att styra saker som han vill ha dem och drar sig inte för att ljuga, dupera och vara elak för att få som han vill. Ändå är han rätt klantig och får skämmas, för han är ju inte det herrskap han önskar, utan bara en vanlig dräng.
Eftersom det viktigaste för mig är historien, så kunde jag nästan inte läsa den här boken. Carlsson är den mest motbjudande person jag har läst om på länge. Det kan vara så att det därför är en bra bok och stor litteratur. Men för mig var det hemskt. Jag mådde så dåligt att vad som helst skulle vara mer läsvärt än detta. Det enda utbyte jag hade av boken var att jag förvånades över hur mycket sprit de verkade dricka om dagarna på den tiden. Kanske borde jag läst en annan Strindberg-bok?
Strindberg må vara en stor författare. Han beskriver i den här boken livet på en skärgårdsö dit besservissern Carlsson beger sig för att ta arbete som dräng och för att styra upp jordbruket hos en änka och hennes son. Carlsson är en illvillig jäkel som gör allt för att styra saker som han vill ha dem och drar sig inte för att ljuga, dupera och vara elak för att få som han vill. Ändå är han rätt klantig och får skämmas, för han är ju inte det herrskap han önskar, utan bara en vanlig dräng.
Eftersom det viktigaste för mig är historien, så kunde jag nästan inte läsa den här boken. Carlsson är den mest motbjudande person jag har läst om på länge. Det kan vara så att det därför är en bra bok och stor litteratur. Men för mig var det hemskt. Jag mådde så dåligt att vad som helst skulle vara mer läsvärt än detta. Det enda utbyte jag hade av boken var att jag förvånades över hur mycket sprit de verkade dricka om dagarna på den tiden. Kanske borde jag läst en annan Strindberg-bok?
Patrick Rothfuss, The Wise Man's Fear
Det är är den 1347 sidor långa fortsättningen på The Name of the Wind. Den är precis lika bra som förra boken. Kvothe berättar sitt livs historia för Chronicler och sin lärjunge Bast på en pub i en lite bortglömd by på landet. Kvothe berättar om sin tid på universitetet, sin kärlek till den svårfångade Denna och en långtgående fejd men en av de rikaste unga männen på universitetet. Han lämnar dock universitetet bitvis under berättelsen och ger sig iväg på äventyr.
Okej, ibland känns det som om författaren pusslat ihop små bra noveller och klistrat ihop dem till en lång historia. Men det får man ta. Det är väldigt underhållande och roligt och särskilt läsvärda är alla de små historier som vävs in i berättelsen, de sagor som berättas kring lägereldarna på kvällen. (Alldeles särskilt bra var den som den unga pojken som föddes med en gyllene skruv i magen, istället för en navel.) Jag var glad att boken var lång, så att den räckte länge. Nu väntar vi på fortsättningen!
Okej, ibland känns det som om författaren pusslat ihop små bra noveller och klistrat ihop dem till en lång historia. Men det får man ta. Det är väldigt underhållande och roligt och särskilt läsvärda är alla de små historier som vävs in i berättelsen, de sagor som berättas kring lägereldarna på kvällen. (Alldeles särskilt bra var den som den unga pojken som föddes med en gyllene skruv i magen, istället för en navel.) Jag var glad att boken var lång, så att den räckte länge. Nu väntar vi på fortsättningen!
lördag 13 april 2013
Barnmorskan i East End : en sann berättelse från 1950-talets London av Jennifer Worth
En kvinna skriver en bok om hur det var när hon jobbade som barnmorska i London på 50-talet. Hon beskriver miljön i det fattiga Docklands i London, där man bodde trångt, smutsigt och hade och födde många barn. Flera av berättelserna är väl värda att läsa, men vissa är hemska eftersom barnen for så illa. Värst av allt är berättelsen om fattighuset där man tvingande barnen från sina föräldrar vilket fick till följd att barnen ofta dog, ett efter ett.
Den här boken hade säkert varit jättebra om den inte varit så otroligt taffligt skriven. "På den här tiden fanns det ju inga..." eller "folk var ju vana vid att". Hon flikar in små kommentarer mitt i berättelsen för att uppfostra sin läsare och det är outhärdligt. Lusten att läsa vidare krossas till damm och jag ville bara lägga ner boken och läsa något annat istället. Hon borde enbart ha skrivit den ur den unga barnmorskans perspektiv, som en sammanhängande berättelse, utan att peka med hela handen och TALA tydligt.
Jag har förstått att man gjort en film eller tv-produktion av berättelserna. Bra! Det passar de utmärkt till. För att läsa den här boken är, trots att berättelserna är intressanta och mycket läsvärda, tidvis gräslig.
Den här boken hade säkert varit jättebra om den inte varit så otroligt taffligt skriven. "På den här tiden fanns det ju inga..." eller "folk var ju vana vid att". Hon flikar in små kommentarer mitt i berättelsen för att uppfostra sin läsare och det är outhärdligt. Lusten att läsa vidare krossas till damm och jag ville bara lägga ner boken och läsa något annat istället. Hon borde enbart ha skrivit den ur den unga barnmorskans perspektiv, som en sammanhängande berättelse, utan att peka med hela handen och TALA tydligt.
Jag har förstått att man gjort en film eller tv-produktion av berättelserna. Bra! Det passar de utmärkt till. För att läsa den här boken är, trots att berättelserna är intressanta och mycket läsvärda, tidvis gräslig.
fredag 29 mars 2013
Patrick Rothfuss, The Name of the Wind
Man börjar i en bar i en liten by långt ute på landet. Ägaren, som vid första anblicken ser ut och agerar precis som en barägare ska, visar sig ha drag som vanliga människor saknar. Kanske gömmer han sig bara och "spelar" barägare. Men vissa verkar känna till var han finns för plötsligt dyker en man som samlar på sagor upp och ber att Kvothe ska berätta den sanna historien. De sätter sig ner och mannen börjar anteckna.
Den sagan börjar när Kvothe växer upp som en glad och ovanligt klipskt litet barn till ett par som äger en kringresande cirkus. Kvothe agerar i pjäser, spelar och sjunger och reser runt tillsammans med hela sällskapet. Man stannar aldrig särskilt länge på samma plats, men när man kommer till de stora stenar som här och där rests längs vägar och i skogen tar man paus. Vid en sådan paus tar plötsligt den lilla pojkens liv en ny vändning. En man, den onde personifierad, dyker upp och dödar alla, utom Kvothe som vid tillfället är i skogen och samlar ved.
