Det här är en bra bok med en bra historia, en med monster och barn med abnorma egenskaper, eller, som titeln antyder, "besynnerliga" barn.
En pojke, Jacob, avgudar sin vapenfixerade morfar, en morfar som berättar fantastiska historier om sin barndom på ett barnhem. Barnen som han beskriver har fantastiska egenskaper, har en bisvärm boende i kroppen, kan flyga eller är osynliga. När pojken blir större och retas i skolan för sina dumma berättelser om sin morfar förstår han att alltihop bara var påhitt och han känner sig grymt lurad.
Då inträffar händelsen som ändrar Jacobs liv. Morfar dödas av ett monster. Jacob blir vittne till händelsen. Eftersom det inte finns monster tror Jacobs mamma och pappa att Jacob helt flippat ur och skickar honom till en psykolog. Som ett led i återhämtandet - och för att avmytologisera morfar - låter de Jacob och hans pappa besöka det barnhem där morfar växte upp. Men väl där, på en vindpinad ö med ett fåtal egensinniga invånare, visar det sig att det ligger mer i morfars historier än Jacob någonsin förstått.
Det här är en spännande bok. Barnen, som fått sagan återberättad för sig, satt med gapande munnar och ropade efter mer. Det finns en risk att man måste läsa hela natten, att man missar tåg och försummar viktiga plikter. En riktigt bonus är att själva historien är vävd kring en uppsättning gamla fotografier av just besynnerliga barn och vuxna, varför det hela får en känsla av verklighet över sig. Det är som upplagt för en fortsättning och vi hoppas på det!
tisdag 22 januari 2013
Graham Joyce, Some Kind Of Fairy Tale
En 16-årig flicka som just bråkat med sin pojkvän springer in i en skog full med blå blommor (blåsippor?). Hon sätter sig invid en stor mossig sten och tar av sig den ring hon fått av honom. Snart kommer en vacker man ridande på en vit häst. Efter ett tag erbjuder han henne att följa med och de rider iväg i solnedgången och hamnar i en parallell värld. För sent förstår den noble mannen med hästen hur ung flickan är och att hon vill hem till mamma och pappa igen. Men det går inte. Det går bara att korsa över till den andra vanliga världen ibland och det närmsta tillfället är om sex månader. Flickan får därför stanna i sex månader återvänder först därefter. Men hemma har mer än 30 år gått och hennes åldrande mor och far och hennes numera medelålders bror och pojkvän är inte desamma. Komplikationer uppstår.
Den här boken har en bra grundhistoria men det hjälper inte. Den beskrivs så ytligt och platt att boken knappast gör något avtryck. Sagans land är väl sagoaktigt och förutsägbart och långa partier av psykologens beskrivningar av flickans förmodade minnesförlust av de senaste 30 åren är riktigt tråkiga. Måhända passar den bättre för en 12-åring, där det inte ska vara så komplicerat. Jaja, allt kan inte vara läsbart...
Den här boken har en bra grundhistoria men det hjälper inte. Den beskrivs så ytligt och platt att boken knappast gör något avtryck. Sagans land är väl sagoaktigt och förutsägbart och långa partier av psykologens beskrivningar av flickans förmodade minnesförlust av de senaste 30 åren är riktigt tråkiga. Måhända passar den bättre för en 12-åring, där det inte ska vara så komplicerat. Jaja, allt kan inte vara läsbart...
söndag 13 januari 2013
Wilhelm Moberg, Utvandrarna och Invandrarna
Två tips, låna inte denna volym innehållandes båda böckerna. De är så tjocka att det är svårt att få med dem på resan. Tips två, om man därför läser böckerna hemma på kvällen, tar det så lång tid att man måste låna om dem minst tre gånger. Och man får bara låna om böcker två gånger. Därför krävs det att man är beredd att övertala bibliotekspersonalen om avvikelser från reglerna, vilket kan vara krävande.
