Harry Bernstein, Drömmen

Den är boken handlar om en brittisk judisk kvinna som på 1920-talet drömmer om ett bättre liv för sig och sina barn. Hon vill resa från England till USA för att få möjlighet att skapa en fint hem och för att åtminstone någon av hennes barn får möjlighet att utbilda sig och tjäna pengar. Tyvärr är hon gift med en man som är synnerligen elak, så elak att det sägs att han redan som barn blev lämnad kvar i Polen när hans föräldrar flyttade till England. Det sägs att de helt enkelt ville bli av med honom. Utan vetskap lurades hon därför in i ett äktenskap med honom eftersom hans föräldrar inte såg någon annan utväg för att bli av med honom innan de själva utvandrade till USA.

Paret fick flera barn med hade det eländigt. Det var dåliga tider i England och eftersom mannen bara söp upp de lilla pengar de hade var läget ännu värre. Hon ville emellertid också fly det fattiga England och skrev brev på brev till hennes makes släktingar i USA för att få dem att skicka pengar så att också de skulle kunna utvandra. En dag dök biljetterna upp (avsändaren okänd) och familjen åkte trots pappans protester. Till sonens fasa följde även pappan med.
Berättaren i den här boken är sonen, den näst yngsta sonen till den snälla mamman. Han beskriver deras liv i England, deras mors dröm om USA och resan och livet där. Livet i USA blev förstås inte så bra som hans mor hade hoppats eftersom depressionen även kom dit.

Boken är lika aktuell nu som då. Hur lever man med en självisk och missbrukande make? Går det att förverkliga en dröm om ett bättre liv i ett annat land? Det är en intressant bok, läsvärd och ja, rätt var det är, är man nästan framme med tunnelbanan. Det är ingen thriller men det är spännande att läsa om hur det går för familjen, barnen och den utomordentligt godhjärtade mamman.

Anges Hellström, Ränderna går aldrig ur

Elins mamma har en gått på Sigtunas fina internatskola, liksom övriga släkten. En gammal släkting var till och med och grundade skolan. Men mamman har av skäl som inte dottern fått veta helt tagit avstånd från livet som överklass. Elin har därför växt upp i ett radhus i Gimo som en helt vanlig tjej. Men Elin är less på att bo i en liten håla och när möjligheten kommer börjar även hon i Sigtuna. Det blir dock inte riktigt så perfekt som hon har tänkt sig. Hon har svårt att anpassa sig till skolans alla regler om att niga och vara ”rätt”. Värre ändå är det för hennes rumskamrat Simone som dumpats på skolan av sina föräldrar helt mot sin vilja. Hon är så arg att bara Elin orkar vara vän med henne.

Eleverna dricker mycket, knarkar och har sex med varandra. De förfalskar leg och går ut på krogen fast de inte är myndiga. En del har anorexia och andra har helknäppa föräldrar eller farmödrar. Det är inte ett dugg bättre än i en liten håla på landet.

Det är intressant att läsa hur eleverna på skolan tänker. De flesta har ingen insikt alls hur det är att vara vanlig. Har folk inte pengar är den allmänna meningen att det är deras eget fel, man får ju det liv man förtjänar. Jan Guillous Tjuvarnas marknad beskriver samma typ av människor, fast när de blivit lite äldre.

Boken såg så trist ut att jag aldrig skulle ha läst den om den inte legat i min läshög. Men den är intressant. Det är alltid roligt att läsa om världar man inte känner till, det må vara 1800-talet, fördömda städer, spöken eller unga brats. Den kan rekommenderas och det finns viss risk att man missar sin station när man tar tunnelbanan hem.

Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga

Det finns böcker och så finns det sagor. Det här är en riktig saga, en riktigt bra saga som man bara njuter av att läsa. Samtidigt är den inte helt okomplicerad. Det gäller att hålla huvudet klart på slutet för att inte tappa bort sig.

Boken handlar liksom Ängelns lek om en man som tar med sitt barn, sin 10-årige son Daniel, till de bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. I denna gravkammare har massor av böcker gömts undan och glömts bort. Men det är inte vilka böcker som helst. Det är böcker som bär en bit av sin författarens själ med sig. Fösta gången man besöker gravkammaren får man ta med sig en bok som man måste lova att vårda hela sitt liv. Daniel väljer boken Vindens skugga av författaren Julian Carax. Han läser den som besatt, först själv och sedan för sin vän, den undersköna blinda Clara som han förälskar sig i (trots att hon är mycket äldre än han).

Det visar sig dock att någon, som har samma namn som djävulen i Vindens skugga, är ute efter att förstöra boken. Daniel försöker till varje pris ta reda på varför och vad som egentligen hände med bokens författare och dras in en händelsekedja som han inte kan kontrollera. Snart är han förföljd också av den samvetslöse polisen Fumero.

Något annat än ”Läs den!” kan man liksom inte säga. Läs och njut. Det säger sig självt att det innebär risker att läsa den på tunnelbanan, rätt var det är har man åkt både fram och tillbaka utan att märka det själv.

Marita Conlon-McKenna, En lite hattaffär på hörnet

Den här boken kan ni ju bespara er att läsa. "...hans ögon glittrade okynnigt. Hon rodnade och kände sig urfånig." Den här boken är ungefär som en längre berättelse ur Mitt livs novell. Allt är tillrättalagt, det är fint väder när det ska vara fint väder, långa mörka främlingar ler under lugg och den vackra begåvade flickan med hattaffären rodnar. Mer intressant är en oskyldig kyss blir det inte.

Jag köpte den här för att ha lite lättsam underhållning, men den framkallar mer illamående. Jag är inte rätt person för att läsa sådana här böcker. Jag ska låta bli dem! Jag trivs mycket bättre med sådana där folk försvinner och kanske hamnar i en brunn eller där det kan regna makrillar, när jag vill läsa något lättsamt.

Jag tror jag överlåter den till min åttaåring, en mer oskyldig romans kan man knappast hitta.

Iain Pears, John Stones fall

Om jag hade resonerat som min dotter skulle jag inte ha läst hela den här boken. Hon läser nämligen inte böcker som hon inte tycker är bra efter ca 50 sidor. När jag hade läst 100 sidor tänkte jag ge upp. Det handlade för mycket om börsen, konvertibler och andra finansiella instrument och var rätt tradig. Men jag fortsatte ändå.

Det visade sig att den här boken består av tre delar. I princip samma historia utspelar sig i varje del men berättaren är olika. I den första delen berättar en journalist berättelsen om hur han anlitas av en änka till en känd finansman. Han får uppdraget att ta reda på vem det okända barn är som ska ärva mannens förmögenhet. I den andra och mer intressanta delen berättar en spion sin berättelse om hur han träffar på finansmannen i Paris och hur han med dennes påpassliga hjälp lyckas rädda Imperiet undan en finansiell kollaps. I den tredje och mest spännande delen är det den döde själv som för talan, varför och hur ramlade han egentligen ut genom det där fönstret och dog. Trots att det är samma berättelse som upprepar sig måste man ändå läsa till slutet får att fatta alltsamman.

Däremot får inte den mest intressanta personen i den här boken, änkan och grevinnan Stone, själv får möjlighet att berätta sin historia. För den här verkligen mycket mer läsvärd än alla andras.

Boken utspelar sig i London 1909, Paris 1890 och Venedig 1867. Tesen i boken är att krigsföring utövas med pengar. Krig kan föras genom att framkallande av en finansiell kollaps. Vore man lite konspirationistisk skulle man kunna undra om inte dagens finansiella kris också är planerad i detalj av någon uber-begåvad finansman eller kvinna. I vart fall kan man undra om inte Iain Pears skulle kunna tro det?

Den här boken är inte bra. Den är för tjock (697 sidor), för tråkig och för detaljerad. Samtidigt kanske den ändå är lite läsvärd. Lite, lite. Men det som ändå är mest fascinerande är att någon kan skriva en sådan här bok. Men det kanske är bättre än att lägga en sådan begåvning (som det ändå måste vara att få ur sig detta) på något annat, t.ex. investera pengar och köpa ett bolag som tillverkar krigsmateriel?

Aino Trosell, Hjärtblad

Den här boken har jag fått av min svärmor. Det var en väldigt bra present, det är den bästa bok jag läst på länge! (Tänk, kan vi gilla samma böcker ändå?)

