Det här är en förfärlig uppväxtskildring, den värsta jag har läst. Men boken är bra. Det är spännande att se hur det är att vara den där lortiga jobbiga ungen som inte älskar, som inte kan sitta stilla på stolen och som gör den ena ofoget efter det andra. Inte alla barn orsakar två skogsbränder under sin barndom.
Att läsa om oälskade barn är alltid hemskt och det är det också i den här boken. När den var slut vill jag gärna fortsätta. Hur gick det sen? Fick hon ändå ett bra liv efter en sådan gräslig barndom? Går det?
söndag 23 oktober 2011
Geraldine Brooks, Caleb's crossing
Bok inhandlad i desperation på Bryssels flygplats: En naturvit fin storpocket med snirkliga bokstäver.
Bethia Mayfield är en ung kvinna som växer upp på ön Martha's wineyard på 1600-talet. Hennes far är öns präst vars självpåtagna livsuppgift är att sprida den sanna kristna läran till indianstammarna som sedan länge levt på ön. Han vill frälsa den till dem till den rätta läran och på så vis ge dem möjlighet att komma till himlen. Bethia älskar ön och träffar en dag på en ung man från indianerna, Caleb. De två blir trots sin olikhet de allra bästa vänner och hon börjar sakta ifrågasätta om det engelska sättet att leva verkligen är det bästa. Vänskapen måste dock hållas hemlig, en ung kristen kvinna skulle inte tillåtas umgås med en ung man på det sättet.
Ödet för dock både henne och Caleb från ön till Harward college där de båda sliter hårt, hon under slavliknande förhållanden i köket och han som en av de första indianerna som tilläts studera. Livet är hårt, folk dör som flugor, helvetet är alltjämt närvarande och de fryser. Kvinnor var på 1600-talet inte mycket värda och indianerna inte mycket mer.
Boken är mycket bra, man riktigt hör leran klafsa på de skumma gatorna utanför skolan och känner hur kallt och hårt det är att sova på golvet i köket. Språket är något ålderdomligt men det man inte förstår begriper man av sammanhanget. En riktigt bra bok.
Bethia Mayfield är en ung kvinna som växer upp på ön Martha's wineyard på 1600-talet. Hennes far är öns präst vars självpåtagna livsuppgift är att sprida den sanna kristna läran till indianstammarna som sedan länge levt på ön. Han vill frälsa den till dem till den rätta läran och på så vis ge dem möjlighet att komma till himlen. Bethia älskar ön och träffar en dag på en ung man från indianerna, Caleb. De två blir trots sin olikhet de allra bästa vänner och hon börjar sakta ifrågasätta om det engelska sättet att leva verkligen är det bästa. Vänskapen måste dock hållas hemlig, en ung kristen kvinna skulle inte tillåtas umgås med en ung man på det sättet.
Ödet för dock både henne och Caleb från ön till Harward college där de båda sliter hårt, hon under slavliknande förhållanden i köket och han som en av de första indianerna som tilläts studera. Livet är hårt, folk dör som flugor, helvetet är alltjämt närvarande och de fryser. Kvinnor var på 1600-talet inte mycket värda och indianerna inte mycket mer.
Boken är mycket bra, man riktigt hör leran klafsa på de skumma gatorna utanför skolan och känner hur kallt och hårt det är att sova på golvet i köket. Språket är något ålderdomligt men det man inte förstår begriper man av sammanhanget. En riktigt bra bok.
torsdag 13 oktober 2011
Mark Haddon, Utslag av oro
Jag ville läsa en bok till av den här författaren eftersom jag verkligen gillade hans bok "The curious incident of the dog in the night time".
Till skillnad från den boken tycker jag dock att den här saknar både mening och djup. Den här boken känns som en sådan där teater där folk springer mellan rum på en scen och smäller igen dörrar.
Boken handlar om en familj där allt går på tok. Mamman bedrar pappan med en av pappans före detta kollegor, en tvålfager typ. Dottern är i färd med att gifta sig med en man som ingen i familjen gillar och sonen vågar inte ta med sin kille på bröllopet. Mitt i allt detta drabbas pappan i familjen av en depression och dödsångest, något som inte blir bättre när han kommer på sin fru i sängen med den före detta kollegan.