Där hamnar vi i sagans nästa del där Kvothe ensam och utsatt försöker överleva som gatubarn i en stor stad. Han tigger, stjäl och slåss och lär sig den hårda vägen att överleva i misären. Önskan efter att hitta den onde mannen som slog hans liv i spillror och sökandet efter kunskap om det och om allt annat, för honom till universitetet, där han, efter att han visat sina kunskaper mot förmodan antas.
På universitetet skulle man kunna tänka sig att historien blev den traditionella: Den fattiga men smarta pojken mobbas av sina rika kamrater och försöker överleva. Men sån är inte den här sagan. Kvothe är en riktig besservisser, smart och kaxig, och lyckas snabbt få fiender både bland elever och professorer, vilket ställer till det ordentligt för honom. Han har dock också några riktigt goda vänner och förlorar sitt hjärta den den mystiska, skönsjungande Denna, som ideligen försvinner men dyker upp igen.
Det är en riktigt rolig saga, särskilt eftersom Kvothe inte riktigt beter sig som hjältar i sagor brukar göra. Redan i början läste jag så ihärdigt att det bara var tur att jag hann av vid min t-banestation! Ett rent nöje!
Den sagan börjar när Kvothe växer upp som en glad och ovanligt klipskt litet barn till ett par som äger en kringresande cirkus. Kvothe agerar i pjäser, spelar och sjunger och reser runt tillsammans med hela sällskapet. Man stannar aldrig särskilt länge på samma plats, men när man kommer till de stora stenar som här och där rests längs vägar och i skogen tar man paus. Vid en sådan paus tar plötsligt den lilla pojkens liv en ny vändning. En man, den onde personifierad, dyker upp och dödar alla, utom Kvothe som vid tillfället är i skogen och samlar ved.
Där hamnar vi i sagans nästa del där Kvothe ensam och utsatt försöker överleva som gatubarn i en stor stad. Han tigger, stjäl och slåss och lär sig den hårda vägen att överleva i misären. Önskan efter att hitta den onde mannen som slog hans liv i spillror och sökandet efter kunskap om det och om allt annat, för honom till universitetet, där han, efter att han visat sina kunskaper mot förmodan antas.
På universitetet skulle man kunna tänka sig att historien blev den traditionella: Den fattiga men smarta pojken mobbas av sina rika kamrater och försöker överleva. Men sån är inte den här sagan. Kvothe är en riktig besservisser, smart och kaxig, och lyckas snabbt få fiender både bland elever och professorer, vilket ställer till det ordentligt för honom. Han har dock också några riktigt goda vänner och förlorar sitt hjärta den den mystiska, skönsjungande Denna, som ideligen försvinner men dyker upp igen.
Det är en riktigt rolig saga, särskilt eftersom Kvothe inte riktigt beter sig som hjältar i sagor brukar göra. Redan i början läste jag så ihärdigt att det bara var tur att jag hann av vid min t-banestation! Ett rent nöje!
Paul Hoffman, The Last Four Things
Redan att ta i den känns otäckt. Boken är liksom lite klibbig i sig själv.
På baksidan kunde man ju ha varnat och skrivit målgruppen för boken: "Ditt stora intresse är krig och strategier för hur man vinner krig med hjälp av fotburna arméer som möts på en stor slätt. Utöver det finner du det otroligt stimulerande att studera hur man dör och frossa i otäcka skador och lidande. Kvinnor och till viss del en fascination för religiös fanatism upptar resten av ditt intresse."
På framsidan finns några korta omdömen, "Wonderful", "Tremendous" och "Magnificent". Jag känner ju inte igen namnen på den som yttrat detta, men jag måste tillstå att jag är allvarligt oroad för er psykiska hälsa.
Jag, som har helt andra intressen än målgruppen för denna bok, tycker att en bra sammanfattning av den här boken är: Motbjudande. Första delen var ändå bättre, där fanns en del mystiska händelser som kunde betraktas som intressanta. Men den här passar bäst i runda arkivet.
På baksidan kunde man ju ha varnat och skrivit målgruppen för boken: "Ditt stora intresse är krig och strategier för hur man vinner krig med hjälp av fotburna arméer som möts på en stor slätt. Utöver det finner du det otroligt stimulerande att studera hur man dör och frossa i otäcka skador och lidande. Kvinnor och till viss del en fascination för religiös fanatism upptar resten av ditt intresse."
På framsidan finns några korta omdömen, "Wonderful", "Tremendous" och "Magnificent". Jag känner ju inte igen namnen på den som yttrat detta, men jag måste tillstå att jag är allvarligt oroad för er psykiska hälsa.
Jag, som har helt andra intressen än målgruppen för denna bok, tycker att en bra sammanfattning av den här boken är: Motbjudande. Första delen var ändå bättre, där fanns en del mystiska händelser som kunde betraktas som intressanta. Men den här passar bäst i runda arkivet.
söndag 3 mars 2013
Robin Hobb, Renegade's Magic
Den sista boken i trilogin Soldier Son ballar ur fullständigt. Har författaren halkat med pennan när hon skrev den här? Det blir för mycket av allt och man börjar undra hur många gånger det är seriöst att dö ens i en fantasyroman? Med Renegade's Magic kräks man nästan, särskilt på slutet. Nej, jag tycker att de andra trilogierna var mycket bättre.
lördag 16 februari 2013
Robin Hobb, Forest Mage
Det här är bok två i Hobbs trilogi Soldier son. Allt var så bra ordnat, huvudpersonen Nevare skulle gå färdigt soldatakademien, gifta sig med en omhändertagande vacker flicka, få söta barn och göra en fantastisk karriär. Han var ung, snygg, begåvad och ambitiös. Men sedan magin fyllt Nevare, bokstavligt talat, och gjort honom riktigt riktigt fet går det bara utför.
I denna bok söker sig Nevare till änden av riket, där soldaterna bygger en väg genom skogen för att nå havet. Det regementet är ökänt. Soldaterna sköter sig illa och mår så dåligt att en hel del deserterar eller till och med tar livet av sig. När Nevare kommer dit förstår han varför. Av någon anledning sprider skogen en obeskrivlig skräck som knäcker även den hårdaste. Varje sommar härjar också pesten och invånarna dör i massor.