Den här boken handlar om Hulda som växer upp i ett fattigt hem i Malung i slutet av 1870-talet. Alla är i och för sig fattiga i Malung, det är svält under flera år när Hulda är mellan 6 och 8 år och många ger bara upp och lägger sig i en snödriva och dör. Men Hulda hör att hennes mamma säger att det finns hopp så länge barnen leker, så Hulda leker och leker för att mamman ska vara glad, fast det knappt finns någon ork i hennes och hennes kamrats ben.

En dag får Hulda plötsligt en föraning om att hennes mor ska dö och det visar sig vara sant. Hennes syskon är fortfarande små och hon får ansvaret för att se till att de tröstlösa barnen inte alldeles ger upp. För att klara detta berättar hon sagor och historier, sådana hon hört när hon vallat djuren med de gamla gummorna på somrarna och som berättas i stugorna på kvällarna. Snart hittar hon också på sagor och barnens ögon börjar åter lysa, till slut kommer också grannarnas barn och lyssnar. Men hennes far letar snabbt upp en ny mor till sina barn och Hulda som tycker att hon klarat av familjen känner sig överflödig och ger sig av.

I Dalarna fanns en tradition att vandra iväg med handel så fort man stått i gången, dvs. konfirmerat sig. Flickorna gick till Mälardalen eller Romboland som det kallas där och sålde varor och många av männen drog iväg i skinnarlag och arbetade i andra byar och städer. Än i dag är ju Malung faktiskt känt för sin skinntillverkning. Hulda går iväg men hamnar till skillnad från de flesta andra i Stockholm, en stinkande myllrande stad där de rika finns, men också de mest fattiga. Där har hon tur och får en tjänst som husa hos en rik familj och slipper bära tegel vid byggen eller jobba i fabrik och aldrig se dagens ljus. Hon kommer att anses som ett exotiskt inslag i familjen och får än en gång nytta av sin förmåga att berätta historier.

Det är roligt att läsa om Malung där man bor med kräken för värmens skull, om vallningen av korna, om dansen i stugorna, om prästen och livet i allmänhet. Det är lika roligt att läsa om Stockholm och tänka sig hur det var att bo där i slutet av 1800-talet. T.ex. påstås i boken att endast kvinnor anställdes till att bära tegel på byggen eftersom männen söp så mycket att de skulle ha ramlat ner från byggnadsställningarna alldeles för ofta. Boken handlar också en hel del om Huldas kärlek till en ung man i Malung och hur det gick till när man var kär på den här tiden. Det var förstås av största vikt att inte bli gravid innan man var gift. Hulda har mycket moderna värderingar och hennes tankar skulle kunna finnas hon en kvinna idag. Är det verkligen sannolikt att man tänkte på det sättet även då? Kunde en kvinna då ens drömma om att tjäna sina egna pengar och ha en fritt och självständigt liv? Jag vet inte om jag tror att det är så övertygande, men vad gör det? Det är en underbar skildring av en ung flickas liv. Mycket läsvärd!

Haruki Murakami, Sputnikälskling

Min dotter streckläser Kalle-Anka-pocketar, det tar en timme eller två sedan är de slut. Nu har jag blivit likadan. Den här boken läste jag på flyget mellan Bryssel och Bromma. Nu blev vi lite försenade, men ändå. Det innebär inte att Sputnikälskling är som en Kalle Anka-pocket, men nästan. Otroligt snabbläst, särskilt om man redan är bekant med Murkamis stil.

Liksom i författarens andra böcker handlar den här om en kvinna, en mycket duktig pianist, som tappat halva sitt jag. Hon förlorade det en natt när hon ensam fastnade i ett pariserhjul som hon åkt upp i för att kunna se på utsikten och med kikare kunna titta in i sin lägenhet. När hon högst upp i hjulet ser sitt rum upptäcker hon sig själv, i färd med att ha sex med en obehaglig man som länge förföljt henne. Känslan av att upptäcka sig själv i denna hemska situation, fast hon samtidigt är någon annanstans, blir för mycket och hon svimmar. När hon vaknar har hennes svarta hår blivit helt vitt och hon har förlorat möjligheten att känna åtrå och att spela piano. Mycket äldre träffar hon en ung slarvig flicka som plötsligt blir dödligt förälskad i henne. Men kärlek är omöjligt, eftersom kvinnan saknar halva sin själ. De reser tillsammans till en bergig ö och då försvinner flickan plötsligt. Har hon bara gått upp i rök eller måhända ramlat ner i en brunn? Men på den här ön finns ju inga brunnar?

Berättaren är en ung man som i sin tur är dödligt förälskad i flickan, en flicka som inte älskar honom utan kvinnan med det vita håret. Även det en sorglig kärlek. När flickan försvinner dras även han in i sökandet och hur det går, ja, det är alltid lite svårt att veta. Men som brukligt i Murakamis böcker finns möjligen en väg tillbaka från den andra sidan. Underhållande, ja, men inte hans bästa.

Harper Lee, To Kill a Mockingbird

Det här är en riktig klassiker, publicerad 1960. Den handlar om hur den unga Scout och hennes bror Jess växer upp i ett litet samhälle i en av sydstaterna i USA. De lever ett harmoniskt liv tillsammans med sin pappa och deras svarta hushållerska. Mamman är död sedan många år. Samhället som är litet och sömning är långt ifrån tråkigt om man är liten och har bra fantasi. Barnen fascineras av sin granne Boo som spärrats in i sitt hus av sin pappa när han fortfarande var ung och som ännu fått komma ut, trots att det gått närmare 30 år sedan dess. Således leker de Boo:s historia så inlevelsefullt att gevärsskotten ryker. Likaså hemskt och spännande är deras andra elaka granne som sitter på verandan och skriker oförskämdheter åt barnen och ve och fasa när Jess efter att ha tappat humöret och förstört hennes blommor tvingas sona sitt brott genom att högläsa för tanten. Måhända är hon ju verkligen helt galen och kommer att skjuta honom med geväret som sägs vara gömt i tantens kjol.

För att vara i sydstaterna på 1960-talet har deras pappa en mycket modern syn på människan och uppfostran. Han är advokat och åtar sig till samhällets fasa uppgiften att försvara en svart man som i hans ögon, oskyldig anklagats för våldtäkt på en vit kvinna. I sydstaterna på 1960-talet är segregeringen av svarta och vita total. Rasismen är påtaglig och barnen kommer därför också att påverkas av samhället syn på pappans uppdrag. Jag förstår att den här boken är omtyckt, jag gillade den mycket och även barnen som fick höra valda delar återberättas på väg till skolan.

Sigrid Combüchen, Spill

Det var faktiskt länge sedan jag var så nära att missa gå av tåget när jag satt och läste. Den här gången fick jag kasta mig av när jag upptäckte att jag vara framme. Vad var det då jag läste? En oändligt spännande thriller-deckare? Nej, en damroman.

Den här boken är en brevväxling mellan två gamla tanter, den ena en författarinna i Lund och den andra en utlandsbosatt kvinna, Hedda, som för länge sedan växte upp i en ganska ”fin” familj i Lund. Det är i princip bara Heddas historia som beskrivs. Författarinnan snor liksom åt sig den genom att påstå att hon bor i Heddas familjs gamla hus, något som inte är sant och som, när det uppdagas, innebär slutet på deras mångåriga brevväxling.

Boken utspelar sig därför huvudsakligen på 1930-talet och beskriver hur Hedda lämnar Lund och sina föräldrar och flyr till Stockholm. Detta trots att hon, som varande enda dottern, borde vara hemma och istället ta hand om hennes sjuklige far och sedan, hennes dödssjuka lillebror. Hedda går en sömmerskeutbildning i Stockholm, hos en tant med nazistiska sympatier som låter eleverna betala för utbildningen samtidigt som hon säljer kläderna till Stockholms överklass. Hedda är ”duktig med händerna” och uppskattas av tanten som försöker para ihop henne med sin son. Som det brukar vara blir Hedda dock förälskad i någon helt annan, en filmskapande 10 år äldre man som råkar vara förlovad med en annan. Så kan det gå. Sedan vill ödet ändå inte att de ska bli dessa två men trots att det går på det sättet verkar Hedda nöjd med livet när hon ser tillbaka på det i sina brev.

Det är intressant att läsa om den här tiden! Tänk att det varit så viktigt att gifta sig oskuld och om hur få som faktiskt gjorde det. Men uppdagades det att man inte väntat på den rätta fick man inte gifta sig i vitt. Då fick man skämmas ögonen ur sig i beigt. Jisses, det är väl tur att tiderna förändras. Men upplevelsen av förälskelsen, som skildras så intensivt att man glömmer gå av tåget, är samma då som nu.