De här böckerna är väldigt bra. Det är inte konstigt att Wilhelm Moberg fått det rykte han har. Själva berättelsen, om hur de svenska bönderna utvandrar till Amerika, landet där alla kan lyckas, är intressant ur ett historiskt perspektiv. Hur kunde de svenska bönderna egentligen lämna de mörka småländska skogarna och det slitsamma men ändå trygga välbekanta livet för en mycket riskfylld färd till andra sidan jorden? Det har ett värde i sig. Men det är också oerhört bra skrivet. Han skriver så bra Moberg att man bara njuter av att läsa texten. Be mig inte analysera varför det blir så, men det är så lätt att läsa och att ryckas med i historien om Karl-Oskar och Kristina och deras familj. Historien berättas också genom flera personers ögon, ibland är det Karl-Oskar och ibland Kristina och ibland någon annan. Det finns så många bra personporträtt i boken som bara i sig själv skulle kunna utgjort material till en bok var. Det är som en godispåse, fullproppad med bara ens favoritgodisar. Inte minst skildringen av Kristinas morbror och hans över?-tro på Gud och socknens "hora" som äntligen i Amerika får upprättelse och det liv hon förtjänar. Därmed inte sagt att det hela är någon solskenshistoria. Det är hemskt och otäckt och förfärligt sorgligt ibland och man vill bara blunda och sluta höra kvidandena och känna lukten från de sjuka människorna under däcket på Atlantångaren.
Denna bok bör läsas av alla och envar som vill veta mer om svensk nutidshistoria eller som bara vill läsa en riktigt bra bok. Nu återstår två böcker och det känns bra. Det finns mer godis som bara är att hämta helt gratis där på biblioteket!
De här böckerna är väldigt bra. Det är inte konstigt att Wilhelm Moberg fått det rykte han har. Själva berättelsen, om hur de svenska bönderna utvandrar till Amerika, landet där alla kan lyckas, är intressant ur ett historiskt perspektiv. Hur kunde de svenska bönderna egentligen lämna de mörka småländska skogarna och det slitsamma men ändå trygga välbekanta livet för en mycket riskfylld färd till andra sidan jorden? Det har ett värde i sig. Men det är också oerhört bra skrivet. Han skriver så bra Moberg att man bara njuter av att läsa texten. Be mig inte analysera varför det blir så, men det är så lätt att läsa och att ryckas med i historien om Karl-Oskar och Kristina och deras familj. Historien berättas också genom flera personers ögon, ibland är det Karl-Oskar och ibland Kristina och ibland någon annan. Det finns så många bra personporträtt i boken som bara i sig själv skulle kunna utgjort material till en bok var. Det är som en godispåse, fullproppad med bara ens favoritgodisar. Inte minst skildringen av Kristinas morbror och hans över?-tro på Gud och socknens "hora" som äntligen i Amerika får upprättelse och det liv hon förtjänar. Därmed inte sagt att det hela är någon solskenshistoria. Det är hemskt och otäckt och förfärligt sorgligt ibland och man vill bara blunda och sluta höra kvidandena och känna lukten från de sjuka människorna under däcket på Atlantångaren.
Denna bok bör läsas av alla och envar som vill veta mer om svensk nutidshistoria eller som bara vill läsa en riktigt bra bok. Nu återstår två böcker och det känns bra. Det finns mer godis som bara är att hämta helt gratis där på biblioteket!
Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen
Den är boken har en så löjlig titel och en så ful framsida, en sådan där tjock ängel på ett moln, att jag aldrig skulle ha valt att läsa den om det inte varit för min fantastiska bokcirkel. Man kan ju tycka att det inte borde spela någon roll hur boken ser ut, men jag kände en nästan fysisk motvilja mot att börja läsa den. Men det visade sig att det här är en riktigt bra bok som lustigt nog faktiskt handlar om precis just detta: Ingen vill läsa en ful författare, det är mycket trevligare att läsa en söt?
Själva historien tar sin början i en park i Uppsala där litteraturstudenten Babba, som är den fula, helt ointresserad av sin framtoning, övertalar den vackra Lillemor att utge sig för att ha skrivit en av Babbas noveller. Novellen ska delta i en tävling och Babba är helt övertygad om att hon inte kommer att få priset som hon ser ut och dessutom vill hon inte skylta med att det är hon som skrivit novellen. Novellen vinner och den sköna Lillemor tar nigande emot priset vid en ceremoni. Pengarna delar de på. Detta är inledningen på deras samarbete, fast Lillemor nästan skäms över att vara bekant med Babba, hon passar inte in i hennes "fina" liv. Efter novellen skriver de tillsammans en deckare, eller, Babba skriver och Lillemor stökar om och fixar språket, och sedan ännu en. När framgångarna börjar komma och Lillemor börjar nå erkännande som en etablerad författare vill hon dra sig ur. Det känns förstås inte bra att vinna berömmelse på falska meriter. Men Babba kan inte skriva utan Lillemor, utan henne blir det ingenting, och hon pressar Lillemor att fortsätta. Men frågan är om sanningen ändå inte kommer fram till sist, likt kandelabrar som en gång kastas i en svart göl i skogen ändå kan fiskas upp oskadade efter 30 år i dyn eller likt ett manus om Lillemors liv som lämnas in till ett förlag?
