Marjaneh Bakhtiari, Kan du säga schibbolet?

Jag tog pendeltåget en dag. Jag åkte förbi två stationer som jag inte ens märkte. Men det var just i ett skede när den här boken var som mest spännande. Annars är det inte en spännande bok. Men intressant.

Det här handlar om en familj där föräldrarna flytt från Iran för att rädda sina barn till ett bättre liv. Fadern som pratar felfri rikssvenska är ett känd debattör om allt som rör integration och invandrare och levererar den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hans fru däremot har svårt att veta vad hon ska göra och förstår knappt en tiondel av vad hennes man pratar om. Familjen lever ett behagligt liv i en fin villaförort, med städerska utan uppehållstillstånd och sånt som man har i en finare villaförort. Den ena dottern övertalar emellertid sin mamma att få åka till Iran och ser hur det egentligen är för att ta bilder till ett skolprojekt. Baran, hennes 13-åriga lillasyster tvingas livrädd följa med.

Iran blir en chock för de båda tjejerna. Deras kusin visar sig vara en förfärlig person, mormor är galen och mostern gråtmild. Kusinen, som liksom de själva är ung, försöker visa dem det riktiga, coola och häftiga Iran och trodde att kusinerna (från landet?) skulle festa lika gärna som hon. Man måste liksom ha kul och festa hela tiden för att låtsas att det inte finns en risk att åka fast, för att kjolen är för kort eller skorna för fel. Hon är mycket förvånad över hennes töntiga kusiner från Sverige och vet inte hur hon ska hantera att de är sååå tråkiga. Samtidigt är hon på ett sätt avundsjuk, tänk att inte behöva låtsas att man inte är rädd hela tiden.

Det är intressant att läsa. Särskilt gillar jag skildringen av lillesyrran Baran som flyr undan alla obehagliga diskussioner genom att ständigt lyssna på sin Ipod. Är det därför folk lyssnar på musik hela tiden? Då slipper man försöka uttrycka vad man känner?

Haruki Murakami, Norwegian wood

Den här boken är en riktig kärlekshistoria. Kan man älska bara en, eller flera? Kan man älska någon annan, när den som egentligen var menad för mig inte längre finns? Då blir det lite sorgligt, nästan så sorgligt att man kan fälla en tår, fast än man sitter på tunnelbanan. Men man har gjort film av den här boken. Hur kunde man göra det och vad handlar den om egentligen? Blev den totalt barnförbjuden med tanke på allt sex som beskrivs i denna bok? Jag vet då inte om jag törs gå och se den. Skulle jag göra film på en bok av Murakami skulle jag istället valt Kafka på stranden. Det skulle varit underbart med dessa katter, för att inte tala om regnade Makrillar!

När jag berättat för mina vänner att jag snöat in på Murakami var det någon som undrade om inte nästan alla Murakamis böcker handlar om en ung man som är lite vilsen i livet? Ja, så kanske det är. Nu har jag läst tre Murakami-böcker och visst, det är så, alla har som huvudperson en ung man som är lite vilsen och alla innehåller de brunnar och mat. Men även om historierna i övrigt är helt olika är tonen och berättarglädjen densamma. Denna bok, liksom de tidigare jag läst, ger en helt enastående läsupplevelse. Jag är lika insnöad fortfarande. Samma problem föreligger när det gäller att gå av vid rätt station.

Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen

Det fanns många som hoppades att Murkami skulle få Nobelpriset. Jag kan bara hålla med. Men jag trodde inte på det. Murkami är alldeles för lättillgänglig litteratur för finsmakarna i Akademien. De ger helst pris till sådant som vanliga människor (inkluderat mig) knappt kan läsa. (Förra året när jag läste Herta Muller kände jag mig som jag tror att folk med dyslexi känner sig när de läser, man läser och läser men förstår ingenting).

Den här boken är jättelång, lite mer än 700 sidor. Det måste beaktas. Den ska trots allt släpas på och av tunnelbanan. Men den finns i pocket och då går det bra ändå att pressa ner den mellan matlådan och handväskan i ryggsäcken.

Jag gillar den här boken. Den är helt och hållet galen, på alla sätt och vis. En man slutar jobba, tappar bort sin katt och strax därefter sin fru. För att försöka komma på vad som har hänt egentligen klättrar han ner i en djup, djup brunn (för så gör man när man går till botten med saker). Den ena konstiga kvinnan efter den andra tar därefter kontakt med honom och han förstår inte mycket utan låter sig drivas med i flödet av händelse. Eller är det så att allt detta händer för att flödet har stoppats?

Huvudpersonen i boken lagar ofta mat och det beskrivs noga vad han lagar och äter. Det är mycket trevligt. Det är också helt underbart att läsa en bok som är breddfylld av fantasi. Att läsa är ju ett sätt att ta en paus från verkligheten och det kan man till fullo göra genom att läsa den här boken. Därför är det också bra att den är lång. Den räckte länge, även för mig. Ja, och det finns risk att man inte går av förstås.

Men så tog den slut ändå. Min trevliga bekantskap med huvudpersonen Okada fick därmed en ände. Jag kände mig så ledsen att genast vandrade bort till bokhandeln. Men allt jag kikade på kändes hemskt realistiskt och jobbigt. Det slutade därför med att jag köpte ännu en bok av Murakami. Kan man bli beroende?