Doris Lessing, Martha Quest

Jag råkade köpa del tre i den här serien på bokrean och när jag insåg det fick jag se till att skaffa den första boken först. Det här är första boken i serien Children of Violence (där det sammanlagt ingår fem böcker). Serien handlar om Martha, som i den här boken är en uttråkad och kritisk ung kvinna som lämnar sitt föräldrahem någonstans på landet i Afrika och flyttar till staden. Där lever hon ett liv som får mina studentår att framstå som otroligt trista och lugna. På bara några veckor festar, dansar och flörtar hon lika mycket som jag hann på fyra år och inte ens det, och detta trots att hon jobbar samtidigt!

I Marthas Afrika misstros och diskrimineras svarta och judar, vilket Martha är ganska ensam om att inte acceptera. Kvinnor har naturligtvis inte heller samma förutsättningar som män. Marthas bror skickas iväg till England till en internatskola för att bli något, medan Martha blir kvar hemma på bondgården. Martha är fast besluten om att lämna sina inskränkta föräldrar bakom sig och lämna Afrika för att fly till civilisationens Storbritannien eller Frankrike, länder som ur Marthas perspektiv har allt som Afrika inte har. Hennes mål är att inte gifta sig och inte skaffa barn utan att bli journalist eller författare eller på annat sätt förändra världen.

Det är dock inte lätt att flytta hemifrån och bli lämnad i fred från sin snokande och oroliga mamma. I den här boken kommer hon därför inte längre än till att jobba med att renskriva kontrakt på en advokatbyrå.

Jag läste boken på engelska och det var så mycket svåra ord att jag fick lov att installera Google translate på telefonen. Jag som trodde att jag var ganska bra på engelska! Därför tappade jag tråden ganska ofta och det var därmed inte så svårt att gå av på rätt station. Men visst var boken läsvärd. Nästa del ska jag dock läsa på svenska.

Marjaneh Bakhtiari, Kan du säga schibbolet?

Jag tog pendeltåget en dag. Jag åkte förbi två stationer som jag inte ens märkte. Men det var just i ett skede när den här boken var som mest spännande. Annars är det inte en spännande bok. Men intressant.

Det här handlar om en familj där föräldrarna flytt från Iran för att rädda sina barn till ett bättre liv. Fadern som pratar felfri rikssvenska är ett känd debattör om allt som rör integration och invandrare och levererar den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hans fru däremot har svårt att veta vad hon ska göra och förstår knappt en tiondel av vad hennes man pratar om. Familjen lever ett behagligt liv i en fin villaförort, med städerska utan uppehållstillstånd och sånt som man har i en finare villaförort. Den ena dottern övertalar emellertid sin mamma att få åka till Iran och ser hur det egentligen är för att ta bilder till ett skolprojekt. Baran, hennes 13-åriga lillasyster tvingas livrädd följa med.

Iran blir en chock för de båda tjejerna. Deras kusin visar sig vara en förfärlig person, mormor är galen och mostern gråtmild. Kusinen, som liksom de själva är ung, försöker visa dem det riktiga, coola och häftiga Iran och trodde att kusinerna (från landet?) skulle festa lika gärna som hon. Man måste liksom ha kul och festa hela tiden för att låtsas att det inte finns en risk att åka fast, för att kjolen är för kort eller skorna för fel. Hon är mycket förvånad över hennes töntiga kusiner från Sverige och vet inte hur hon ska hantera att de är sååå tråkiga. Samtidigt är hon på ett sätt avundsjuk, tänk att inte behöva låtsas att man inte är rädd hela tiden.

Det är intressant att läsa. Särskilt gillar jag skildringen av lillesyrran Baran som flyr undan alla obehagliga diskussioner genom att ständigt lyssna på sin Ipod. Är det därför folk lyssnar på musik hela tiden? Då slipper man försöka uttrycka vad man känner?

Haruki Murakami, Norwegian wood

Den här boken är en riktig kärlekshistoria. Kan man älska bara en, eller flera? Kan man älska någon annan, när den som egentligen var menad för mig inte längre finns? Då blir det lite sorgligt, nästan så sorgligt att man kan fälla en tår, fast än man sitter på tunnelbanan. Men man har gjort film av den här boken. Hur kunde man göra det och vad handlar den om egentligen? Blev den totalt barnförbjuden med tanke på allt sex som beskrivs i denna bok? Jag vet då inte om jag törs gå och se den. Skulle jag göra film på en bok av Murakami skulle jag istället valt Kafka på stranden. Det skulle varit underbart med dessa katter, för att inte tala om regnade Makrillar!

När jag berättat för mina vänner att jag snöat in på Murakami var det någon som undrade om inte nästan alla Murakamis böcker handlar om en ung man som är lite vilsen i livet? Ja, så kanske det är. Nu har jag läst tre Murakami-böcker och visst, det är så, alla har som huvudperson en ung man som är lite vilsen och alla innehåller de brunnar och mat. Men även om historierna i övrigt är helt olika är tonen och berättarglädjen densamma. Denna bok, liksom de tidigare jag läst, ger en helt enastående läsupplevelse. Jag är lika insnöad fortfarande. Samma problem föreligger när det gäller att gå av vid rätt station.

Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen

Det fanns många som hoppades att Murkami skulle få Nobelpriset. Jag kan bara hålla med. Men jag trodde inte på det. Murkami är alldeles för lättillgänglig litteratur för finsmakarna i Akademien. De ger helst pris till sådant som vanliga människor (inkluderat mig) knappt kan läsa. (Förra året när jag läste Herta Muller kände jag mig som jag tror att folk med dyslexi känner sig när de läser, man läser och läser men förstår ingenting).

Den här boken är jättelång, lite mer än 700 sidor. Det måste beaktas. Den ska trots allt släpas på och av tunnelbanan. Men den finns i pocket och då går det bra ändå att pressa ner den mellan matlådan och handväskan i ryggsäcken.

Jag gillar den här boken. Den är helt och hållet galen, på alla sätt och vis. En man slutar jobba, tappar bort sin katt och strax därefter sin fru. För att försöka komma på vad som har hänt egentligen klättrar han ner i en djup, djup brunn (för så gör man när man går till botten med saker). Den ena konstiga kvinnan efter den andra tar därefter kontakt med honom och han förstår inte mycket utan låter sig drivas med i flödet av händelse. Eller är det så att allt detta händer för att flödet har stoppats?

Huvudpersonen i boken lagar ofta mat och det beskrivs noga vad han lagar och äter. Det är mycket trevligt. Det är också helt underbart att läsa en bok som är breddfylld av fantasi. Att läsa är ju ett sätt att ta en paus från verkligheten och det kan man till fullo göra genom att läsa den här boken. Därför är det också bra att den är lång. Den räckte länge, även för mig. Ja, och det finns risk att man inte går av förstås.

Men så tog den slut ändå. Min trevliga bekantskap med huvudpersonen Okada fick därmed en ände. Jag kände mig så ledsen att genast vandrade bort till bokhandeln. Men allt jag kikade på kändes hemskt realistiskt och jobbigt. Det slutade därför med att jag köpte ännu en bok av Murakami. Kan man bli beroende?

Melania G. Mazzucco, Vita

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet emigrerade mänger av européer till Amerika. De som stod lägst i rang av alla var italienarna och längst ner av dessa stod barnen, eftersom de knappt ens dög till arbetskraft. En häst var mycket mer värd än en italiensk pojke och det fanns organisationer som såg till att djuren inte lämnades ute i den kalla natten. Vad som hände med italienarna och de italienska barnen brydde man sig inte så mycket om, mer än tafatta försök att sätta några av dem i skolan.

Den här boken handlar om två barn som skickas iväg från sina italienska föräldrar och från sin trygghet för att få ett bättre liv i Amerika. Men det är förstås inte lätt att vara ett ensamt barn i Amerika i början av 1900-talet och tvingas bo inneboende hos en avlägsen släkting som inte bryr sig särskilt mycket om det blir mat över till barnen. Vita, är inte ens 10 år när hon kommer till Amerika, hennes vän Diamante är något äldre.

Egentligen tycker jag att den här boken bäst kan analyseras ur ett arbetsmiljöperspektiv. För det är när man läser under vilka förhållanden de italienska arbetarna tvingades jobba som man förstår varför vi har regler. Regler som handlar om att arbetaren själv måste betala om något redskap han använder går sönder, regler om att man inte får sätta barn i tungt arbete och regler om att alla har rätt till en skälig lön. På den här tiden i Amerika var italienare något man använde som arbetskraft tills han gick sönder, sedan ersattes han med en ny.