Boken följer flickorna tills de blir kvinnor, som blir tanter som till sist blir gamla tanter. Varken Babba eller Lillemor har särskilt okomplicerade liv. De bästa relationer som de lyckas få till verkar vara till hundar. Inte heller kan man egentligen tala om någon "vänskap" tanterna emellan. Det är mer rädsla, hot och beroende som styr deras relation. Men det är bra, det är en bra historia. Det är underhållande och till och med spännande att läsa historien om tanterna. Det visar sig att även en ful bok med en löjlig titel visst kan vara bra. Men ska således inte, vilket jag förstås som alla andra vet, välja sin litteratur efter utseendet. Det värsta är att Babba kanske därmed hade rätt. Hur stor roll spelar egentligen ytliga faktorer, som utseende, för möjligheten att lyckas?
Själva historien tar sin början i en park i Uppsala där litteraturstudenten Babba, som är den fula, helt ointresserad av sin framtoning, övertalar den vackra Lillemor att utge sig för att ha skrivit en av Babbas noveller. Novellen ska delta i en tävling och Babba är helt övertygad om att hon inte kommer att få priset som hon ser ut och dessutom vill hon inte skylta med att det är hon som skrivit novellen. Novellen vinner och den sköna Lillemor tar nigande emot priset vid en ceremoni. Pengarna delar de på. Detta är inledningen på deras samarbete, fast Lillemor nästan skäms över att vara bekant med Babba, hon passar inte in i hennes "fina" liv. Efter novellen skriver de tillsammans en deckare, eller, Babba skriver och Lillemor stökar om och fixar språket, och sedan ännu en. När framgångarna börjar komma och Lillemor börjar nå erkännande som en etablerad författare vill hon dra sig ur. Det känns förstås inte bra att vinna berömmelse på falska meriter. Men Babba kan inte skriva utan Lillemor, utan henne blir det ingenting, och hon pressar Lillemor att fortsätta. Men frågan är om sanningen ändå inte kommer fram till sist, likt kandelabrar som en gång kastas i en svart göl i skogen ändå kan fiskas upp oskadade efter 30 år i dyn eller likt ett manus om Lillemors liv som lämnas in till ett förlag?
Boken följer flickorna tills de blir kvinnor, som blir tanter som till sist blir gamla tanter. Varken Babba eller Lillemor har särskilt okomplicerade liv. De bästa relationer som de lyckas få till verkar vara till hundar. Inte heller kan man egentligen tala om någon "vänskap" tanterna emellan. Det är mer rädsla, hot och beroende som styr deras relation. Men det är bra, det är en bra historia. Det är underhållande och till och med spännande att läsa historien om tanterna. Det visar sig att även en ful bok med en löjlig titel visst kan vara bra. Men ska således inte, vilket jag förstås som alla andra vet, välja sin litteratur efter utseendet. Det värsta är att Babba kanske därmed hade rätt. Hur stor roll spelar egentligen ytliga faktorer, som utseende, för möjligheten att lyckas?
torsdag 3 januari 2013
Ursula Le Guin, The Left Hand of Darkness
Det var den här boken jag egentligen skulle läsa när jag istället råkade läsa The left hand of God.
Det här är en helt annorlunda bok, inte helt lätt att läsa. Den som för ordet i boken växlar och då och då flikas små historiska anekdoter in. Ett tips är att först titta i slutet där tidsbegreppen förklaras. (Det gjorde inte jag, men det hade underlättat förståelsen.)
Mr Genly skickas från sin planet och dess handelsfederation som ensamt sändebud till den avlägsna planeten Winter. Hans uppdrag är att värva planeten till federationen och inlemma dem i det fredliga handelsnätverk som många andra planeter redan deltar i. En ensam människa är inget hot. Endast en kan med fredliga medel försöka förklara sitt uppdrag och kanske är det, som Genly säger, att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig.
