En kvinna skriver en bok om hur det var när hon jobbade som barnmorska i London på 50-talet. Hon beskriver miljön i det fattiga Docklands i London, där man bodde trångt, smutsigt och hade och födde många barn. Flera av berättelserna är väl värda att läsa, men vissa är hemska eftersom barnen for så illa. Värst av allt är berättelsen om fattighuset där man tvingande barnen från sina föräldrar vilket fick till följd att barnen ofta dog, ett efter ett.
Den här boken hade säkert varit jättebra om den inte varit så otroligt taffligt skriven. "På den här tiden fanns det ju inga..." eller "folk var ju vana vid att". Hon flikar in små kommentarer mitt i berättelsen för att uppfostra sin läsare och det är outhärdligt. Lusten att läsa vidare krossas till damm och jag ville bara lägga ner boken och läsa något annat istället. Hon borde enbart ha skrivit den ur den unga barnmorskans perspektiv, som en sammanhängande berättelse, utan att peka med hela handen och TALA tydligt.
Jag har förstått att man gjort en film eller tv-produktion av berättelserna. Bra! Det passar de utmärkt till. För att läsa den här boken är, trots att berättelserna är intressanta och mycket läsvärda, tidvis gräslig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