Det är en förfärlig bild av livet som målas upp i boken. Inte blir det muntrare av att kärlekshistorien slutar olyckligt. Hela liv går åt till att inte lyssna på sitt hjärta. Men Vita, den yngsta av dem alla, hon klarar sig ändå ganska bra. Så är det att när man är älskad av alla.

Ibland finns risk att glömma att gå av tåget.

Reif Larsen, Valda verk av TS Spivet

Först, för att klargöra fakta: Det här en historia, eller möjligen två, men ingen novellsamling.

Boken handlar om en ovanlig pojke som är övertygad om att hela universum är kartlagt, allt finns där bak i hjärnan. Det är bara att ta fram det och teckna ner det. Pojken, TS Spivet, som är döpt efter en sparv och en förfader, ritar kartor av allt, hur hans syster skalar majs, hur hans far sätter upp staket, hur bergen fungerar som vattendelare och hur ljudkurvan ser ut när hans bror skjuter med gevär. Det sista får dock en tragisk utgång när brorsan råkar skjuta sig själv och dör.

Pojken växer upp i cowboy-västern med en cowboy-pappa som blir nervös inomhus och som, enligt TS kartläggning, får uttrycket RE-1, RE-11, RE-16 (inre ögonbrynslyft, nasal-labial sänkning, underläppsneddragning) vilket betyder ”Den här pojken måste ha blivit utbytt vid födseln”-uttrycket när han betraktar sin son. Han har också en syster, som begåvats med en mängd – noga kartlagda – sätt att bli uttråkad på. TS mamma däremot är en entusiastisk (lite galen) skalbaggeforskare och det är mer där TS ärvt sitt sätt att betrakta världen. Hans lugna kartritande liv på ranchen i Montana bryts dock plötsligt när han helt oväntat vinner ett prestigefullt stipendium på det anrika universitetet Smitsonian Institute och inbjuds som talare till ett stort seminarium i Washington.

Den här boken innehåller små ritningar och utökade betraktelser i marginalen, den är därför ganska stor och … grön … men helt underbar och väldigt ovanlig. För ovanlighetens skull ska jag därför sluta med ett citat ur boken om när man är vuxen:

Vuxen var man om man:
1.tog sig en tupplur utan synbar anledning
2.inte tyckte att det var spännande med jul
3.oroade sig över att tappa minnet
4.arbetade hårt på sitt jobb
5.hade läsglasögon om halsen och ofta glömde att man hade läsglasögon om halsen
6.uttalade orden ”Jag minns när du var så här liten” och sedan skakade på huvudet och gjorde en RE-1, RE-24, RE-41, som ungefär kan översättas med Jag är så här ledsen att för att jag redan är gammal och fortfarande inte är lycklig
7.betalade skatt och blev arg när man pratade om ”vad fasen de gjorde med alla ens pengar”
8.gillade att sitta ensam framför teven och dricka alkohol varje kväll
9.var misstänksam mot barn och deras motiv
10.inte blev uppspelt av någonting

Det hänger alltså inte på åldern om man är vuxen och om det är såhär tråkigt att bli vuxen så är det lika bra att inte vara det. Jag kan inte klassa mig själv som vuxen enligt skalan i boken i alla fall, vilket måste betraktas som något positivt, åtminstone i TS ögon.

Mer sådant här åt folket, så man kan småle hela vägen hem på tunnelbanan!

Carlos Ruiz Zafón, Ängelns lek

Denna bok utspelar sig i de fördömdas stad, Barcelona, på 1920-talet.

Det här är en mustig, brutal och lite läskig berättelse om en författare som ingår ett avtal med djälvulen. Och det vet man ju sedan tidigare, att ingå avtal med djävulen är inte så bra, inte heller i den här boken. Men bara en människa är tillräcklig desperat så är det inte lätt att säga nej.

I denna saga finns den sanna kärleken, den livslånga och den olyckliga. Böcker har också en central betydelse, liksom förmågan att författa dem. Där finns också den sanna vänskapen och förstås ondskan. Boken är ibland kuslig, liksom smygande, lite som filmen ”När lammen tystnar” fast man märker liksom inte när det otäcka börjar. Det är i vart fall en extremt fångande historia och jag, som gillar riktiga sagor, njöt i fulla drag av berättelsen. Det är en stor risk att man glömmer gå av vid rätt station, ja, att man glömmer helt var man befinner sig. En mycket bra bok.

Kajsa Ingemarsson, Lyckans hjul

En del böcker är lättsammare än andra, ungefär som smörgåsrån. De går liksom att knapra i sig och det är rätt trevligt men smakar inte så mycket. Ungefär så är det med den här boken. Det är lite lättsam, ganska förutsägbar underhållning. Väldigt skönt måste jag säga, efter de två senaste böckerna jag läste (eller försökte läsa).

Boken handlar om tre grannar, en kvinna som ser sig själv som äldre, fast hon knappt är 60, en som är typ mellan 40 och 50 och en som är lite mer än 30 och just har fått sitt första barn. De tre grannarna blir kompisar när de gaddar ihop sig mot en ny granne, en som avviker från normen. Men förstås varar inte ovänskapen länge. När de tre (vanliga) får reda på att den nya grannen varken är häxa eller prostituerad är det inte lika illa längre. Men de tre andra blir vänner och stöttar varandra genom livet upp- och nergångar. Snyft. Ja, och sen är boken liksom slut. Kan rekommenderas på samma sätt som smörgåskex, med lite tillbehör av andra lite mer smakrika och saftiga böcker är det alldeles utmärkt.

Ja, och visst var det lite spännande ibland, så det finns risk att man missar en station eller två.

Liza Mundy, Michelle Obama (1/3)

Ja, jag har bara läst en tredjedel av denna bok och nu tänker jag inte lägga mer tid på den. Det var det sämsta jag har läst på länge!

Den här författaren verkar ha letat i varje hörn efter rykten och spår av Michelle Obamas liv. Det var tydligen inte så lätt att få till en intervju. Följaktligen finns här intervjuer med rumskamrater från college som endast bodde två månader med presidentfrun och en rektor som knappt kommer ihåg henne. Inledningen handlar mest om Chicagos utveckling och hur detta "borde" på ha påverkat Michelle Obama. Det känns så krystat att det faktiskt är oläsbart. Jag tar avstånd från hela idén. Saknar man material från källan, när en biografi handlar om en levande person, kan man lika gärna låta bli att skriva boken.

Jag väntar på Michelle Obamas egen bok istället, någon gång kommer den säkert.

Sara Kadefors, Fågelbovägen 32

Det är inte ofta jag läser en bok som är så jobbig att läsa att jag ger upp. Men här var det nära. Den här boken berörde mig riktigt illa och det var med motvilja jag läste vidare.

En kvinna, Karin, är högutbildad läkare med två fina barn och en perfekt make och ett vackert hus. Hon lever ett välordnat liv i villaidyllen helt enkelt. Hon jobbar förstås också ideellt på en klinik för papperslösa där hon är lite av en eldsjäl. En dag ”räddar” hon en av patienterna på kliniken, den unga sjuka Katerina från Moldavien, från hennes hemska jobb som utnyttjad hemhjälp. När Katerina tillfrisknat börjar hon, mot Karins vilja, arbeta hemma hos Karins familj. Till en början går allt bra. Alla njuter av att slippa allt vardagsbestyr och av att mötas av ett perfekt välstädat hem varje dag. Men efter ett tag märker Karin att barnen tyr sig till Katerina istället för henne.

Då vänder Karin. Istället för den goda självuppoffrande yrkeskvinna som hon alltid varit blir hon svartsjuk och avundsjuk. Hon får också något slags hemmafru-bakslag som gör att hon får dåligt samvete för att hon varit hemma för lite med barnen, att hon inte kan laga mat, ja, över att hon inte är någon bullmamma. Hon blir riktigt elak, särskilt mot Katerina och inleder samtidigt ett desperat förhållande med en alldeles för ung man (som förstås känner sig utnyttjad). Jag tyckte att det var plågsamt att läsa om hur elak hon blir och särskilt om hur hon tillgjort hon beter sig mot sina barn. Hon försöker vara som hon tror att en mamma ska vara mot sina barn, utan riktigt engagemang.

Samtidigt tyckte jag att historien i sig var lite fånig. Vadå ångest över att hon inte bakar bullar och ja, självklart döljer sig hemska saker i de vackraste familjer. Ja, och sen då, på slutet, då stannar hon hemma i ett halvår med sina barn och blir en ”riktig” mamma. Nej, att läsa den här är att längta efter att rätt station ska komma snart.