Winter är en ogästvänlig planet som tycks ha hamnat i permanent istid. Det är kallt, isande kallt och invånarna är vana vid kyla även inomhus. En kort sommar tycks dock existera, åtminstone på vissa delar av planeten. Invånarna på planeten är inte människor, men ganska lika. Svåra kulturkrockar uppstår dock när Genly försöker få förståelse för sitt uppdrag i de olika länderna på planeten. En stor skillnad är också att personerna på Winter varken är män eller kvinnor utan både också. Under deras korta fruktsamma perioder, kemmer, antar de formen som antingen kvinna eller man vilket innebär att de omväxlande kan bli både den som föder barnet och den som är dess "pappa". Genly, som är människa och man, har svårt med detta. Han försöker gång på gång klassa dem som män eller kvinnor men misslyckas. Invånarna å andra sidan tycker att Genly är mycket pervers, alltid i kemmer och med könsorganet utanpå kroppen!
Uppdraget att få makthavarna på planeten att välkomna federationen visar sig inte var helt enkelt och är nära att kosta Genly livet. Han räddas dock i sista stund av en person som Genly först antog vara förrädare. De två tvingas ut på ett nästintill omöjligt uppdrag att korsa en glaciär mitt i kallaste vintern. Denna resa är det bästa i hela boken. Det skildras på ett magnifikt sätt hur de båda drar en släde genom snöstormar, dimma och regn och långa tider i vädret med oskugga, när allt är så vitt att det är omöjligt att urskilja både riktning och höjd. En människa och en omänniska, men här, där ingen annan finns på många många mils avstånd, är inte längre Genly den som är främmande. De är bara två vänner, en av var. En djup vänskap uppstår.
Titeln, den kommer av en vers som vännen läser för Genly i tältet under den långa färden och som säger mycket om innehållet i boken:
Light is the left hand of darkness
and darkness the right hand of light.
Two are one, life and death, lying
together like lovers in kemmer,
like hands joined together,
like the end and the way.
Läsvärd och tänkvärd och en behaglig läsning från 1969! Tack för tipset Lukas!
Det här är en helt annorlunda bok, inte helt lätt att läsa. Den som för ordet i boken växlar och då och då flikas små historiska anekdoter in. Ett tips är att först titta i slutet där tidsbegreppen förklaras. (Det gjorde inte jag, men det hade underlättat förståelsen.)
Mr Genly skickas från sin planet och dess handelsfederation som ensamt sändebud till den avlägsna planeten Winter. Hans uppdrag är att värva planeten till federationen och inlemma dem i det fredliga handelsnätverk som många andra planeter redan deltar i. En ensam människa är inget hot. Endast en kan med fredliga medel försöka förklara sitt uppdrag och kanske är det, som Genly säger, att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig.
Winter är en ogästvänlig planet som tycks ha hamnat i permanent istid. Det är kallt, isande kallt och invånarna är vana vid kyla även inomhus. En kort sommar tycks dock existera, åtminstone på vissa delar av planeten. Invånarna på planeten är inte människor, men ganska lika. Svåra kulturkrockar uppstår dock när Genly försöker få förståelse för sitt uppdrag i de olika länderna på planeten. En stor skillnad är också att personerna på Winter varken är män eller kvinnor utan både också. Under deras korta fruktsamma perioder, kemmer, antar de formen som antingen kvinna eller man vilket innebär att de omväxlande kan bli både den som föder barnet och den som är dess "pappa". Genly, som är människa och man, har svårt med detta. Han försöker gång på gång klassa dem som män eller kvinnor men misslyckas. Invånarna å andra sidan tycker att Genly är mycket pervers, alltid i kemmer och med könsorganet utanpå kroppen!
Uppdraget att få makthavarna på planeten att välkomna federationen visar sig inte var helt enkelt och är nära att kosta Genly livet. Han räddas dock i sista stund av en person som Genly först antog vara förrädare. De två tvingas ut på ett nästintill omöjligt uppdrag att korsa en glaciär mitt i kallaste vintern. Denna resa är det bästa i hela boken. Det skildras på ett magnifikt sätt hur de båda drar en släde genom snöstormar, dimma och regn och långa tider i vädret med oskugga, när allt är så vitt att det är omöjligt att urskilja både riktning och höjd. En människa och en omänniska, men här, där ingen annan finns på många många mils avstånd, är inte längre Genly den som är främmande. De är bara två vänner, en av var. En djup vänskap uppstår.
Titeln, den kommer av en vers som vännen läser för Genly i tältet under den långa färden och som säger mycket om innehållet i boken:
Light is the left hand of darkness
and darkness the right hand of light.
