Doris Lessing, A Proper Marriage

Vad är det som kännetecknar en riktigt bra bok? Det kan ju förstås vara att man blir helt uppslukad och glömmer tid och rum och åker för långt med tunnelbanan. Men eftersom jag nästan alltid blir helt uppslukad av böcker duger inte den definitionen. Istället har jag kommit fram till att en bra bok är en bok som beskriver saker på ett sådant sätt att jag långt efteråt kommer ihåg dem på samma sätt som om jag skulle ha upplevt dem själv. Det kan t.ex. vara en promenad i hettan på en trottoar helt översållad med blomblad i en liten afrikansk stad eller en simtur i en svensk mörk insjö sent en kväll när dimslöjorna glider fram ovanför vattenytan. En riktigt bra bok tycks också ha tre dimensioner jämfört med andra som enbart lyckas förmedla två.

Den här bokserien, som jag nu läst andra boken från, är en sådan bra bok. Om jag nu bara fattade alla ord, den är skriven på en för mig komplicerad engelska, skulle den säkert vara ännu bättre. (Nästa del ska jag prova att läsa i svensk översättning.) Boken handlar om Martha Quest när hon som 19-åring råkar gifta sig med Douglas, som hon inte ens är kär i, och bildar familj med barn, hus och tjänstefolk. Det här är egentligen så långt från sitt ideal hon kan komma. När hennes politiska intresse plötsligt väcks kan hon inte längre leva upp till rollen som undergiven hustru utan lämnar till omgivningens fasa både man och barn. Enligt Martha är det ändå det bästa. Barn bör skyddas från sina föräldrar vars öde är att ge sina barn sådana trauman att barnen som vuxna ofelbart kommer att hata sina föräldrar.

Ja, och nu får jag väl erkänna det. Jag åkte två stationer för långt läsandes den här boken! Så är det när man hittat en bok med tre dimensioner!

Lois Lawry, Den utvalde

Det här är en ungdomsbok. Jag läste den för min åttaårige dotter, men tror att målgruppen är 12-18 år eller så. Det här är en riktigt bra bok och läsvärd även om man sedan länge passerat den åldern. Det ger en perfekt inramning till att diskutera frågor om livet och vårt samhälle ur ett annorlunda perspektiv.

Boken handlar om ett samhälle kallat Enahanda där allt är perfekt. Människorna lever sina liv, avtrubbade och utan att känna för mycket känslor (man äter piller som dämpar sånt som åtrå och kärlek). För att ingen ska sticka ut har man bortrationaliserat färgerna och tillämpar klimatkontroll. Till och med backarna strök med när man skapade en harmonisk miljö.

I detta samhälle är allt reglerat i detalj för invånarnas bästa. Alla medborgare i samhället har sina speciella arbetsuppgifter som man tilldelas när man blir 12 år. Man kan när man blir äldre ansöka om att få bilda en familjeenhet. Då paras man ihop med en person av motsatt kön vars personlighet matchas ihop med sin egen, för tänkt så galet om man fick välja partner själv! Då skulle man ju kunna välja fel! En familjeenhet kan i sin tur ansöka om barn och får då högst två barn tilldelade från nybarnsenheten.

För att alla ska vara lyckliga och inte oroa sig minns man inte mer än sin egen livstid. Det finns ingen historia. Istället har samhället utsett en person, en minnesbevarare, som har i uppgift att minnas allt som hänt, allt från krig, fred, kärlek till svält och snö. Men när man inte delar på minnena blir de också mycket tunga att bära. Detta får bokens huvudperson erfara när han som 12-åring tilldelas yrket att efterträda samhällets minnesbevarare. Det får hans ögon att öppnas för hur de egentligen lever, vilket är både smärtsamt och förfärande.

Läs den eller ge den till era barn. Den är riktigt bra, faktiskt en av de bästa jag läst på länge.

David Nicholls, En dag

Den här boken följer två personer under 20 års tid, en dag om året. Den tar sin avstamp i sängen efter examensfesten där de ligger och spekulerar om hur gamla och trötta de egentligen kommer att vara när de är 40 år! Oändligt långt fram i tiden!