I detta förfallna regemente finns till och med en plats för Nevare och han anställs för att gräva gravar på solatkyrkogården. Ingen annan vill ha jobbet eftersom gravarna gränsar mot skogen och det är inte ovanligt att de begravda människorna grävs upp på nätterna och spetsas i träden, varpå Nevare får hämta tillbaka de döda och åter begrava dem på kyrkogården.
Trots allt elände kämpar Nevare på, han när ännu en dröm att kunna bli accepterad och utmärka sig som en god soldat. Men allt går honom emot och snart anklagas han för att ha begått hemska brott. Måste han till sist ge upp sina ambitioner och låta ödet ha sin gång?
Bitvis är den här boken som en Steven King-roman, det värsta av det värsta inträffar hela tiden. Men historien fortsätter och ja, nu återstår att se om sista boken kan knyta ihop äventyret.
I denna bok söker sig Nevare till änden av riket, där soldaterna bygger en väg genom skogen för att nå havet. Det regementet är ökänt. Soldaterna sköter sig illa och mår så dåligt att en hel del deserterar eller till och med tar livet av sig. När Nevare kommer dit förstår han varför. Av någon anledning sprider skogen en obeskrivlig skräck som knäcker även den hårdaste. Varje sommar härjar också pesten och invånarna dör i massor.
I detta förfallna regemente finns till och med en plats för Nevare och han anställs för att gräva gravar på solatkyrkogården. Ingen annan vill ha jobbet eftersom gravarna gränsar mot skogen och det är inte ovanligt att de begravda människorna grävs upp på nätterna och spetsas i träden, varpå Nevare får hämta tillbaka de döda och åter begrava dem på kyrkogården.
Trots allt elände kämpar Nevare på, han när ännu en dröm att kunna bli accepterad och utmärka sig som en god soldat. Men allt går honom emot och snart anklagas han för att ha begått hemska brott. Måste han till sist ge upp sina ambitioner och låta ödet ha sin gång?
Bitvis är den här boken som en Steven King-roman, det värsta av det värsta inträffar hela tiden. Men historien fortsätter och ja, nu återstår att se om sista boken kan knyta ihop äventyret.
torsdag 14 februari 2013
E L James, Fifty Shades of Grey
Det här en bok som en massa människor har läst men som ingen vill erkänna att de har läst. Enligt uppgifter på Wikipeida har boken sålts i över 65 miljoner exemplar.
Varför vill då ingen erkänna att man har läst den här boken?
1. Det anses vara dålig litteratur. Ja, måhända. Vad sägs om ramhistorien, en ung oerfaren kvinna, som inte anar hur vacker hon egentligen är, får ihop det med en ung, ursnygg, framgångsrik och fantastiskt rik man? Hört den förut? Men faktum är att denna tillrättalagda romantiska historia faktiskt är riktigt svår att lägga ifrån sig. Man läser och läser och läser och kan inte riktigt sluta.
2. Den är som en mitt-livs-novell-historia i bokform. Ja, det är precis vad det är. Upplevelsen av att läsa boken är precis densamma som när man som trettonåring läste de romantiska novellerna i Vecko-revyn och det är ju inte direkt något man vill erkänna att man kan uppskatta.
3. Den handlar uteslutande om sex och därtill ganska grovt sådant. Ja, det stämmer också. Det är faktiskt svårt att hitta tre sidor i rad där inte huvudpersonerna på ett sätt eller ett annat är engagerade i avancerat sex. Det är faktiskt fascinerande att författaren lyckats trycka in så mycket sex i en bok. Det borde nästan vara omöjligt och det får man väl erkänna, det blir inte litteraturmässigt sett, någon höjdare. Men jag tror att det primära målet med boken är att maximera sexscenerna och det lyckas författaren med.
4. Boken handlar om en man som förtrycker en kvinna. Ja, Grey, mannen i boken, har ett kontrollbehov som inte är av denna världen.
Jag vågar i vart fall erkänna det. jag har nu läst boken och ser man det för var det är, porr i bokform, får man väl säga att man får valuta för pengarna.
Varför vill då ingen erkänna att man har läst den här boken?
1. Det anses vara dålig litteratur. Ja, måhända. Vad sägs om ramhistorien, en ung oerfaren kvinna, som inte anar hur vacker hon egentligen är, får ihop det med en ung, ursnygg, framgångsrik och fantastiskt rik man? Hört den förut? Men faktum är att denna tillrättalagda romantiska historia faktiskt är riktigt svår att lägga ifrån sig. Man läser och läser och läser och kan inte riktigt sluta.
2. Den är som en mitt-livs-novell-historia i bokform. Ja, det är precis vad det är. Upplevelsen av att läsa boken är precis densamma som när man som trettonåring läste de romantiska novellerna i Vecko-revyn och det är ju inte direkt något man vill erkänna att man kan uppskatta.
3. Den handlar uteslutande om sex och därtill ganska grovt sådant. Ja, det stämmer också. Det är faktiskt svårt att hitta tre sidor i rad där inte huvudpersonerna på ett sätt eller ett annat är engagerade i avancerat sex. Det är faktiskt fascinerande att författaren lyckats trycka in så mycket sex i en bok. Det borde nästan vara omöjligt och det får man väl erkänna, det blir inte litteraturmässigt sett, någon höjdare. Men jag tror att det primära målet med boken är att maximera sexscenerna och det lyckas författaren med.
4. Boken handlar om en man som förtrycker en kvinna. Ja, Grey, mannen i boken, har ett kontrollbehov som inte är av denna världen.
Jag vågar i vart fall erkänna det. jag har nu läst boken och ser man det för var det är, porr i bokform, får man väl säga att man får valuta för pengarna.
Robin Hobb, Shaman's Crossing,
Åter tillbaka till Hobbs fantasivärld. Den här gången den fristående trilogin Soldier son. Den här första boken handlar om Nevare som är förutbestämd att bli soldat, eftersom han är den andra sonen. Att han inte riktigt visar tecken på att ha det som krävs för att leda
andra spelar ingen roll. Är man den andra sonen är man, och då blir man
soldat, precis som den förste sonen ärver gården och den tredje ska bli
präst. Döttrarna ska bara giftas bort så att lämpliga allianser skapas.
Redan som barn uppfostras han av sin far och olika lärare för att bli den perfekta soldaten.Pappan låter till och med sin ärkefiende lära Nevare det han behöver veta. Vissa saker kan man nämligen bara lära av fiender och inte av folk som vill en väl. Detta är dock en nyckel i historien, för i händerna på denne vilde tvingas Nevare göra ett val som leder till att han får en lätt schizofren läggning, vilket sedan präglar hans personlighet. Detta är dock inget som är särskilt önskvärt när man är soldat och Nevare gör allt för att förneka sina problem.