Sofi Oksanen, Utrensning

En mamma och hennes dotter deporterades under andra världskriget från Estland och till Ryssland. När boken börjar har mamman blivit mormor och dottern mamma. Men det som hände i Estland innan flykten, och måhända efter, gjorde att mormorn blev en sådan som säger mycket lite. Men hon lär sitt barnbarn estniska och då börjar hennes ögon lysa igen. Mest tittar mormor på stjärnorna genom fönstret och ser till att de tre resväskorna alltid är packade, ifall de måste fly. Mamman säger ingenting, så blev hon av det hemska.

Från detta hem luras den unga dottern och tvingas till prostitution. Under en bilresa i Estland lyckas hon fly. Hon minns ett namn och en by som hennes mormor har nämnt och blir motvilling insläppt i huset av en gammal kvinna. Flickan vet inte mycket om vem hon söker upp och den gamla vet inte mycket om henne. Men undan för undan tvingas hon minnas. Vilken skuld har kvinnan egentligen till vad som hände mormor, hennes egen vackra syster?

Det här är en förfärligt bok, den beskriver vad rädsla och skräck gör med människor och handlar om människor som gör saker som de inte borde ha gjort. Saker man måste förtränga för att orka leva med.

Boken är skriven på ett mycket fängslande sätt och trots att den är så hemsk att man behöver en paus då och då är det svårt att gå av vid rätt station.

Haruki Murakami, Kafka på stranden

Jag läste den här boken ganska långsamt för att kunna njuta av varje sida. Den är helt underbar. Det var tur att jag läste den på semestern, för annars hade jag åkt till slutstationen varje dag.

En intelligent liten pojke och hans klasskamrater faller oförklarligt in i en underlig sömn vid en skolutflykt i bergen år 1944. Alla vaknar efter några timmar utom Nakata. Han vaknar först efter några veckor. Då har han blivit tom. Han lär sig aldrig mer läsa eller skriva. Nakata har blivit dum, som han säger. Vad värre är, är att han också förlorat halva sin skugga. Det är inte lätt att leva utan halva sin skugga. Men han har också vunnit förmågan att prata med katter och blivit en mycket ödmjuk och sympatisk person.

Långt senare, när Nakata blivit en farbror lämnar en mor i en annan del av historien sin fyraårige son. Mamman gör det, för också hon har tappat halva sin skugga. Sonen blir kvar hos pappan. Det kanske inte skulle vara så illa, om inte pappan också visat sig vara den onde Johnnie Walker som på ett ytterligt vidrigt sätt rövar själar från katter.

Nakatas och pojkens historia vävs samman på ett skickligt sätt när pojken mycket målmedvetet rymmer hemifrån vid 15 års ålder. Måhända kan det som en gång gick fel åter rättas till. Kärleken till böcker har en nyckelroll i denna historia, liksom katter och skogen, där det mystiska bor.

Det här är den bästa bok jag någonsin har läst, fram till slutet som spårar ur lite likt Twin Peaks (om ni kommer ihåg det?). Men vad annat kan man vänta sig av en bok som beskriver ett Japan där det kan regna makrill, eller blodiglar?

Skära för sten, Abraham Verghese

Det här är den första bok jag har läst ut på en semester på flera år! Det tar sig.

Detta är en fantastisk berättelse om födelsen av ett par tvillingar vid Missing hosptial i Adis Abeba i Etiopien. Det kanske inte vore början på en så otrolig historia om inte tvillingarna fötts av en av sjuksköterskorna på sjukhuset, en nunna därtill, som själv avlider under förlossningen. Barnens far flyr hals över huvud och barnen adopteras av sjukhusets två andra läkare. Ödet, för det är det som styr berättelsen här, flätar samman brödernas liv med den flicka som växer upp tillsammans med dem som en syster.

Det är en härlig berättelse, man känner lukterna av den indiska maten (ja, läkarna är från Indien) och stressen på sjukhuset. Det är trevligt att författaren inte dumförklarar oss läsare, utan förutsätter att vi precis som alla andra kirurger är lika intresserade av hur man lagar en skadad tunntarm eller syr ihop en lever. Främst av allt är boken nog en hyllning till yrket som läkare. Det är inte utan att man blir lite sugen. Tänk att ha som jobb att rädda liv? Men å andra sidan tror jag att jag inte skulle klara av det. Det är nog bättre att jag opererar med papper och bokstäver.

En ytterst läsvärd bok!

Janice Y.K. Lee, Skuggor bakom oss

Jag stod och valde bok på Akademibokhandeln, en skildring om förintelsen eller Hongkong? Hongkong låter spännande! Så blev det så.

Det är som brukligt en kärlekshistoria. En rätt olycklig sådan också och inte fattade jag riktigt vad som hände där mot slutet heller.

Men det spelar inte så stor roll, för det är inte själva kärlekshistorian som är det bästa med boken. Det är istället den tid och den miljö som skildras. Hur tedde sig andra världskriget på andra sidan jorden? Hur var det i Hongkong under 1940-talet och de 10 år som följde? Den bild man får av boken är att Hongkong under fredstid är tiden när kolonisterna från Europa regerade. De svassade runt i sina skräddarsydda klänningar på den ena bjudningen efter den andra, drack drinkar och klagade på värmen och det kinesiska tjänstefolket. De såg sig som bringare av civilisationen till Kina och var totalt inskränkta. Jisses, vad tyckte kineserna? Under kriget däremot hamnade västerlänningarna i läger, precis som judarna i Tyskland. Men om det får man inte veta så mycket i boken. Men så intressant, jag måste läsa mer om detta.

Tågmässighet: Inte svårt att gå av vid rätt station. En rätt myspysig bok ändå.

Pascal Mercier, Nattåg till Lissabon

Det kanske finns en annan optiker än den man brukar gå till, som kan ge en bättre glas, så att man kan se världen på ett annat sätt?

Det här är en långsam filosofisk berättelse om en gammal dammig lärare i klassiska språk som plötsligt bryter upp från sitt välordnade inrutade liv och drar till Lissabon. Jag gillar tanken. Tänk att ha levt ett liv inom en väldigt liten fyrkant, uppfattas så trist att man kallas för Papyrus och sedan, vid en mogen ålder, plötsligt göra något drastiskt, oförutsett och ogenomtänkt. Är det inte underbart?

Det är så lätt att leva med det redan invanda. Man vet vad som händer och man behöver inte utmana sig själv. Livet bara går. Men det finns ju så mycket annat som händer och har hänt! Man kan tänka nytt och få nya vänner. Det är möjligt att lära sig ännu ett nytt språk som man inte trodde att man tyckte om.

Jag gillar sådana här puttrande berättelser. Den här har dessutom så mycket filosofiska funderingar om livet och allt annat så att jag skulle ha kunna läsa en sida om dagen och sedan fundera på den i några dagar innan jag fortsatte. Så gjorde jag emellertid inte, men jag läste ändå långsammare än jag brukar. Men fängslad blev jag, även om jag inte åkte förbi min station den här gången heller.

Sara Stridsberg, Drömfakulteten

Den diskussion som förts i Sverige där samtliga män anklagats för att vara våldtäksmän och sådana som utsätter kvinnor för våld ter sig mycket lågmäld jämfört med den hård-militanta feminism som förespråkades av Valerie Solanas, personen som den här boken handlar om. ”Life in this society being, at best, an utter bore and no aspect of society being at all relevant to women, there remains to civic-minded, responsible, thrill-seeking females only to overthrow the government, eliminate the money system, institute complete automation and destroy the male sex.”

Det här är en tragisk bok. Det är inga problem att gå av vid rätt station eftersom man lider så när man läser den. Det är tur att det är så lite text på varje sida att man liksom kommer framåt, för det här är en eländig historia i klass med filmen Requiem for a dream, om du har sett den. I mitten var det så hemskt förfärligt att jag övervägde att sluta läsa och skickade ett klagofyllt mail till personen som lånat ut boken till mig, men en tillfällig lättnad kom och jag kunde läsa vidare.

Valerie Solanas är var en intelligent knarkande feminist som utnyttjades av män under hela sitt liv. Samtidigt blev hon en sorts ikon för feministrörelsen på 60-talet. Men hennes liv var förfärligt tragiskt. Hela boken handlar om hur hon dör, och om hennes väg dit när hon bland annat skjuter Andy Warhol. Ja, det är ju bra att variera det man läser…men som vanligt har jag svårt att förstå hur den här boken höjts till skyarna av litteraturkritikerna.