Hon och han är avsedda för varandra men livet för ut dem på långa krokiga omvägar. Hon utbildar sig till lärare, lever sunt och äter rätt och arbetar en tid i en gymnasieskola samtidigt som hon drömmer om att bli författare. Han är den oansvariga typen som reser jorden runt på föräldrarnas bekostnad men ändå på något sätt lyckas charma sig till ett jobb på tv, den nya framtidsbranschen, och hamnar i det coola livet. Det lever han på motsatt sätt, för lite sömn, för många tjejer och för mycket olämpligt att dricka och bruka. Två helt olika liv, men ändå förblir de kompisar, åtminstone nästan hela tiden. Frågan är om inte båda två skulle må bättre om de insåg att de borde satsa på varandra som mer än bara kompisar? Men det är inte alltid så lätt att säga det man egentligen menar.

Jag tyckte inledningen av boken var jättebra. Sedan blev jag så frustrerad av historien att jag var tvungen att tjuvläsa slutet. Det visade sig dock vara en luring, kanske avsedd just för sådana som jag som i förväg försöker ta reda på hur det ska sluta. Den var underhållande och trevlig att läsa, men kanske inte den bok som stannar kvar längst i mitt minne.

Lian Hearn, På kudde av gräs och Under lysande måne

Det här är bok två och tre i serien Sagan om klanen Otori och följer på Över näktergalens golv. I böckerna får man fortsätta att följa Takeo och hans kamp att i enlighet med profetian skapa ett rike från hav till hav och för att uppnå fred. Paradoxalt nog kräver kampen för fred en mängd blod och lidande, folk och hästar dör i mängder och älskande tvingas längta efter varandra under långa tider. Det finns ju inga mobiler och internet och därför kan nyheter och livstecken dröja flera månader. Då får man härda ut och var tålmodig. Tålamod är viktigt, men lika viktigt är lydnad och tradition. De äldre suckar när den yngre generationen får för sig att göra som den vill och till och med kräva att få gifta sig med den de älskar. Hur skulle världen se ut om alla gjorde det? Gifter sig gör man för att skapa bra allianser med någon annan lämplig klan, inte för kärleks skull!

De här böckerna är bra men inte lika bra som första boken, men läsvärda helt klart. Skälet till det är, tror jag, den första bokens skildring av hur Takeo upptäcker att han inte bara är en vanlig pojke utan en krigare och en son av släktet och att han besitter de mest enastående förmågor. Det är precis som Harry Potter, en riktig stackare som sedan visar sig vara ”den utvalde”. Töntens revansch! Har inte alla någon gång drömt om att det snart ska uppdagas att de egentligen är en prinsessa, son till någon stenrik finansman och därför väntar ett jättelikt arv eller att de har en superkraft som ger en möjlighet att rädda världen? Jag såg att det finns en del fyra på biblioteket. Jag ger inte upp! Dags att låna den också för att se om hela profetian kommer att slå in!

Erri de Luca, Montedidio

Berättaren i den här boken är en 13-årig pojke som bor med sin pappa i de fattiga kvarteren i Montedidio i Neapel. Han har fått gå i skolan länge men nu börjat arbeta som lärling hos en snickare. I samma lokaler arbetar också skomakaren Rafaniello som lagar skorna gratis åt de fattiga i staden. Han har en ömmande puckelrygg ur vilken han påstår att vingar håller på att växa fram. Vingarna behöver han för att komma till Jerusalem dit han egentligen var på väg när han av misstag hamnade i Montedidio.

Barnen växer fort i Montedidio. Det måste man för att klara sig. På samma sätt är det mycket bättre att vara två än att vara ensam och ensam skulle han vara om han inte hade Maria, hans vän som bor i en annan lägenhet i huset. För pojkens mamma blir sjuk och pappan försvinner i långa perioder för att ta hand om henne. Under tiden hänger pojken tvätt på taket varje kväll och övar han sig på att svinga bumerangen han fått av sin pappa. Han tränar för att en dag få till det perfekta kastet. Det kast han ska göra samma dag som skomakarens puckelrygg spricker och han flyger till Jerusalem.

Dagen är en munsbit, säger Mäster Errico och skyndar på arbetet. Den här boken är också en liten munsbit. Kort, tänkvärd och trevlig att läsa, en bok att längta till. Men kan inte någon mer läsa den och tala om för mig vad som egentligen hände på slutet?