Nevare är dock ingen äkta adlig son, utan son till en pappa som befordrats till herrskapsman. När han börjar på soldatakademin råkar han därför illa ut eftersom han inte är av tillräcklig fin släkt. Här blev jag lite trött. Jag orkar liksom inte läsa igen om någon som mobbas i skolan, oavsett om det är en mellanstadieskola i Sverige eller en soldatakademi för en längre tid sedan.
Men sen kommer en slags pest och en hel hoper med soldater dör och de som överlever blir magra, svaga stackare. Nevare överlever med nöd och näppe, återhämtar sig och blir tjock, jättetjock. Då blir boken plötsligt riktigt bra.
Som vanligt med Hobbs böcker är det här bara inledningen på historien. Läsvärd, ja självklart. Lätt hänt att drömma sig bort och glömma var man befinner sig.
Redan som barn uppfostras han av sin far och olika lärare för att bli den perfekta soldaten.Pappan låter till och med sin ärkefiende lära Nevare det han behöver veta. Vissa saker kan man nämligen bara lära av fiender och inte av folk som vill en väl. Detta är dock en nyckel i historien, för i händerna på denne vilde tvingas Nevare göra ett val som leder till att han får en lätt schizofren läggning, vilket sedan präglar hans personlighet. Detta är dock inget som är särskilt önskvärt när man är soldat och Nevare gör allt för att förneka sina problem.
Nevare är dock ingen äkta adlig son, utan son till en pappa som befordrats till herrskapsman. När han börjar på soldatakademin råkar han därför illa ut eftersom han inte är av tillräcklig fin släkt. Här blev jag lite trött. Jag orkar liksom inte läsa igen om någon som mobbas i skolan, oavsett om det är en mellanstadieskola i Sverige eller en soldatakademi för en längre tid sedan.
Men sen kommer en slags pest och en hel hoper med soldater dör och de som överlever blir magra, svaga stackare. Nevare överlever med nöd och näppe, återhämtar sig och blir tjock, jättetjock. Då blir boken plötsligt riktigt bra.
Som vanligt med Hobbs böcker är det här bara inledningen på historien. Läsvärd, ja självklart. Lätt hänt att drömma sig bort och glömma var man befinner sig.
tisdag 22 januari 2013
Ranson Riggs, Miss Peregrine's home for peculiar children
Det här är en bra bok med en bra historia, en med monster och barn med abnorma egenskaper, eller, som titeln antyder, "besynnerliga" barn.
En pojke, Jacob, avgudar sin vapenfixerade morfar, en morfar som berättar fantastiska historier om sin barndom på ett barnhem. Barnen som han beskriver har fantastiska egenskaper, har en bisvärm boende i kroppen, kan flyga eller är osynliga. När pojken blir större och retas i skolan för sina dumma berättelser om sin morfar förstår han att alltihop bara var påhitt och han känner sig grymt lurad.
Då inträffar händelsen som ändrar Jacobs liv. Morfar dödas av ett monster. Jacob blir vittne till händelsen. Eftersom det inte finns monster tror Jacobs mamma och pappa att Jacob helt flippat ur och skickar honom till en psykolog. Som ett led i återhämtandet - och för att avmytologisera morfar - låter de Jacob och hans pappa besöka det barnhem där morfar växte upp. Men väl där, på en vindpinad ö med ett fåtal egensinniga invånare, visar det sig att det ligger mer i morfars historier än Jacob någonsin förstått.
Det här är en spännande bok. Barnen, som fått sagan återberättad för sig, satt med gapande munnar och ropade efter mer. Det finns en risk att man måste läsa hela natten, att man missar tåg och försummar viktiga plikter. En riktigt bonus är att själva historien är vävd kring en uppsättning gamla fotografier av just besynnerliga barn och vuxna, varför det hela får en känsla av verklighet över sig. Det är som upplagt för en fortsättning och vi hoppas på det!
En pojke, Jacob, avgudar sin vapenfixerade morfar, en morfar som berättar fantastiska historier om sin barndom på ett barnhem. Barnen som han beskriver har fantastiska egenskaper, har en bisvärm boende i kroppen, kan flyga eller är osynliga. När pojken blir större och retas i skolan för sina dumma berättelser om sin morfar förstår han att alltihop bara var påhitt och han känner sig grymt lurad.
Då inträffar händelsen som ändrar Jacobs liv. Morfar dödas av ett monster. Jacob blir vittne till händelsen. Eftersom det inte finns monster tror Jacobs mamma och pappa att Jacob helt flippat ur och skickar honom till en psykolog. Som ett led i återhämtandet - och för att avmytologisera morfar - låter de Jacob och hans pappa besöka det barnhem där morfar växte upp. Men väl där, på en vindpinad ö med ett fåtal egensinniga invånare, visar det sig att det ligger mer i morfars historier än Jacob någonsin förstått.
Det här är en spännande bok. Barnen, som fått sagan återberättad för sig, satt med gapande munnar och ropade efter mer. Det finns en risk att man måste läsa hela natten, att man missar tåg och försummar viktiga plikter. En riktigt bonus är att själva historien är vävd kring en uppsättning gamla fotografier av just besynnerliga barn och vuxna, varför det hela får en känsla av verklighet över sig. Det är som upplagt för en fortsättning och vi hoppas på det!
Graham Joyce, Some Kind Of Fairy Tale
En 16-årig flicka som just bråkat med sin pojkvän springer in i en skog full med blå blommor (blåsippor?). Hon sätter sig invid en stor mossig sten och tar av sig den ring hon fått av honom. Snart kommer en vacker man ridande på en vit häst. Efter ett tag erbjuder han henne att följa med och de rider iväg i solnedgången och hamnar i en parallell värld. För sent förstår den noble mannen med hästen hur ung flickan är och att hon vill hem till mamma och pappa igen. Men det går inte. Det går bara att korsa över till den andra vanliga världen ibland och det närmsta tillfället är om sex månader. Flickan får därför stanna i sex månader återvänder först därefter. Men hemma har mer än 30 år gått och hennes åldrande mor och far och hennes numera medelålders bror och pojkvän är inte desamma. Komplikationer uppstår.
