Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

I den här boken berättar Göran Rosenberg om sin uppväxt i Södertälje och hur han gjorde staden till sin stad och sin hembygd. Han berättar också om sina föräldrar, överlevarna från Auschwitz, som med möda försökte göra staden till sin. Han berättar om sin pappa och om hans drömmar och ambitioner i sitt nya liv i Sverige, om hur han ville avancera från rörböjare till mer avancerade jobb, om hur han studerade för att bli ingenjör och om hans försök att starta ett lönande verksamhet. Men minnena kom ikapp hans pappa och till sist kraschade världen runt honom. Samtidigt är det en fantastisk skildring av efterkrigstiden och 50-talet, när man byggde Folkhemmet Sverige och alla hade jobb. Ingen som invandrade till detta land fick inte arbeta, för arbete fanns för alla, särskilt i lastbilsfabriken i Södertälje.

Den här boken är skriven på ett helt underbart medryckande sätt. Från första sidan kände jag att jag hade landat, det är såhär det ska vara skrivet när jag riktigt ska trivas i min läsning. Dessutom är det en fantastisk historia. Det kan vara olidligt hemskt att läsa om förintelsen, men Rosenberg återknyter hela tiden till samtiden och sig själv, vilket gör att det går att läsa, inte förstå förstås, för det som hände kan man aldrig förstå. Men det är inte bara det. Det går inte att undvika att dra paralleller till vad som händer i dag. Hur tar vi i dag hand om de som invandrar till våra länder från krig och hemska upplevelser? Samma misstänksamhet som mötte judarna i Sverige efter andra världskriget finns i dag mot dagens invandrare. Den största skillnaden är att det i dag inte heller finns jobb, vilket gör det hela än mer komplicerat.

Det här är en av de allra bästa böcker jag läst på länge, jag kan bara uppmana andra att läsa den! Det är något som så ovanligt som en viktig bok som går lätt att läsa och som ger upphov till en miljon funderingar, om både det som hänt förut och om vår samtid. Rakt igenom lysande, skrev DN. Jag kan bara instämma!