Felicia Feldt, Felicia försvann

Det är här en hemsk bok att läsa. Den handlar om hur Felicia, en av supermamman Anna Wahlgrens nio barn, har uppfattat sin uppväxt och den var inte så perfekt som den borde ha varit.

Boken är osammanhängande, hoppar fram och tillbaka i tiden och mellan skeenden i nutid och dåtid. Men illa är det nästan hela tiden. Felicia mår uppenbarligen inte bra, inte ens som vuxen. Om det är hennes mammas fel får vara osagt. Men uppenbart är att mamma Anna som var och är(?) alkoholist inte gav sina barn någon bra barndom. Hon örfilar Felicia, sätter i system att frysa ut den som inte anpassar sig och flyttar ideligen vilket gör att barnen har svårt att få ett kontaktnät utanför familjen. Därtill kommer att flera av mamma Annas nya män också utnyttjar flickorna i familjen.

Boken är utelämnande och inte särskilt smickrande och det känns som man får en inblick i sånt som utomstående inte bör se eller veta. Men tydligen har ju mamma Anna gjort detsamma i sina biografier.

Jag har aldrig förstått Barnaboken, Anna Wahlgrens paradnummer, tonen i den tilltalar inte mig och det är kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Jag tror att mina barn får en bättre barndom än de hos experten Anna, trots att jag är amatör på föräldraskap.

Edith Wharton, Oskuldens tid

Ännu en klassiker. Den här boken liknar Jonathan Franzens böcker Tillrättalägganden och Freedom, även om den här boken utkom första gången 1920.

Den här boken utspelar sig i New Yorks societet i slutet av 1800-talet. Där rådet en strikt ordning när det gäller sociala normer. Allt regleras, från vem som står högst i rang, en fråga om blod och arv, till hur man ska vara klädd när man besöker teatern. T.ex. ska nyinköpta klänningar lagras i åtminstone två säsonger i garderoben innan man bär dem för att inte väcka anstöt genom att försöka förhäva sig.

I denna miljö finns Newland, en ung man som mest för syns skull arbetar på en advokatbyrå. Han känner till spelets regler och inordnar sig fullständigt i dessa. Enligt förväntan förlovar han sig med den unga May, med vilken han kommer att utgöra det perfekt paret. Allt går precis enligt plan när Mays kusin, grevinnan Oleanska dyker upp. Hon har gjort det otänkbara och lämnat sin make i Frankrike. Oleanska ser med nyktra ögon på den förljugna ordningen som rådet i New York och ger även Newland en ny syn på sin omgivning. Han faller förstås handlöst och förälskar sig i henne. Han överväger att erbjuda henne att bli hans älskarinna och till och med att bryta äktenskapet men Oleanska tvekar.

Boken handlar om att inordna sig i de osynliga regler som gäller mellan människor i en viss grupp. Är det viktigare att ställa upp på dessa än att följa sin egen önskan? Det är uppenbart hur inskränkt de fina människorna i New York tänker, men sannolikt skulle även det sammanhang man själv tillhör kunna anses vara lika begränsande och trångsynt, betraktat sisådär 100 år fram i tiden. Boken väcker många frågor om hur vi egentligen är vi människor. Får man dra en slutsats av den här berättelsen kan man väl konstatera att vi inte direkt är några Pippi Långstrump när det kommer till kritan.

Italo Calvino, Klätterbaronen

Ett uppträde vid middagsbordet när pappan Baron Armindo Piovasco di Rondo befaller sin son att visst äta upp sina sniglar tar en oväntat vändning när äldsta sonen Cosimo, arvtagare och 12 år gammal, vägrar, rusar från bordet och klättrar upp i ett träd. Pappan och mamman (som egenligen skulle vilja vara general i kriget) väntar sig att Cosimo ska klättra ner när det blir mörkt, men Cosimo sitter kvar. Jag kommer aldrig ner, ropar Cosimo och så blev det.

Cosimos far tog förstås mycket illa vid sig av detta, skulle hans son, arvtagare och sedemera baron klättra omkring i träden som ett djur! Men det hjälpte inte. Cosimo var och förblev i träden.

Berättaren i boken är lillebror, en mycket vanlig person som nedifrån marken berättar historien om Cosimo, klätterbaronen. Det synes nämligen visst gå att leva däruppe, flörta och bjuda upp kvinnor när han är ung, jaga och blanda sig i både politik och krig, och sedan sakta åldras bland fåglarna på en gren i en tjock ek.

Det är en riktigt bra historia, uppskattad även av mina barn som fick den återberättad för sig på väg till skolan och den håller än mer än 60 år efter den skrevs. Slutet är också helt perfekt eller vad sägs om detta "Cosimo Piovasco di Rondo, levde i träden, älskade jorden, uppsteg till himlen". Det var en njutning att läsa denna väl använda och tummade bok, enkom för mig upptagen från bibliotekets magasin. Tack för tipset Annika!

Haruki Murakami, Underground

"Det är tur att man bor i Japan, som är ett så säkert och välordnat land. Titta på Europa med sina krig och terrorister!" Så säger en person i den här intervjuboken. Men den 20 mars 1995 stod det klart att Japan inte var så tryggt som alla trodde. Den dagen spred ett antal personer från den religiösa sekten Aum sarin i Tokyos tunnelban mitt under rusningen. De som råkade befinna sig i vagnarna där detta hände blev offer för attacken. 12 personer dog och tusentals skadades.

