Camilla Läckberg, Sjöjungfrun

Usch, det här är en spännande historia. Lite knäpp är den dock, när en höggravid kvinna som väntar tvillingar till råga på allt, får för sig att hjälpa sin make polisen med att utreda ett mord. Ja, och så råkar alla handlingar i fallet så lägligt hamna i hennes hall. Historien är lite tillrättalagd, men jag kunde faktiskt inte gissa vem som var den skyldige förrän författaren skrev det på näsan på mig.

Det negativa är att också denna historia delvis rör barn. Jag orkar egentligen inte läsa om barn som far illa. Men trots det är den här deckaren riktigt spännande.

Man förväntas lite känna till karaktärerna i boken och referenser görs då och då till tidigare böcker. Jag har dock inte läst någon annan bok av Läckberg och jag tror att jag väntar lite med nästa. Det kan bli lite för mycket med flera böcker med samma människor. Det blir mindre och mindre trovärdig. Ungefär som Morden i Midsommer, hur mycket elände kan drabba en by?

Eftersom det är en spännande bok kan man missa sin station, och dessutom blir man extra trött när man måste läsa boken även på kvällarna.

Reginald Hill, Främlingars hus

Det var så lustigt. Jag var övertygad om att författaren till den här boken var en kvinna. När jag hade läst boken vände jag på den och såg ett porträtt av författaren, en skäggig vithårig äldre ... man. Men det spelar väl å andra sidan ingen roll.

För länge sedan skickades brottslingar från Storbritannien till Australien. Det har jag hört talas om. Jag hade emellertid inte hört talas om att man också exporterade föräldralösa barn till Australien. Men det gjorde man. I den här boken återvänder en ättling till ett sådant exporterat barn till Storbritannien för att ta reda på vad som egentligen hände hennes farmor. Spåren leder till en liten by där man inte talar om det förflutna. Men även det hemskaste kommer någon gång fram igen och en hemsk historia rullas upp. Samtidigt söker en ung man sina spöken i samma lilla stad och de båda hjälps åt i sitt sökande.

Det här är en hyfsat lättsam underhållande deckarhistoria, riktigt bra faktiskt. Ja, man kan till och med åka en station för långt.

Sara Stridsberg, Happy Sally

Jag avskyr när föräldrar prioriterar sina egna mål så högt att deras barn far illa. Därför fick jag ont i magen av den här historien. I den här boken har mamman föresatt sig att simma över Engelska kanalen medan pappan drömmer om att ta hela familjen med sig och åka till Amerika, i deras lilla segelbåt. En kompromiss görs i familjen. Om mamman lyckas simma över kanalen får hon obegränsat med simtid och familjen slipper åka till Amerika. Om hon misslyckas drar de iväg med båten.

Barnen beskriver ständigt sin mamma som lyckligt springande ifrån dem, mot vattnet där hon simmar och simmar så ofta hon kan. Lillebror lämnas gråtande på trappen efter att ha slitits loss från morgonrocken som en igel.

Mamman ser sitt liv som en parallell till Sally Bauers som 1939 simmade över Engelska kanalen på tiden 15.22. Hon var likadan, eller ännu värre, fokus på Engelska kanalen och simning var så viktigt för henne att hon stängde av alla kopplingar till andra. Kärleken bortprioriterades och barnet aborterades.

Jag tror att livet kan vara mer än ett mål. Om man satsar allt på ett kort, vad gör man då när man misslyckas med sitt enda mål i livet? Är livet värt att leva då? Kan en människa förstå att hon kan vara viktig för andra även om hon inte bryr sig om dem lika mycket. Den här boken har ett svar. Jag hoppas att det kan vara ett annat.

Ja, jag åkte inte förbi min station direkt. Det gör man inte när man läser och lider. En feel bad bok, helt enkelt.

Arnaldur Indridason, Kvinna i grönt

Den här boken började med sådana hemska händelser att jag övervägde att sluta läsa, kvinnomisshandel, barn som inte tas om hand, barn som dör... Usch. Sedan tog den sig. Jag uppskattar särskilt att boken handlade om ett mord, eller är det flera, som ägde rum för minst 70 år sedan. Boken utspelar sig delvis i den tiden dock, och det är plågsamt att läsa.

Jag trodde islänningar var ett godmodigt folk som härdade ut på den månliknande ön utan träd och levde ett gott och rättrådigt liv. Men i den här boken knarkar de, slår sina fruar och beter sig illa. Så nu har min illusion om den godmodige islänningen gått i kras. De är ungefär lika dåliga som svenskar helt enkelt. Såklart är det så.