Den här boken har en bra grundhistoria men det hjälper inte. Den beskrivs så ytligt och platt att boken knappast gör något avtryck. Sagans land är väl sagoaktigt och förutsägbart och långa partier av psykologens beskrivningar av flickans förmodade minnesförlust av de senaste 30 åren är riktigt tråkiga. Måhända passar den bättre för en 12-åring, där det inte ska vara så komplicerat. Jaja, allt kan inte vara läsbart...
Den här boken har en bra grundhistoria men det hjälper inte. Den beskrivs så ytligt och platt att boken knappast gör något avtryck. Sagans land är väl sagoaktigt och förutsägbart och långa partier av psykologens beskrivningar av flickans förmodade minnesförlust av de senaste 30 åren är riktigt tråkiga. Måhända passar den bättre för en 12-åring, där det inte ska vara så komplicerat. Jaja, allt kan inte vara läsbart...
söndag 13 januari 2013
Wilhelm Moberg, Utvandrarna och Invandrarna
Två tips, låna inte denna volym innehållandes båda böckerna. De är så tjocka att det är svårt att få med dem på resan. Tips två, om man därför läser böckerna hemma på kvällen, tar det så lång tid att man måste låna om dem minst tre gånger. Och man får bara låna om böcker två gånger. Därför krävs det att man är beredd att övertala bibliotekspersonalen om avvikelser från reglerna, vilket kan vara krävande.
De här böckerna är väldigt bra. Det är inte konstigt att Wilhelm Moberg fått det rykte han har. Själva berättelsen, om hur de svenska bönderna utvandrar till Amerika, landet där alla kan lyckas, är intressant ur ett historiskt perspektiv. Hur kunde de svenska bönderna egentligen lämna de mörka småländska skogarna och det slitsamma men ändå trygga välbekanta livet för en mycket riskfylld färd till andra sidan jorden? Det har ett värde i sig. Men det är också oerhört bra skrivet. Han skriver så bra Moberg att man bara njuter av att läsa texten. Be mig inte analysera varför det blir så, men det är så lätt att läsa och att ryckas med i historien om Karl-Oskar och Kristina och deras familj. Historien berättas också genom flera personers ögon, ibland är det Karl-Oskar och ibland Kristina och ibland någon annan. Det finns så många bra personporträtt i boken som bara i sig själv skulle kunna utgjort material till en bok var. Det är som en godispåse, fullproppad med bara ens favoritgodisar. Inte minst skildringen av Kristinas morbror och hans över?-tro på Gud och socknens "hora" som äntligen i Amerika får upprättelse och det liv hon förtjänar. Därmed inte sagt att det hela är någon solskenshistoria. Det är hemskt och otäckt och förfärligt sorgligt ibland och man vill bara blunda och sluta höra kvidandena och känna lukten från de sjuka människorna under däcket på Atlantångaren.
Denna bok bör läsas av alla och envar som vill veta mer om svensk nutidshistoria eller som bara vill läsa en riktigt bra bok. Nu återstår två böcker och det känns bra. Det finns mer godis som bara är att hämta helt gratis där på biblioteket!
De här böckerna är väldigt bra. Det är inte konstigt att Wilhelm Moberg fått det rykte han har. Själva berättelsen, om hur de svenska bönderna utvandrar till Amerika, landet där alla kan lyckas, är intressant ur ett historiskt perspektiv. Hur kunde de svenska bönderna egentligen lämna de mörka småländska skogarna och det slitsamma men ändå trygga välbekanta livet för en mycket riskfylld färd till andra sidan jorden? Det har ett värde i sig. Men det är också oerhört bra skrivet. Han skriver så bra Moberg att man bara njuter av att läsa texten. Be mig inte analysera varför det blir så, men det är så lätt att läsa och att ryckas med i historien om Karl-Oskar och Kristina och deras familj. Historien berättas också genom flera personers ögon, ibland är det Karl-Oskar och ibland Kristina och ibland någon annan. Det finns så många bra personporträtt i boken som bara i sig själv skulle kunna utgjort material till en bok var. Det är som en godispåse, fullproppad med bara ens favoritgodisar. Inte minst skildringen av Kristinas morbror och hans över?-tro på Gud och socknens "hora" som äntligen i Amerika får upprättelse och det liv hon förtjänar. Därmed inte sagt att det hela är någon solskenshistoria. Det är hemskt och otäckt och förfärligt sorgligt ibland och man vill bara blunda och sluta höra kvidandena och känna lukten från de sjuka människorna under däcket på Atlantångaren.
Denna bok bör läsas av alla och envar som vill veta mer om svensk nutidshistoria eller som bara vill läsa en riktigt bra bok. Nu återstår två böcker och det känns bra. Det finns mer godis som bara är att hämta helt gratis där på biblioteket!
Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen
Den är boken har en så löjlig titel och en så ful framsida, en sådan där tjock ängel på ett moln, att jag aldrig skulle ha valt att läsa den om det inte varit för min fantastiska bokcirkel. Man kan ju tycka att det inte borde spela någon roll hur boken ser ut, men jag kände en nästan fysisk motvilja mot att börja läsa den. Men det visade sig att det här är en riktigt bra bok som lustigt nog faktiskt handlar om precis just detta: Ingen vill läsa en ful författare, det är mycket trevligare att läsa en söt?
Själva historien tar sin början i en park i Uppsala där litteraturstudenten Babba, som är den fula, helt ointresserad av sin framtoning, övertalar den vackra Lillemor att utge sig för att ha skrivit en av Babbas noveller. Novellen ska delta i en tävling och Babba är helt övertygad om att hon inte kommer att få priset som hon ser ut och dessutom vill hon inte skylta med att det är hon som skrivit novellen. Novellen vinner och den sköna Lillemor tar nigande emot priset vid en ceremoni. Pengarna delar de på. Detta är inledningen på deras samarbete, fast Lillemor nästan skäms över att vara bekant med Babba, hon passar inte in i hennes "fina" liv. Efter novellen skriver de tillsammans en deckare, eller, Babba skriver och Lillemor stökar om och fixar språket, och sedan ännu en. När framgångarna börjar komma och Lillemor börjar nå erkännande som en etablerad författare vill hon dra sig ur. Det känns förstås inte bra att vinna berömmelse på falska meriter. Men Babba kan inte skriva utan Lillemor, utan henne blir det ingenting, och hon pressar Lillemor att fortsätta. Men frågan är om sanningen ändå inte kommer fram till sist, likt kandelabrar som en gång kastas i en svart göl i skogen ändå kan fiskas upp oskadade efter 30 år i dyn eller likt ett manus om Lillemors liv som lämnas in till ett förlag?