Berättelsen om Edgar, David Wroblewski

Den här boken är livsfarlig att läsa på tåget. När jag började läsa boken tittade jag inte upp förrän jag nästan var framme och insåg att jag varit helt borta.

Boken börjar lika harmoniskt som Sagan om ringen, med det lugna fina livet hos hoberna. En man och en kvinna som driver en kennel på landsbygden i USA får ett barn, visserligen ett som inte kan prata, eller ens låta, och lever som en liten lycklig familj tillsammans med sina mycket speciella och begåvad hundar. En av hundarna utser också sig själv till livvakt till det lilla barnet, Edgar. Men precis som i Sagan om ringen varar inte lyckan för evigt. Ondskan tar sig in i familjen och plötsligt dör Edgars pappa. Edgar lyckas inte kalla på hjälp eftersom han inte kan prata i telefon och tar på sig skulden för pappans död. Men långt inne känner han att någon inte gått till på det sätt som det ska. Detta leder till stor dramatik, för hundarna, för Edgar och hans mamma. Genom hela boken går omsorgen om hundarna, deras träning och skötsel som en röd tråd. Det gör således inget att det dyker upp vålnader och syner som mer hör hemma i en sagobok. Men det är väl i och för sig ingen nackdel. Ju mer saga ju bättre. För att summera, en riktigt bra bok, den bästa på länge!

Camilla Läckberg, Sjöjungfrun

Usch, det här är en spännande historia. Lite knäpp är den dock, när en höggravid kvinna som väntar tvillingar till råga på allt, får för sig att hjälpa sin make polisen med att utreda ett mord. Ja, och så råkar alla handlingar i fallet så lägligt hamna i hennes hall. Historien är lite tillrättalagd, men jag kunde faktiskt inte gissa vem som var den skyldige förrän författaren skrev det på näsan på mig.

Det negativa är att också denna historia delvis rör barn. Jag orkar egentligen inte läsa om barn som far illa. Men trots det är den här deckaren riktigt spännande.

Man förväntas lite känna till karaktärerna i boken och referenser görs då och då till tidigare böcker. Jag har dock inte läst någon annan bok av Läckberg och jag tror att jag väntar lite med nästa. Det kan bli lite för mycket med flera böcker med samma människor. Det blir mindre och mindre trovärdig. Ungefär som Morden i Midsommer, hur mycket elände kan drabba en by?

Eftersom det är en spännande bok kan man missa sin station, och dessutom blir man extra trött när man måste läsa boken även på kvällarna.

Reginald Hill, Främlingars hus

Det var så lustigt. Jag var övertygad om att författaren till den här boken var en kvinna. När jag hade läst boken vände jag på den och såg ett porträtt av författaren, en skäggig vithårig äldre ... man. Men det spelar väl å andra sidan ingen roll.

För länge sedan skickades brottslingar från Storbritannien till Australien. Det har jag hört talas om. Jag hade emellertid inte hört talas om att man också exporterade föräldralösa barn till Australien. Men det gjorde man. I den här boken återvänder en ättling till ett sådant exporterat barn till Storbritannien för att ta reda på vad som egentligen hände hennes farmor. Spåren leder till en liten by där man inte talar om det förflutna. Men även det hemskaste kommer någon gång fram igen och en hemsk historia rullas upp. Samtidigt söker en ung man sina spöken i samma lilla stad och de båda hjälps åt i sitt sökande.

Det här är en hyfsat lättsam underhållande deckarhistoria, riktigt bra faktiskt. Ja, man kan till och med åka en station för långt.

Sara Stridsberg, Happy Sally

Jag avskyr när föräldrar prioriterar sina egna mål så högt att deras barn far illa. Därför fick jag ont i magen av den här historien. I den här boken har mamman föresatt sig att simma över Engelska kanalen medan pappan drömmer om att ta hela familjen med sig och åka till Amerika, i deras lilla segelbåt. En kompromiss görs i familjen. Om mamman lyckas simma över kanalen får hon obegränsat med simtid och familjen slipper åka till Amerika. Om hon misslyckas drar de iväg med båten.

Barnen beskriver ständigt sin mamma som lyckligt springande ifrån dem, mot vattnet där hon simmar och simmar så ofta hon kan. Lillebror lämnas gråtande på trappen efter att ha slitits loss från morgonrocken som en igel.

Mamman ser sitt liv som en parallell till Sally Bauers som 1939 simmade över Engelska kanalen på tiden 15.22. Hon var likadan, eller ännu värre, fokus på Engelska kanalen och simning var så viktigt för henne att hon stängde av alla kopplingar till andra. Kärleken bortprioriterades och barnet aborterades.

Jag tror att livet kan vara mer än ett mål. Om man satsar allt på ett kort, vad gör man då när man misslyckas med sitt enda mål i livet? Är livet värt att leva då? Kan en människa förstå att hon kan vara viktig för andra även om hon inte bryr sig om dem lika mycket. Den här boken har ett svar. Jag hoppas att det kan vara ett annat.

Ja, jag åkte inte förbi min station direkt. Det gör man inte när man läser och lider. En feel bad bok, helt enkelt.

Arnaldur Indridason, Kvinna i grönt

Den här boken började med sådana hemska händelser att jag övervägde att sluta läsa, kvinnomisshandel, barn som inte tas om hand, barn som dör... Usch. Sedan tog den sig. Jag uppskattar särskilt att boken handlade om ett mord, eller är det flera, som ägde rum för minst 70 år sedan. Boken utspelar sig delvis i den tiden dock, och det är plågsamt att läsa.

Jag trodde islänningar var ett godmodigt folk som härdade ut på den månliknande ön utan träd och levde ett gott och rättrådigt liv. Men i den här boken knarkar de, slår sina fruar och beter sig illa. Så nu har min illusion om den godmodige islänningen gått i kras. De är ungefär lika dåliga som svenskar helt enkelt. Såklart är det så.

Fastän den började så eländigt, boken, så blev den allt bättre. Det är en deckare. Ett nytt bostadsområde ska byggas när ett skelett grävs upp. Var hon verkligen död när hon begravdes? Arkeologer gräver och gräver och polisen utreder, var det ett mord? Jag kan inte tänka mig att dagens svenska polis skulle utreda ett 70 år gammal mord på samma sätt som i den här boken. (Tänk när de hittade ett skelett i slottsbacken i Uppsala, herregud, ett mord! Polis tillkallades men det klargjordes att mordet var flera hundra år gammalt. Det var från när danskarna försökte ta slottet. Avspärrningarna togs bort och skelettet hamnade på museum.) Så gör man inte i den här boken. Man löser fallet, precis som det ska vara i den ideala världen.

Bra bok, men testade den inte på tåget. Det gick så fort att läsa den att jag inte hann ta med den. Men det hade säkert varit svårt att gå av vid rätt station.

Sven Otto Littorin Uppdrag arbete

Knaster, knaster, knastertorr. Det är de ord som ligger närmast till hands när jag funderar på hur den här boken ska beskrivas. Den här bokens texter passar som hand i handsken i en proposition eller i en skrivelse till riksdagen.

Littorin har skrivit en bok som nästan uteslutande fokuserar på den arbetsmarknadspolitik som regeringen fört de senaste fyra åren. Det redogörs för lyft-jobb, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmiljöarbetet och slutar med en summering av att nästan alla vallöften på området infriats.

Den innehåller inte mycket annat.

Jag hade hoppats på lite mer livfulla personliga betraktelser. Kanske inte skvaller, men varför inte lite mer om hur han upplevde Sveriges ordförandeskap i EU när han flög runt i Europa som en kringresande försäljare varje vecka, eller kanske om duster med andra departement (om det varit några) eller om hur jobbigt det kan vara att vara arbetsmarknadsminister. Som han skriver har nästan alla andra europeiska länders ministrar avgått. Men han klarade sig, med bara lite mer grått hår.

Littorin är både rolig och slagfärdig när han håller tal och pratar. Men det verkar bli tvärtom när han skriver. Men det är klart. Om valet går åt skogen har han ju bevisat att han precis som jag själv fungerar alldeles utmärkt till att skriva byråkratiska texter på Regeringskansliet. Välkommen tillbaka i så fall!

Svärdet och spiran, Ken Follet

Jag högg en tjock fet bok på Coops bokrea. I förordet och på baksidan står att boken skiljer sig mycket från det som författaren tidigare skrivit. Eftersom jag inte har läst någon bok av Ken Follets tidigare så var det inte mycket till ledning.