Two are one, life and death, lying
together like lovers in kemmer,
like hands joined together,
like the end and the way.
Läsvärd och tänkvärd och en behaglig läsning från 1969! Tack för tipset Lukas!
tisdag 1 januari 2013
Jean-Michel Guenassia, De obotliga optimisternas klubb
Den här är en tjock ovanlig bok. Den är inte lättläst utan ganska långrandig och lite osammanhängande. Men hänger man kvar till slutet får man nyckeln som gör att jag tycker att det ändå var en bra bok.
Den handlar om pojken Michel i Paris som växer upp i familj av motsatser. Hans mamma är från en fin familj med rötter i Algeriet och pappa är från en mer fattig familj med anor från Italien, något som leder till ständiga konflikter. Familjen har en skoaffär och föräldrarna är för det mesta djupt oeniga om hur affärer ska drivas på bästa sätt. En del av handlingen utspelar sig där och kring familjen, inte minst sedan storebror dumpar sin flickvän Cecile för att göra det enda rätt och bli soldat i kriget i Algeriet.
Det mesta kretsar dock kring baren Balto i Paris där det bakom en hemlig dörr döljs ett sällskap "De obotliga optimisternas klubb" av öststatsflyktingar som alla av olika skäl tvingats lämna sina hemländer. Trots att de är från olika länder förenas de alla av sin överlevnadsinstinkt, att glädjas över att de lever trots att de, oklart hur i flera fall, tvingats lämna både fru, barn och liv bakom sig när det lämnat landet. Även Sartre dyker ibland upp, dock inte för att spela schack utan för att skriva. Till denna klubb förenar sig nu Michel. Trots att han är en udda fågel i detta sällskap, på alla sätt, accepteras han till sist och får lära sig att spela schack.
Han blir dock också vän med den magra man som tyst dyker upp på klubben och som, så fort han upptäckts, misshandlas av de andra. Denna man arbetar med framkallning på en fotoaffär och Michel som tycker om att fotografera blir snart hans enda vän.
Det är en osalig handling, det händer saker hit och dit och fram och tillbaka men det är väl beskrivet och trots att det inte direkt är någon bladvändaraction blir jag fast och läser mer och mer. Det är nog inget för den läsovane, men jag tycker att betyget måste bli rätt bra. Helt klart läsvärd.
Den handlar om pojken Michel i Paris som växer upp i familj av motsatser. Hans mamma är från en fin familj med rötter i Algeriet och pappa är från en mer fattig familj med anor från Italien, något som leder till ständiga konflikter. Familjen har en skoaffär och föräldrarna är för det mesta djupt oeniga om hur affärer ska drivas på bästa sätt. En del av handlingen utspelar sig där och kring familjen, inte minst sedan storebror dumpar sin flickvän Cecile för att göra det enda rätt och bli soldat i kriget i Algeriet.
Det mesta kretsar dock kring baren Balto i Paris där det bakom en hemlig dörr döljs ett sällskap "De obotliga optimisternas klubb" av öststatsflyktingar som alla av olika skäl tvingats lämna sina hemländer. Trots att de är från olika länder förenas de alla av sin överlevnadsinstinkt, att glädjas över att de lever trots att de, oklart hur i flera fall, tvingats lämna både fru, barn och liv bakom sig när det lämnat landet. Även Sartre dyker ibland upp, dock inte för att spela schack utan för att skriva. Till denna klubb förenar sig nu Michel. Trots att han är en udda fågel i detta sällskap, på alla sätt, accepteras han till sist och får lära sig att spela schack.
Han blir dock också vän med den magra man som tyst dyker upp på klubben och som, så fort han upptäckts, misshandlas av de andra. Denna man arbetar med framkallning på en fotoaffär och Michel som tycker om att fotografera blir snart hans enda vän.
Det är en osalig handling, det händer saker hit och dit och fram och tillbaka men det är väl beskrivet och trots att det inte direkt är någon bladvändaraction blir jag fast och läser mer och mer. Det är nog inget för den läsovane, men jag tycker att betyget måste bli rätt bra. Helt klart läsvärd.
John Boyne, The Boy in the Striped Pyjamas
Den här boken klöpte jag i Berlin. Det står inte vad den handlar om på baksidan, mer än att den handlar om en nioårig pojke och att det inte är en bok för nioåringar.