Boken följer flickorna tills de blir kvinnor, som blir tanter som till sist blir gamla tanter. Varken Babba eller Lillemor har särskilt okomplicerade liv. De bästa relationer som de lyckas få till verkar vara till hundar. Inte heller kan man egentligen tala om någon "vänskap" tanterna emellan. Det är mer rädsla, hot och beroende som styr deras relation. Men det är bra, det är en bra historia. Det är underhållande och till och med spännande att läsa historien om tanterna. Det visar sig att även en ful bok med en löjlig titel visst kan vara bra. Men ska således inte, vilket jag förstås som alla andra vet, välja sin litteratur efter utseendet. Det värsta är att Babba kanske därmed hade rätt. Hur stor roll spelar egentligen ytliga faktorer, som utseende, för möjligheten att lyckas?
Själva historien tar sin början i en park i Uppsala där litteraturstudenten Babba, som är den fula, helt ointresserad av sin framtoning, övertalar den vackra Lillemor att utge sig för att ha skrivit en av Babbas noveller. Novellen ska delta i en tävling och Babba är helt övertygad om att hon inte kommer att få priset som hon ser ut och dessutom vill hon inte skylta med att det är hon som skrivit novellen. Novellen vinner och den sköna Lillemor tar nigande emot priset vid en ceremoni. Pengarna delar de på. Detta är inledningen på deras samarbete, fast Lillemor nästan skäms över att vara bekant med Babba, hon passar inte in i hennes "fina" liv. Efter novellen skriver de tillsammans en deckare, eller, Babba skriver och Lillemor stökar om och fixar språket, och sedan ännu en. När framgångarna börjar komma och Lillemor börjar nå erkännande som en etablerad författare vill hon dra sig ur. Det känns förstås inte bra att vinna berömmelse på falska meriter. Men Babba kan inte skriva utan Lillemor, utan henne blir det ingenting, och hon pressar Lillemor att fortsätta. Men frågan är om sanningen ändå inte kommer fram till sist, likt kandelabrar som en gång kastas i en svart göl i skogen ändå kan fiskas upp oskadade efter 30 år i dyn eller likt ett manus om Lillemors liv som lämnas in till ett förlag?
Boken följer flickorna tills de blir kvinnor, som blir tanter som till sist blir gamla tanter. Varken Babba eller Lillemor har särskilt okomplicerade liv. De bästa relationer som de lyckas få till verkar vara till hundar. Inte heller kan man egentligen tala om någon "vänskap" tanterna emellan. Det är mer rädsla, hot och beroende som styr deras relation. Men det är bra, det är en bra historia. Det är underhållande och till och med spännande att läsa historien om tanterna. Det visar sig att även en ful bok med en löjlig titel visst kan vara bra. Men ska således inte, vilket jag förstås som alla andra vet, välja sin litteratur efter utseendet. Det värsta är att Babba kanske därmed hade rätt. Hur stor roll spelar egentligen ytliga faktorer, som utseende, för möjligheten att lyckas?
torsdag 3 januari 2013
Ursula Le Guin, The Left Hand of Darkness
Det var den här boken jag egentligen skulle läsa när jag istället råkade läsa The left hand of God.
Det här är en helt annorlunda bok, inte helt lätt att läsa. Den som för ordet i boken växlar och då och då flikas små historiska anekdoter in. Ett tips är att först titta i slutet där tidsbegreppen förklaras. (Det gjorde inte jag, men det hade underlättat förståelsen.)
Mr Genly skickas från sin planet och dess handelsfederation som ensamt sändebud till den avlägsna planeten Winter. Hans uppdrag är att värva planeten till federationen och inlemma dem i det fredliga handelsnätverk som många andra planeter redan deltar i. En ensam människa är inget hot. Endast en kan med fredliga medel försöka förklara sitt uppdrag och kanske är det, som Genly säger, att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig.
Winter är en ogästvänlig planet som tycks ha hamnat i permanent istid. Det är kallt, isande kallt och invånarna är vana vid kyla även inomhus. En kort sommar tycks dock existera, åtminstone på vissa delar av planeten. Invånarna på planeten är inte människor, men ganska lika. Svåra kulturkrockar uppstår dock när Genly försöker få förståelse för sitt uppdrag i de olika länderna på planeten. En stor skillnad är också att personerna på Winter varken är män eller kvinnor utan både också. Under deras korta fruktsamma perioder, kemmer, antar de formen som antingen kvinna eller man vilket innebär att de omväxlande kan bli både den som föder barnet och den som är dess "pappa". Genly, som är människa och man, har svårt med detta. Han försöker gång på gång klassa dem som män eller kvinnor men misslyckas. Invånarna å andra sidan tycker att Genly är mycket pervers, alltid i kemmer och med könsorganet utanpå kroppen!
Uppdraget att få makthavarna på planeten att välkomna federationen visar sig inte var helt enkelt och är nära att kosta Genly livet. Han räddas dock i sista stund av en person som Genly först antog vara förrädare. De två tvingas ut på ett nästintill omöjligt uppdrag att korsa en glaciär mitt i kallaste vintern. Denna resa är det bästa i hela boken. Det skildras på ett magnifikt sätt hur de båda drar en släde genom snöstormar, dimma och regn och långa tider i vädret med oskugga, när allt är så vitt att det är omöjligt att urskilja både riktning och höjd. En människa och en omänniska, men här, där ingen annan finns på många många mils avstånd, är inte längre Genly den som är främmande. De är bara två vänner, en av var. En djup vänskap uppstår.
Titeln, den kommer av en vers som vännen läser för Genly i tältet under den långa färden och som säger mycket om innehållet i boken:
Light is the left hand of darkness
and darkness the right hand of light.
Two are one, life and death, lying
together like lovers in kemmer,
like hands joined together,
like the end and the way.
Läsvärd och tänkvärd och en behaglig läsning från 1969! Tack för tipset Lukas!
Det här är en helt annorlunda bok, inte helt lätt att läsa. Den som för ordet i boken växlar och då och då flikas små historiska anekdoter in. Ett tips är att först titta i slutet där tidsbegreppen förklaras. (Det gjorde inte jag, men det hade underlättat förståelsen.)