Boken utspelar sig i England på 1100-talet. Det är fattigt och eländigt men katedraler ska man bygga till varje pris. Som läsare följer de människor som bor och arbetar kring och på bygget, det är klostret och kyrkans män, greven, riddarna och människorna i staden som växer upp runt bygget. Det märks att författaren tidigare har skrivit deckarböcker. Det är så spännande att jag hela tiden är tvungen att hålla på och läsa i förväg för att få reda på hur det ska gå, överlever hjältinnan attacken av riddarna, klarar sig barnet som brutalt blir nedslagen av en fredlös, blir det något giftermål? Det är ju lite jobbigt. Trots att det är så spännande och på det sättet engagerande tycker inte jag att boken var särskilt bra. Den är för tung och otymplig att släpa på tåget, så man får ha den under armen istället för i väskan. Värre är dock att jag inte heller berörs särskilt av den och att den saknar trovärdighet. Ja, den kanske är trovärdig i sin beskrivning över byggnadskonsten på 1100-talet men jag har svårt att tro att det fanns så moderna upplysta kvinnor som Aliena på 1100-talet och när några män utbrister ungefär, "tänk ändå om man fick uppleva tider när människor inte behövde frukta att maktens män ska komma och plundra deras bostäder och bränna deras hus", så känns det mest fånigt.

Men som vanligt jag kanske är fel målgrupp. För kontrasternas skull kastar jag mig istället för Sven Otto Littorins Uppdrag arbete, en bok av en annan man med ambitioner som skulle matchar dem som behövs för att bygga katedraler. (Mer om det i nästa inlägg.)

Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz

Den här boken handlar om livet, eller ska jag skriva döden, i gettot i den polska staden Lodz. I detta getto bodde ursprungligen 250 000 invånare. Vid krigets slut var 500 personer kvar. Resten hade deporterats till koncentrationslägren för avrättning eller dött av svält eller andra umbäranden i gettot.

Detta getto styrdes till en början av jude-äldsten, Rumkowski, som såg sig som gettots frälsare. Rumkowski ordnade med soppkök och barnhem till alla de föräldralösa barnen. Han drog sig dock inte för att utnyttja både kvinnor och barn sexuellt, inte minst sin egen adopterade son. Han var också snabb att genom sin egen poliskår, som bestod av judar i gettot, driva igenom tyskarnas önskemål om allt från ökad arbetstakt till deportering av barnen. Trots sitt samarbete med tyskarna skulle inte ens Rumkowski undkomma sitt öde.

Som alla berättelser om förintelsen är detta en hemsk historia. En del avsnitt är nästan oläsbara. De är helt enkelt för hemska. Särskilt svårt är det att läsa om barnen.

Även om det är en obehaglig upplevelse att läsa boken bör man göra det. Det som hände i Polen och resten av Europa under andra världskriget får inte falla i glömska. Det är därför ens skyldighet som människa att läsa om det och reflektera över människans möjlighet till ondska.

Tågmässighet: Det var svårt att gå av vid rätt station.
Tips: I slutet finns en förteckning över några av de personer som förekommer i historien. Den kan vara bra att titta i under tiden man läser boken för att hålla reda på vad som händer.

Gun-Britt Sandström, Maken

Den här boken analyserar ett svåravslutat förhållande. Kvinnan som boken handlar om värdesätter sin frihet och självständighet så mycket att hon vägrar slutligt binda sig till mannen i sitt liv. Hon tänker minsann inte blir en sån som virkar slipsar till sin man. Mannen älskar henne för mycket, anser hon. Men samtidigt känns det inte bra när de börjar inleda förhållanden vid sidan av. Svartsjukan ligger som en tjock dimma i luften. Till sist tröttnar han, den stora kärleken, och hittar en annan och bildar familj. Det är lättare menar han, att ha ett förhållande när det inte är den stora kärleken det handlar om. Hon blir ensam kvar med sin frihet, var det värt det?

Boken utspelar sig på 1970-talet. Det släpptes 1976 och igenkänningstecknen för tiden är många, står det i förordet. Bara det att jag föddes samma år, så för mig får den mer illustrera den värld som mina föräldrar levde i när jag föddes.

Även om det är en gammal bok och kvinnor inte längre förutsätts virka slipsar till sina män är frågorna lika aktuella nu som då. Men är det verkligen nyttigt att göra allt så komplicerat? Måste man överanalysera sitt förhållande? Ska man inte försöka fokusera på det som egentligen är viktigt i livet? Vad är den fullständiga självständigheten värd egentligen? Kan det inte finnas en poäng i att våga bilda familj med en person? Även om det innebär att man måste kompromissa lite med sig själv?

Det är väl inte en bok som man glömmer att gå av tåget när man läser, men det beror inte på att den är dålig, det beror bara på att det är lite obehagligt att läsa en bok som väcker så mycket tankar om livet.

Barack Obama, Min far hade en dröm

Den här boken är jättebra. Inte tråkigt, utan fängslade från första sidan. Risk att glömma gå av, ja bitvis. Kontentan av det hela är att han verkar vara en väldigt sympatisk person den där Obama, en riktig svärsmorsdröm.

Den här boken skrev USA:s nuvarande president långt innan han blev president. Jag tror det står att han skrev den när han var 32 eller så. Boken handlar om hans familj, hans mamma, pappa och morföräldrar. Han skriver om sin egen uppväxt, född på Hawaii med en kenyansk pappa som redan när han är mycket liten återvänder till Kenya och en amerikanska mamma som snart träffar en ny man och bosätter sig tillsammans med honom och Obama i Indonesien. Följdaktligen växer Obama upp i Indonesiens myllrande folkliv tills hans mamma inser att han bör gå i en bättre skola och skickar honom på tillväxt till mormor och morfar på Hawaii.

Det är inte lätt för Obama att veta vem han är och han funderar mycket på hur han behandlas på grund av sin hudfärg. Varför kniper tanterna så hårt om sin handväska och kikar misstänksamt på honom när han stiger in i hissen?

Obamas pappa har en till familj i Kenya och när Obama blir vuxen lär han känna sin syster. Tillsammans med henne besöker han för första gången Kenya och upptäcker att han hör hemma där också, fast han aldrig varit där, och att han där har en stor krävande men kärleksfull familj.

I USA kan alla lyckas, oavsett religion eller etniskt utsprung sägs det, men är det riktigt sant? Som ung tyckte Obama i alla fall inte det. Att han faktiskt blev president och det gick till förtäljer inte historien. Men det kan nog inte ses som ett bevis för att alla kan lyckas i USA, snarare att man kan bli USA:s president oavsett hudfärg om man bara är en riktig super-helylle-kille som Obama.

Ers majestäts olycklige Kurt, Lena Ebervall och Per E Samuelsson

Det här är boken handlar om en av 1900-talets största skandaler, som jag aldrig hade hört talas om. Fiskhandlarsonen Kurt inleder ett homosexuellt förhållande med kungen, Gustav V. Kurt som är en charmerande man utnyttjar förhållandet på alla sätt han kan. Han ser till att skaffa sig förmåner och låter kungen mer eller mindre försörja honom. Han skaffar lyxbilar, ett vackert hus i Bromma och till och med ett slott och lever ett liv i sus och dus. Kurt är samtidigt gift med Anna, en godtrogen och strävsam kvinna. Anna älskar Kurt i hela sitt liv trots att han gör av med deras pengar och inte lyckas göra några saker rätt. Anna skaffar sig med hårt slit till slut en bra position i livet. Hon driver en restaurang som är mycket populär. Kurt däremot får, efter att maktens män fått nog av kungens allmosor till honom, ett riktigt elände. Överståthållare Notin skyr inga medel för att sätta åt honom och skickar honom till och med till Tyskland och försöker övertala Görings närmaste män att sätta honom i koncentrationsläger för att bli av med honom. Kurt som med tiden blir en äkta rättshaverist får ett sorgligt liv. Den enda som står vid hans sida när han blir gammal är den trogna Anna.

Det är är en mycket läsvärd bok, fast den ser väldigt tråkig ut på utsidan. Det är mycket intressant att läsa om de hårresande rättsövergrepp som begås mot Kurt och de gråa hår det ger flera statsministrar. Mycket får man på köpet i denna fantastiska historia, t.ex. exakt varför kungens bil körde av vägen där i kungens kurva. Svårt att gå av på rätt station, ja, mycket.