Fastän den började så eländigt, boken, så blev den allt bättre. Det är en deckare. Ett nytt bostadsområde ska byggas när ett skelett grävs upp. Var hon verkligen död när hon begravdes? Arkeologer gräver och gräver och polisen utreder, var det ett mord? Jag kan inte tänka mig att dagens svenska polis skulle utreda ett 70 år gammal mord på samma sätt som i den här boken. (Tänk när de hittade ett skelett i slottsbacken i Uppsala, herregud, ett mord! Polis tillkallades men det klargjordes att mordet var flera hundra år gammalt. Det var från när danskarna försökte ta slottet. Avspärrningarna togs bort och skelettet hamnade på museum.) Så gör man inte i den här boken. Man löser fallet, precis som det ska vara i den ideala världen.

Bra bok, men testade den inte på tåget. Det gick så fort att läsa den att jag inte hann ta med den. Men det hade säkert varit svårt att gå av vid rätt station.

Sven Otto Littorin Uppdrag arbete

Knaster, knaster, knastertorr. Det är de ord som ligger närmast till hands när jag funderar på hur den här boken ska beskrivas. Den här bokens texter passar som hand i handsken i en proposition eller i en skrivelse till riksdagen.

Littorin har skrivit en bok som nästan uteslutande fokuserar på den arbetsmarknadspolitik som regeringen fört de senaste fyra åren. Det redogörs för lyft-jobb, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmiljöarbetet och slutar med en summering av att nästan alla vallöften på området infriats.

Den innehåller inte mycket annat.

Jag hade hoppats på lite mer livfulla personliga betraktelser. Kanske inte skvaller, men varför inte lite mer om hur han upplevde Sveriges ordförandeskap i EU när han flög runt i Europa som en kringresande försäljare varje vecka, eller kanske om duster med andra departement (om det varit några) eller om hur jobbigt det kan vara att vara arbetsmarknadsminister. Som han skriver har nästan alla andra europeiska länders ministrar avgått. Men han klarade sig, med bara lite mer grått hår.

Littorin är både rolig och slagfärdig när han håller tal och pratar. Men det verkar bli tvärtom när han skriver. Men det är klart. Om valet går åt skogen har han ju bevisat att han precis som jag själv fungerar alldeles utmärkt till att skriva byråkratiska texter på Regeringskansliet. Välkommen tillbaka i så fall!

Svärdet och spiran, Ken Follet

Jag högg en tjock fet bok på Coops bokrea. I förordet och på baksidan står att boken skiljer sig mycket från det som författaren tidigare skrivit. Eftersom jag inte har läst någon bok av Ken Follets tidigare så var det inte mycket till ledning.

Boken utspelar sig i England på 1100-talet. Det är fattigt och eländigt men katedraler ska man bygga till varje pris. Som läsare följer de människor som bor och arbetar kring och på bygget, det är klostret och kyrkans män, greven, riddarna och människorna i staden som växer upp runt bygget. Det märks att författaren tidigare har skrivit deckarböcker. Det är så spännande att jag hela tiden är tvungen att hålla på och läsa i förväg för att få reda på hur det ska gå, överlever hjältinnan attacken av riddarna, klarar sig barnet som brutalt blir nedslagen av en fredlös, blir det något giftermål? Det är ju lite jobbigt. Trots att det är så spännande och på det sättet engagerande tycker inte jag att boken var särskilt bra. Den är för tung och otymplig att släpa på tåget, så man får ha den under armen istället för i väskan. Värre är dock att jag inte heller berörs särskilt av den och att den saknar trovärdighet. Ja, den kanske är trovärdig i sin beskrivning över byggnadskonsten på 1100-talet men jag har svårt att tro att det fanns så moderna upplysta kvinnor som Aliena på 1100-talet och när några män utbrister ungefär, "tänk ändå om man fick uppleva tider när människor inte behövde frukta att maktens män ska komma och plundra deras bostäder och bränna deras hus", så känns det mest fånigt.

Men som vanligt jag kanske är fel målgrupp. För kontrasternas skull kastar jag mig istället för Sven Otto Littorins Uppdrag arbete, en bok av en annan man med ambitioner som skulle matchar dem som behövs för att bygga katedraler. (Mer om det i nästa inlägg.)