Mr Genly skickas från sin planet och dess handelsfederation som ensamt sändebud till den avlägsna planeten Winter. Hans uppdrag är att värva planeten till federationen och inlemma dem i det fredliga handelsnätverk som många andra planeter redan deltar i. En ensam människa är inget hot. Endast en kan med fredliga medel försöka förklara sitt uppdrag och kanske är det, som Genly säger, att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig.
Winter är en ogästvänlig planet som tycks ha hamnat i permanent istid. Det är kallt, isande kallt och invånarna är vana vid kyla även inomhus. En kort sommar tycks dock existera, åtminstone på vissa delar av planeten. Invånarna på planeten är inte människor, men ganska lika. Svåra kulturkrockar uppstår dock när Genly försöker få förståelse för sitt uppdrag i de olika länderna på planeten. En stor skillnad är också att personerna på Winter varken är män eller kvinnor utan både också. Under deras korta fruktsamma perioder, kemmer, antar de formen som antingen kvinna eller man vilket innebär att de omväxlande kan bli både den som föder barnet och den som är dess "pappa". Genly, som är människa och man, har svårt med detta. Han försöker gång på gång klassa dem som män eller kvinnor men misslyckas. Invånarna å andra sidan tycker att Genly är mycket pervers, alltid i kemmer och med könsorganet utanpå kroppen!
Uppdraget att få makthavarna på planeten att välkomna federationen visar sig inte var helt enkelt och är nära att kosta Genly livet. Han räddas dock i sista stund av en person som Genly först antog vara förrädare. De två tvingas ut på ett nästintill omöjligt uppdrag att korsa en glaciär mitt i kallaste vintern. Denna resa är det bästa i hela boken. Det skildras på ett magnifikt sätt hur de båda drar en släde genom snöstormar, dimma och regn och långa tider i vädret med oskugga, när allt är så vitt att det är omöjligt att urskilja både riktning och höjd. En människa och en omänniska, men här, där ingen annan finns på många många mils avstånd, är inte längre Genly den som är främmande. De är bara två vänner, en av var. En djup vänskap uppstår.
Titeln, den kommer av en vers som vännen läser för Genly i tältet under den långa färden och som säger mycket om innehållet i boken:
Light is the left hand of darkness
and darkness the right hand of light.
Two are one, life and death, lying
together like lovers in kemmer,
like hands joined together,
like the end and the way.
Läsvärd och tänkvärd och en behaglig läsning från 1969! Tack för tipset Lukas!
tisdag 1 januari 2013
Jean-Michel Guenassia, De obotliga optimisternas klubb
Den här är en tjock ovanlig bok. Den är inte lättläst utan ganska långrandig och lite osammanhängande. Men hänger man kvar till slutet får man nyckeln som gör att jag tycker att det ändå var en bra bok.
Den handlar om pojken Michel i Paris som växer upp i familj av motsatser. Hans mamma är från en fin familj med rötter i Algeriet och pappa är från en mer fattig familj med anor från Italien, något som leder till ständiga konflikter. Familjen har en skoaffär och föräldrarna är för det mesta djupt oeniga om hur affärer ska drivas på bästa sätt. En del av handlingen utspelar sig där och kring familjen, inte minst sedan storebror dumpar sin flickvän Cecile för att göra det enda rätt och bli soldat i kriget i Algeriet.
Det mesta kretsar dock kring baren Balto i Paris där det bakom en hemlig dörr döljs ett sällskap "De obotliga optimisternas klubb" av öststatsflyktingar som alla av olika skäl tvingats lämna sina hemländer. Trots att de är från olika länder förenas de alla av sin överlevnadsinstinkt, att glädjas över att de lever trots att de, oklart hur i flera fall, tvingats lämna både fru, barn och liv bakom sig när det lämnat landet. Även Sartre dyker ibland upp, dock inte för att spela schack utan för att skriva. Till denna klubb förenar sig nu Michel. Trots att han är en udda fågel i detta sällskap, på alla sätt, accepteras han till sist och får lära sig att spela schack.
Han blir dock också vän med den magra man som tyst dyker upp på klubben och som, så fort han upptäckts, misshandlas av de andra. Denna man arbetar med framkallning på en fotoaffär och Michel som tycker om att fotografera blir snart hans enda vän.
Det är en osalig handling, det händer saker hit och dit och fram och tillbaka men det är väl beskrivet och trots att det inte direkt är någon bladvändaraction blir jag fast och läser mer och mer. Det är nog inget för den läsovane, men jag tycker att betyget måste bli rätt bra. Helt klart läsvärd.
Den handlar om pojken Michel i Paris som växer upp i familj av motsatser. Hans mamma är från en fin familj med rötter i Algeriet och pappa är från en mer fattig familj med anor från Italien, något som leder till ständiga konflikter. Familjen har en skoaffär och föräldrarna är för det mesta djupt oeniga om hur affärer ska drivas på bästa sätt. En del av handlingen utspelar sig där och kring familjen, inte minst sedan storebror dumpar sin flickvän Cecile för att göra det enda rätt och bli soldat i kriget i Algeriet.
Det mesta kretsar dock kring baren Balto i Paris där det bakom en hemlig dörr döljs ett sällskap "De obotliga optimisternas klubb" av öststatsflyktingar som alla av olika skäl tvingats lämna sina hemländer. Trots att de är från olika länder förenas de alla av sin överlevnadsinstinkt, att glädjas över att de lever trots att de, oklart hur i flera fall, tvingats lämna både fru, barn och liv bakom sig när det lämnat landet. Även Sartre dyker ibland upp, dock inte för att spela schack utan för att skriva. Till denna klubb förenar sig nu Michel. Trots att han är en udda fågel i detta sällskap, på alla sätt, accepteras han till sist och får lära sig att spela schack.
Han blir dock också vän med den magra man som tyst dyker upp på klubben och som, så fort han upptäckts, misshandlas av de andra. Denna man arbetar med framkallning på en fotoaffär och Michel som tycker om att fotografera blir snart hans enda vän.
Det är en osalig handling, det händer saker hit och dit och fram och tillbaka men det är väl beskrivet och trots att det inte direkt är någon bladvändaraction blir jag fast och läser mer och mer. Det är nog inget för den läsovane, men jag tycker att betyget måste bli rätt bra. Helt klart läsvärd.
John Boyne, The Boy in the Striped Pyjamas
Den här boken klöpte jag i Berlin. Det står inte vad den handlar om på baksidan, mer än att den handlar om en nioårig pojke och att det inte är en bok för nioåringar.