Murakami har i den här boken intervjuat ett antal offer om vad som hände den dagen och hur det som hände har påverkat dem. Han har också intervjuat de som jobbade på tunnelbanan om deras upplevelse.

Det är slående hur plikttrogna de flesta var. Trots att de fick kraftigt försämrad syn och mådde dåligt fortsatte de ändå till sina arbeten och fick först därefter föras till sjukhus. Tunnelbanearbetarna som intervjuats som verkar vara mycket stolta över sitt arbete gjorde sitt yttersta för att minska störningarna i trafiken, vilket i den här situationen fick till följd att flera tåg fortsatte en bra bit även sedan giftet dumpats i tåget. Ingen beredskap fanns, myndigheternas samordning fungerade inte och en otrolig förvirring rådde i kaoset.

Personerna som intervjuats får tala fritt. Det finns ingen analys eller förklaring. De bara berättar. Det gör det hela smärtsamt jobbigt att läsa. Jag fick ta paus då och då för att orka fortsätta.

Murakami fokuserade i boken på offren. Jag funderade hela tiden på förövarna. Och när Murakami skrivit klart boken började även han fundera på dem. Hur kunde människor göra sig skyldiga till detta, att urskillningslöst döda vanliga människor på väg till jobbet? Del två i boken består därför av artiklar där han intervjuar medlemmar och före detta medlemmar i sekten Aum. Det är mer intressant än intervjuerna med offren. Vad får folk att ge upp sin fria vilja, frånsäga sig sitt ansvar och gå med i en sådan sekt? Det är intressant och tål verkligen att fundera på. Där är också Murakami något mer aktiv i intervjuerna och det blir mer läsvärt.

Jag tror inte jag läst så länge i en bok sedan den om Olof Palme. Läsvärd, ja, men otroligt tungläst. Det går långsamt att ta sig igenom dessa knappa 310 sidor. Men visst är det viktigt att skriva och läsa även om sånt som man helst inte tänker på. Och att jag läst hela boken på tunnelbanan gör det inte mindre otäckt.

Alain Mabanckou, Black Bazar

I den här boken är jaget en sapeur i Paris. En sapeur är en välklädd svart man som använder skräddarsydda italienska kostymer och krokdilskinnsskor. Jaget, som kallas för Rumpologen eftersom han är väldigt intresserad av kvinnors rumpor, har i början av boken precis blivit lämnad av sin fru, kallad Ursprungsfärgen, som rymt med sin kusin och tagit med sig deras lilla dotter till Kongo. Rumpologen kommer från det lilla Kongo, inte det stora. Det är väldigt viktigt.

För att komma över sin sorg skriver Rumpologen en bok på sin skrivmaskin medan han trakasseras av sin granne som öser rasistiska kommentarer över Rumpologen så fort han lämnar lägenheten. I övrigt gör Rumpologen inte mycket mer än att jobba halvtid på ett lager och slänga käft med sina kompisar på en pub där medborgare från alla tidigare franska kolonier i Afrika är representerade. Det är snabb rapp dialog med lustiga uttryck och konstiga namn på alla förekommande personer. Men boken utspelar sig nära nog hela tiden i den lilla världen bestående av lägenheten och puben.

Det mest intressanta är att Rumpologen lanserar teorin att rumpans form är styrande för personligheten. Det allra bästa är tydligen att ha en rumpa som roterar motsols.

Vi diskuterade den här boken i vår bokcirkel. Efter det blev den lite bättre. Måhända innehåller den ändå mer än man kanske tycker när man läser den rakt igenom. Jag tror ändå att det stora problemet är att jag saknar referensramen för att begripa varför det här anses vara så storslagen litteratur i Frankrike. Eller är det bara så att jag har fel form på rumpan?

Robin Hobb, Assassin's apprentice

Kan det bli bättre än att inviga det nya bokåret 2012 med en riktig fantasy-bok?

Det här är första delen i trilogin om The farseer och den är riktigt bra. Den erbjuder allt en bok kan när det gäller förflyttning till en annan värld med kungar, intriger, äkta vänskap, ovanliga krafter och förräderi.

En pojke överlämnas sex år gammal till slottet, man har tröttat på att föda den oäkting som han är: son till en kung och en okänd kvinna. Motvilligt får han på nåder bo i stallet. Där tas han omhand av kungens stallmästare som lär honom hur man sköter både hästar och hundar. Det går lätt för honom, han märker att han mer än andra förstår vad djuren känner och tänker, en egenskap som dock inte uppskattas av alla.

Oäkting som han är, är han inte väl sedd i slottet, men samtidigt låter man honom förstå att han kan vara värdefull för kungens syften och han svär sin trohet till sin kung och snart får han en ny läromästare och en ny igen. Men löftet till kungen är inte alldeles lätt att leva upp till och en del tycker att han skulle vara mer till nytta som död istället för levande.

Det är ingen enkel historia. Men får hålla reda på trådarna för att hänga med. Men ack så underbart att läsa, de följande två böckerna är redan på väg i posten.