Det här är del fyra i Hearns bok om klanen Otori i de tre rikena i det historiska Japan. Ibland blir ju böcker sämre och sämre ju fler man läser, men här får jag säga att det skett ett undantag.
Den här boken, som är riktigt tjock, är den bästa eller åtminstone lika bra som första boken. Takeo har nu blivit gammal, vilket i denna tid är mellan 40 och 50 år och hans barn är redan nästan vuxna. Efter en lång tid av fred för Otoris rike hotas åter hans makt, både från kejsarens håll och inifrån hans eget land. Allt i den profetisa som uttalats har nu gått i uppfyllelse, det enda som återstår är det sista, att han ska dö av sin sons hand och den son han har börjar nu närma sig vuxen ålder.
I den här boken får fantasin än större utlopp. Gränserna mellan de dödas rike och de levandes tunnas ut, Takeos egen dotter blir besatt av en katt och en giraff som antas vara en helig varelse dyker upp och väcker uppståndelse i riket. Men balansen rubbas och något går på tok.
Det är en njutning att läsa, hemskt lätt att åka för långt med tåget!
lördag 7 maj 2011
Haruki Murakami, 1Q84 första och andra boken
Äntligen fler Murakami-böcker!
Det här är bok 1 och 2 i Murakamis epos 1Q84. Bok tre är ännu inte översatt till svenska. Böckerna har slagit alla försäljningsrekord i Japan och kaos uppstod när folk köade för att få köpa den tredje boken! I Stockholm köar jag när bok tre släpps någon gång 2012, det lovar jag!
Den första boken tar avstamp i en taxibil där lönnmördaren Aomame, i kort kjol och kavaj, är på väg för att ta kål på ännu en man som inte förtjänar att leva. Bilen fastnar dock i trafiken på en av Tokyos igenkorkade motorvägar och chauffören ger henne ett tips att kliva av och ta nödtrappan ner från vägen till tåget istället. Någonstans där i tonerna av Janaceks Sinfonietta som ljuder i taxin sker något underligt och Aomame tar steget över från 1984 till 1Q84. Den världen är som den här, det enda tydliga tecknet är att det över 1Q84 lyser två månar, den vanliga och en till liten klen en bredvid.
Samtidigt följer boken Tengo, som mycket mer liknar de huvudpersoner som brukar figurera i Murakamis böcker. Tengo är en ensam man som lever ett enkelt liv. Han arbetar som lärare i matematik och skriver böcker på sin fritid. Han dras mot sin vilja in i ett äventyr när hans förläggare ber honom skriva om en ung flickas debutroman Luftpuppan och en dag upptäcker även han att månen har fått en vän.
Jag är en stor fan av Murakami. Jag älskar hans sätt att beskriva personer, att utveckla en historia och att balansera på gränsen mellan vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Det är så bra att jag kom på mig själv med att oroligt blicka upp mot himlen, där finns väl inte två månar?
Det här är bok 1 och 2 i Murakamis epos 1Q84. Bok tre är ännu inte översatt till svenska. Böckerna har slagit alla försäljningsrekord i Japan och kaos uppstod när folk köade för att få köpa den tredje boken! I Stockholm köar jag när bok tre släpps någon gång 2012, det lovar jag!
Den första boken tar avstamp i en taxibil där lönnmördaren Aomame, i kort kjol och kavaj, är på väg för att ta kål på ännu en man som inte förtjänar att leva. Bilen fastnar dock i trafiken på en av Tokyos igenkorkade motorvägar och chauffören ger henne ett tips att kliva av och ta nödtrappan ner från vägen till tåget istället. Någonstans där i tonerna av Janaceks Sinfonietta som ljuder i taxin sker något underligt och Aomame tar steget över från 1984 till 1Q84. Den världen är som den här, det enda tydliga tecknet är att det över 1Q84 lyser två månar, den vanliga och en till liten klen en bredvid.
Samtidigt följer boken Tengo, som mycket mer liknar de huvudpersoner som brukar figurera i Murakamis böcker. Tengo är en ensam man som lever ett enkelt liv. Han arbetar som lärare i matematik och skriver böcker på sin fritid. Han dras mot sin vilja in i ett äventyr när hans förläggare ber honom skriva om en ung flickas debutroman Luftpuppan och en dag upptäcker även han att månen har fått en vän.
Jag är en stor fan av Murakami. Jag älskar hans sätt att beskriva personer, att utveckla en historia och att balansera på gränsen mellan vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Det är så bra att jag kom på mig själv med att oroligt blicka upp mot himlen, där finns väl inte två månar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