Ja, den gick väl att läsa men kommer inte att lämna några som helst spår förutom ett kvitto från biblioteket på att boken är återlämnad. Läs hellre den andra Haddon-boken. Den här är ingen höjding (som vi säger här hemma).
Till skillnad från den boken tycker jag dock att den här saknar både mening och djup. Den här boken känns som en sådan där teater där folk springer mellan rum på en scen och smäller igen dörrar.
Boken handlar om en familj där allt går på tok. Mamman bedrar pappan med en av pappans före detta kollegor, en tvålfager typ. Dottern är i färd med att gifta sig med en man som ingen i familjen gillar och sonen vågar inte ta med sin kille på bröllopet. Mitt i allt detta drabbas pappan i familjen av en depression och dödsångest, något som inte blir bättre när han kommer på sin fru i sängen med den före detta kollegan.
Ja, den gick väl att läsa men kommer inte att lämna några som helst spår förutom ett kvitto från biblioteket på att boken är återlämnad. Läs hellre den andra Haddon-boken. Den här är ingen höjding (som vi säger här hemma).
Knut Hamsun, Markens gröda
Som läsare av två Knausgårdböcker måste väl ändå se efter om han har rätt. Är Hamsun trots sina ökända politiska åsikter Norges enda riktiga författare? Markens gröda sägs vara en starkt bidragande orsak till att Hamsun 1920 förärades Nobelpriset i litteratur.
Det här är en skildring av den hårt arbetande Isak som bryter ny mark nära fjället långt ute i ödemarken. Han gräver och hugger, bygger och bär som bara en stor stark karl kan och skapar sig ett hem i skogen. Det är som man inte hinner andas, boken bara matar på, som om hela vore en enda lång mening.
I Markens gröda är det framförallt kvinnornas historia som gör boken läsvärd. En kvinna som är harmynt flyttar in hos Isak och arbetar tillsammans med honom på gården. Så småningom får de ett barn, en pojke, och sedan en pojke till och sedan ett tredje. Men den sista är flicka och harmynt och mamman stryper henne snabbt och gräver ner henne i jorden, en gärning som inte kommer att gå oupptäckt trots att hon, liksom med de två första barnen, fött henne i ensamhet.
Det är förstås ett hårt liv de lever och i likhet med andra böcker jag läst från samma tid finns en oförmåga att kommunicera. Det är väldigt mycket suckande och knytande av nävar under bordet. Men det är väl i och för sig bättre att avreagera sig genom att gräva upp en stor sten än att bråka och slåss.
Ja, läsvärd var den kanske och annorlunda än de böcker jag brukar köpa på Pocketshop. Men någon mer Hamsun blir det inte på länge...
Det här är en skildring av den hårt arbetande Isak som bryter ny mark nära fjället långt ute i ödemarken. Han gräver och hugger, bygger och bär som bara en stor stark karl kan och skapar sig ett hem i skogen. Det är som man inte hinner andas, boken bara matar på, som om hela vore en enda lång mening.
I Markens gröda är det framförallt kvinnornas historia som gör boken läsvärd. En kvinna som är harmynt flyttar in hos Isak och arbetar tillsammans med honom på gården. Så småningom får de ett barn, en pojke, och sedan en pojke till och sedan ett tredje. Men den sista är flicka och harmynt och mamman stryper henne snabbt och gräver ner henne i jorden, en gärning som inte kommer att gå oupptäckt trots att hon, liksom med de två första barnen, fött henne i ensamhet.
Det är förstås ett hårt liv de lever och i likhet med andra böcker jag läst från samma tid finns en oförmåga att kommunicera. Det är väldigt mycket suckande och knytande av nävar under bordet. Men det är väl i och för sig bättre att avreagera sig genom att gräva upp en stor sten än att bråka och slåss.
Ja, läsvärd var den kanske och annorlunda än de böcker jag brukar köpa på Pocketshop. Men någon mer Hamsun blir det inte på länge...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
