Den här boken refereras det till i en massa sammanhang. Till sist var jag tvungen att själv se varför den är så omtalad. Således läste jag nu, 2011, en bok som väckte avsky och bestörtning redan på 1960-talet då den nådde en större läskrets. Den publicerades dock redan 1955 av ett litet udda förlag som mest sålde porrnoveller.
Vissa böcker som väcker anstöt när de kommer anses 60 år senare helt harmlösa. Den här boken hör dock till undantagen. Den är fortfarande lika förfärlig och oanständig och kommer förhoppningsvis att vara även om 60 år till. Boken kan beskrivas som en riktig kärlekshistoria, om hur en människa på alla sätt och vis älskar och avgudar en annan. Det skulle ju kunna vara trevlig att läsa om, om det inte vore så att den avgudade var ett barn på 12 år och den älskande en man på 40. Historien går i korthet ut på att mannen, i boken kallad Humbert Humbert, för att få vara nära barnet, gifter sig med hennes mor. När modern upptäcker vad som händer rusar hon iväg för att meddela detta och ... blir överkörd. Humbert Humbert kidnappar barnet och reser under lång tid runt i USA med Lolita (som han kallar barnet) och utnyttjar hennes hjälplösa situation tills hon kidnappas av en annan sexuellt avvikande typ. Resten av historien följer Humbert Humberts sökande efter flickan vilket till sista tar en ände med en blodig katastrof.
Hemsk ja, men ändå läsvärd. Nabakov har ett mycket underhållande språk och fångade mig fullständigt med sin hemska berättelse. På baksidan påstås att översättaren äntligen hittat rätt. (En stor tidigare upplaga var tydligen så illa översatt att den i sin helhet brändes på Lövsta soptipp ett stenkast bort.)
Det mest negativa med att läsa den på tåget är dock att man helst inte vill att någon läser över axeln på en, för vad tror de att man läser om? Ja, vad läser man om egentligen? Får man egentligen läsa sådana här böcker utan att skämmas? Men ja, för att avsluta, vill du uppröras, läs boken och det finns viss risk att åka för långt med tunnelbanan.
torsdag 27 januari 2011
söndag 23 januari 2011
Karl Ove Knausgård, Min kamp
Den här boken är, tror jag, åtminstone delvis självbiografisk. Karl Ove tar avstamp i det kaotiska vardagslivet med två små barn och ser tillbaka på sin barndom och ungdom fram till dess att hans pappa dör. Boken är bra, fick av nästa alla i min bokcirkel fyra poäng av fem, men jag tyckte själv inte riktigt om den.
Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.
I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?
Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).
Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.
Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.
I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?
Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).
Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.
torsdag 13 januari 2011
Kathryn Stockett, Niceville
USA:s sydstater på 1960-talet. De rika familjerna låter den svarta kvinnliga hemhjälpen sköta hemmet och ta hand om barnen medan mammorna spelar bridge, tennis och umgås med varandra. Det är inte ovanligt att hemhjälpen tvingas lämna sina egna barn ensamma, eller till och med lämna bort barnen, för att kunna försörja sin familj. En svart pojke misshandlas så att han blir blind efter att han använt en toalett för vita och Martin Luther King demonstrerar på gatorna i Washington DC.
Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.
Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!
Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!
Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.
Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!
Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