Innan döden kom av Elizabeth George

Det här är ingen lättsmält deckare, som den förra boken. Det är heller ingen vanlig deckare, med ett mystiskt mord och en berättelse med ledtrådar som leder fram till en ond mördare som får sitt rättmätiga straff. Den här berättelsen är en bakvänd deckare, mordet sker i slutet, inte början och den som begår brottet är minst lika mycket offer som offret självt. Men jag skulle faktiskt inte karaktärisera den som deckare alls, även om den vunnit titeln årets bästa kriminalroman i USA 2006.

Själva berättelsen handlar om tre barn som växer upp under miseralbla förhållanden i London. När deras mormor flyttar med sin man till Jamaica lämnar hon barnen 7, 11 och 15 år på trappen hos sin faster. Fastern tar motvilligt hand om barnen, men det går, trots goda ambitioner, allt mer på tok för alla inblandade. Det London som beskrivs är långt från det man är van vid. I detta London härskar gängen, avvikande barn mobbas och barn och ungdomar drar sig inte för att straffa dem som inte inordnar sig i hierarkin. Någon hjälp finns knappast att få från samhället, polisen är uttalat rasistisk och de sociala myndigheter likställs med fiender. De få människor som engagerar sig och försöker nå fram till barnen med något som kan kallas hjälpsamhet och försök till vänskap missförstås. Att någon skulle vara snäll utan baktanke eller krav på eftergift är inte något som dessa barn förstår.

Det här är en riktig "feel-bad-story". Det är bitvis så eländigt att jag övervägde att sluta läsa boken när en tredjedel återstod. Samtidigt är det ett mycket starkt porträtt av alla tre barnen och deras faster som hamnat i en värld där det inte spelar någon roll vad man gör. Det går i alla fall åt fel håll.

Det här är en riktigt läsvärd bok, men sorglig. Boken är mycket fängslande, en dag var det enbart tur att jag hann av tåget.

Snömannen av Jo Nesbö

Det är är en riktigt läskig bok, inget som jag skulle vilja läsa ensam hemma en mörk kväll. Särskilt inte en vinter som denna när snön ligger djup.

Den lätt alkholiserade slitna polisen Harry Hole får i uppdrag att sätta fast en seriemördrare som utser ordentliga gifta mammor som sina offer. Mördaren lämnar efter sig, inte bara dödade kvinnor, utan också perfekt utformade snögubbar och blöta fotspår.

Jag lyckades tidigt gissa vem som var mördaren, men boken är spännande ändå. Lättsmälta deckare är dock inte det som fängslar mig mest och det var därför inte jättesvårt att gå av vid rätt station.

Tröstaren av Karin Wahlberg

En medelålders kvinna är på väg hem från en syjunta sent en kväll. Hon hör konstiga ljud på kyrkogården och går dit för att se vad som pågår. Då blir hon plötsligt skjuten i magen! Hon hamnar på sjukhus och opereras och prognoserna ser bra ut, men allt är kanske inte så bra som det ser ut.

Det här är en deckare med en läkare och hennes polisman i huvudrollerna. Boken innehåller även karaktärerna korkad ung kvinna, maktlysten gubbsjuk man och en mer eller mindre galen yngre.

Lite spännande var det, och lite oväntad var upplösningen. Men... den var dock ingen höjdare, eller höjding som vi säger här hemma. Den passar bra som slöläsning, ungefär som ett avsnitt av Morden i Midsommer. Inga problem att gå av vid rätt station med andra ord.

Mitra Lager, Gud vill att du ska dö

När jag läste den här boken var det ibland väldigt svårt att gå av vid rätt station. Ibland önskade jag dock att jag skulle gå av, för att det var så plågsamt att läsa. Den är hemsk, den här boken, särskilt för att den är sann.

Mitra beskriver sitt liv i Iran, där hon 17 år gammal hamnar i Hizbollahs fängelse i Iran för att ha varit aktiv i motståndsrörelsen mot ayatolla Khomeini. Hon överlever den första fängelsvistelsen men förföljs och hamnar flera gånger i fängelse igen. Behandlingen av oliktänkande blir allt mer brutal och många av hennes vänner och släktingar torteras till döds av ayatollans män.

När man är 17 år ska man få vara sorglös, gå i skolan och ha roligt, inte utsättas för tortyr och förföljelse på grund av sina åsikter. Det är hemskt att läsa om detta. Samtidigt är det viktigt. Det är bra att inse att demokrati inte är en självklarhet i andra länder. Det är lätt att glömma det när man bor i Sverige.

Det är också väldigt intressant att läsa den personliga skildringen av hennes förhållande till religionen, frågan om kvinnors rätt att bestämma över sina egena liv och frågan om familjens heder. Det ger ett djup åt den ofta ytliga och ensidiga diskussionen om dessa frågor som förs i dagens medier.

Boken slutar när Mitra till sist lyckas fly till Sverige, där hon fortfarande bor och arbetar. Jag skulle önska att hon skrev en fortsättning. Tills detta sker, läs den här boken. Den är viktig.

Vad är detta vad av Dave Eggers

Den här boken orkar jag inte läsa, tänkte jag. Men sen tog de andra böckerna slut och den här fick följa med i väskan. Och vilken bok! Det var ren tur om jag lyckades gå av vid rätt station!

Boken handlar om Valentino Achac Deng som växer upp strax innan kriget bryter ut i Sudan. Han beskriver sitt liv, från den harmoniska uppväxten hos sin stora familj i ett litet samhälle i Sudan till flykten till Etiopien och därifrån. Det är rent ut sagt förfärligt, en hemsk historia om hur denna pojke och de andra tusentals vilsna pojkarna, som de kallas, tvingas försöka överleva i år efter år i tillfälliga flyktingläger utan sina familjer och under mycket knappa förhållanden. Achak får till sist komma till USA, där World Trade Center just träffats av två flygplan, och det är därifrån han berättar sin historia.

Det som är allra mest fantastiskt med den här berättelsen är hur Achak lyckas hålla kvar sin önskan att lyckas och sin vilja att kämpa, trots de umbäranden han gång på gång tvingas genomlida.

Det här är en mycket tänkvärd bok som håller sig kvar i huvudet länge, länge.

Herta Müller: Redan då var räven jägare

Är det såhär det känns att ha dyslexi? Man läser och läser men begriper inte vad det står. Hände det där, eller var det måhända bara något som någon tänkte? Herta Müller fick Nobelpriset 2009 för sitt sparsmakade, egensinniga språk som ligger nära poesin. Ja, men finns det inte en poäng att skriva någorlunda lättillgängligt? Är det inte bra att ens läsare kan begripa ungefär vad författaren har tänkt?

Allt är inte helt obegripligt. Boken utspelar sig i Rumänien strax före Ceausescus fall. Ramhistorien handlar om Adina, en ung lärare, som förföljs och tvingas fly. Det lilla jag lyckas tillgodogöra mig av historien i övrigt är elände, misär och förtryck. Som fabriken där kvinnorna tvingas jobba under mycket dåliga förhållanden, där de till råga på allt måste finna sig i att ställa upp och ha sex med förmannen. Portvaktens fru kan år senare konstatera att alla arbetarnas barn liknar förmannen.

En del säger att Herta Müller skrivit andra böcker som går att begripa. Jag kanske ska försöka med en sådan istället?

Vi, de drunknade av Carsten Jensen

Den här boken är härlig! Den handlar om havet, om segelfartyg, sjörövare och skrumphuvuden, om rom, illvilliga pojkgäng och en brutalt elak folkskollärare. Det är tidvis mycket svårt att gå av vid rätt station. Faktum är att det bara är tur att jag hann gå av när jag läste en särskilt spännande episod.

Boken är väldigt omfångsrik, i pocket med mycket liten text utgör den mer än 700 sidor. (Författaren måste ha hållit på väldigt länge.) Han beskriver livet för några av sjöfararna från en liten stad, Marstal i Danmark, mellan åren 1848 till 1945. Det är en helt fascinerande historia av det slag jag sällan lyckas läsa. Särskilt intressant är att läsa om första och andra världskriget ur en dansk sjömans perspektiv. Det var en fröjd att läsa denna bok även om det tog lite mer än två veckors pendlande att läsa ut den.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger

Föreställ dig att du sex år gammal träffar din blivande medelålders man naken i din trädgård. Svårt, ja, kanske, men det händer i den här boken. Boken handlar om en man som på grund av en genetisk defekt reser i tiden och kvinnan som älskar honom. Det var inte särskilt svårt att gå av vid rätt station. Boken är läsvärd, men inte enastående bra.