Den handlar om förintelsen. Det annorlunda med den här boken är dock att den helt och hållet skildras ur en nioårings perspektiv. Det är sonen till en högt uppsatt Nazistofficer som ur sitt perspektiv berättar historien om hur det går till när furiren och hans fru kommer på middag och familjen därefter får lämna sitt bekväma liv i Berlin för att flytta ut på landet för att pappa fått ett så viktigt uppdrag. Vad uppdraget är förstår aldrig pojken. Han är däremot mycket missnöjd över att lämna skolan, sina kompisar och sitt älskade hus för att hamna långt ute i leran utan kamrater med bara sin helknäppa storasyster som sällskap. En konstig sak med det nya huset är dock att det ligger precis vid ett staket och bakom staketet finns en massa människor, barn och gamla, i randiga pyjamasar. Han förstår inte varför de allihop är där, är det någon slags utflykt?
Eftersom den nioåriga pojken lär sig i historieböckerna att det är bra att vara upptäcktsresande börjar han dock, trots stränga förbud, upptäcka sin omgivning. Han följer därför staketet långt bort. När han gått riktigt långt ser han en prick som blir en större prick och som till slut blir en pojke. Pojken är på andra sidan det randiga staketet. Han har inget hår, är väldigt mager och han har en randig pyjamas på sig och inga skor. De två börjar prata med varandra och blir så bra vänner man kan bli på var sin sida om ett staket.
Det är en jättebra bok som hänger kvar länge efter att man läst den. Folk har svårt att se saker ur andra perspektiv än sina egna, och det gäller nog särskilt barn. Den här pojken kan inte förstå vad han ser och vad som händer. Han kan över huvud taget inte förstå att hans pappa kan vara något annat än snäll, sträng och bestämd, ja, men snäll. Och om man inte läst i sina historieböcker om förintelsen och vet att det hänt, ja, då skulle man väl själv aldrig tro att något så ont är möjligt. Det här är en bok alla borde läsa, men inte förrän man själv funderat en del, så det är nog sant det där, att den inte är en bok för nioåringar.
Den handlar om förintelsen. Det annorlunda med den här boken är dock att den helt och hållet skildras ur en nioårings perspektiv. Det är sonen till en högt uppsatt Nazistofficer som ur sitt perspektiv berättar historien om hur det går till när furiren och hans fru kommer på middag och familjen därefter får lämna sitt bekväma liv i Berlin för att flytta ut på landet för att pappa fått ett så viktigt uppdrag. Vad uppdraget är förstår aldrig pojken. Han är däremot mycket missnöjd över att lämna skolan, sina kompisar och sitt älskade hus för att hamna långt ute i leran utan kamrater med bara sin helknäppa storasyster som sällskap. En konstig sak med det nya huset är dock att det ligger precis vid ett staket och bakom staketet finns en massa människor, barn och gamla, i randiga pyjamasar. Han förstår inte varför de allihop är där, är det någon slags utflykt?
Eftersom den nioåriga pojken lär sig i historieböckerna att det är bra att vara upptäcktsresande börjar han dock, trots stränga förbud, upptäcka sin omgivning. Han följer därför staketet långt bort. När han gått riktigt långt ser han en prick som blir en större prick och som till slut blir en pojke. Pojken är på andra sidan det randiga staketet. Han har inget hår, är väldigt mager och han har en randig pyjamas på sig och inga skor. De två börjar prata med varandra och blir så bra vänner man kan bli på var sin sida om ett staket.
Det är en jättebra bok som hänger kvar länge efter att man läst den. Folk har svårt att se saker ur andra perspektiv än sina egna, och det gäller nog särskilt barn. Den här pojken kan inte förstå vad han ser och vad som händer. Han kan över huvud taget inte förstå att hans pappa kan vara något annat än snäll, sträng och bestämd, ja, men snäll. Och om man inte läst i sina historieböcker om förintelsen och vet att det hänt, ja, då skulle man väl själv aldrig tro att något så ont är möjligt. Det här är en bok alla borde läsa, men inte förrän man själv funderat en del, så det är nog sant det där, att den inte är en bok för nioåringar.
Sarah Waters, Kyssa sammet
Det här var en pocket jag högg i farten när jag ändå beställde en hög med andra böcker. Av kortrecensionen på bokköparsiten framgår att den anses vara en klassiker bland gay-läsare. En lättsam historia tänkte jag.
Den inleds mycket lovande. Den unga flicka Nancy växer upp i en familj som lever på ostron, fiskar, tillreder och serverar på restaurang i sitt slitna hus. Men Nancy älskar glassiga musikaler. En dag ser hon Kitty Butler, en tillika ung flicka som uppträder som pojke på scenen, i långbyxor (!) och blir över huvudet förälskad. Det hela slutar med att Nancy följer med Kitty som påkläderska. Komplikationer uppstår dock och Nancy kastas ut på gatan i London och försörjer sig på gatan tills hon blir kontrakterad på längre tid hos en ondsint mycket rik tant som behandlar Nancy ungefär som ett husdjur.
Boken var bra ungefär tills dess Nancy lämnade sin ostronfamilj och gav sig av med Kitty. Därefter spårar den ur. Det är som om tillfällen till beskrivande sex styr handlingen. Man blir helt less. Det var därför inte den lättsamma läsning jag hade hoppats på. Tur att den inte kostade mer än 39 kronor.
Jag läste den redan i nov/dec, den hamnar således lite snett i inläggslistan.
Den inleds mycket lovande. Den unga flicka Nancy växer upp i en familj som lever på ostron, fiskar, tillreder och serverar på restaurang i sitt slitna hus. Men Nancy älskar glassiga musikaler. En dag ser hon Kitty Butler, en tillika ung flicka som uppträder som pojke på scenen, i långbyxor (!) och blir över huvudet förälskad. Det hela slutar med att Nancy följer med Kitty som påkläderska. Komplikationer uppstår dock och Nancy kastas ut på gatan i London och försörjer sig på gatan tills hon blir kontrakterad på längre tid hos en ondsint mycket rik tant som behandlar Nancy ungefär som ett husdjur.
Boken var bra ungefär tills dess Nancy lämnade sin ostronfamilj och gav sig av med Kitty. Därefter spårar den ur. Det är som om tillfällen till beskrivande sex styr handlingen. Man blir helt less. Det var därför inte den lättsamma läsning jag hade hoppats på. Tur att den inte kostade mer än 39 kronor.
Jag läste den redan i nov/dec, den hamnar således lite snett i inläggslistan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