Den handlar om förintelsen. Det annorlunda med den här boken är dock att den helt och hållet skildras ur en nioårings perspektiv. Det är sonen till en högt uppsatt Nazistofficer som ur sitt perspektiv berättar historien om hur det går till när furiren och hans fru kommer på middag och familjen därefter får lämna sitt bekväma liv i Berlin för att flytta ut på landet för att pappa fått ett så viktigt uppdrag. Vad uppdraget är förstår aldrig pojken. Han är däremot mycket missnöjd över att lämna skolan, sina kompisar och sitt älskade hus för att hamna långt ute i leran utan kamrater med bara sin helknäppa storasyster som sällskap. En konstig sak med det nya huset är dock att det ligger precis vid ett staket och bakom staketet finns en massa människor, barn och gamla, i randiga pyjamasar. Han förstår inte varför de allihop är där, är det någon slags utflykt?
Eftersom den nioåriga pojken lär sig i historieböckerna att det är bra att vara upptäcktsresande börjar han dock, trots stränga förbud, upptäcka sin omgivning. Han följer därför staketet långt bort. När han gått riktigt långt ser han en prick som blir en större prick och som till slut blir en pojke. Pojken är på andra sidan det randiga staketet. Han har inget hår, är väldigt mager och han har en randig pyjamas på sig och inga skor. De två börjar prata med varandra och blir så bra vänner man kan bli på var sin sida om ett staket.
Det är en jättebra bok som hänger kvar länge efter att man läst den. Folk har svårt att se saker ur andra perspektiv än sina egna, och det gäller nog särskilt barn. Den här pojken kan inte förstå vad han ser och vad som händer. Han kan över huvud taget inte förstå att hans pappa kan vara något annat än snäll, sträng och bestämd, ja, men snäll. Och om man inte läst i sina historieböcker om förintelsen och vet att det hänt, ja, då skulle man väl själv aldrig tro att något så ont är möjligt. Det här är en bok alla borde läsa, men inte förrän man själv funderat en del, så det är nog sant det där, att den inte är en bok för nioåringar.
Den handlar om förintelsen. Det annorlunda med den här boken är dock att den helt och hållet skildras ur en nioårings perspektiv. Det är sonen till en högt uppsatt Nazistofficer som ur sitt perspektiv berättar historien om hur det går till när furiren och hans fru kommer på middag och familjen därefter får lämna sitt bekväma liv i Berlin för att flytta ut på landet för att pappa fått ett så viktigt uppdrag. Vad uppdraget är förstår aldrig pojken. Han är däremot mycket missnöjd över att lämna skolan, sina kompisar och sitt älskade hus för att hamna långt ute i leran utan kamrater med bara sin helknäppa storasyster som sällskap. En konstig sak med det nya huset är dock att det ligger precis vid ett staket och bakom staketet finns en massa människor, barn och gamla, i randiga pyjamasar. Han förstår inte varför de allihop är där, är det någon slags utflykt?
Eftersom den nioåriga pojken lär sig i historieböckerna att det är bra att vara upptäcktsresande börjar han dock, trots stränga förbud, upptäcka sin omgivning. Han följer därför staketet långt bort. När han gått riktigt långt ser han en prick som blir en större prick och som till slut blir en pojke. Pojken är på andra sidan det randiga staketet. Han har inget hår, är väldigt mager och han har en randig pyjamas på sig och inga skor. De två börjar prata med varandra och blir så bra vänner man kan bli på var sin sida om ett staket.
Det är en jättebra bok som hänger kvar länge efter att man läst den. Folk har svårt att se saker ur andra perspektiv än sina egna, och det gäller nog särskilt barn. Den här pojken kan inte förstå vad han ser och vad som händer. Han kan över huvud taget inte förstå att hans pappa kan vara något annat än snäll, sträng och bestämd, ja, men snäll. Och om man inte läst i sina historieböcker om förintelsen och vet att det hänt, ja, då skulle man väl själv aldrig tro att något så ont är möjligt. Det här är en bok alla borde läsa, men inte förrän man själv funderat en del, så det är nog sant det där, att den inte är en bok för nioåringar.
Sarah Waters, Kyssa sammet
Det här var en pocket jag högg i farten när jag ändå beställde en hög med andra böcker. Av kortrecensionen på bokköparsiten framgår att den anses vara en klassiker bland gay-läsare. En lättsam historia tänkte jag.
Den inleds mycket lovande. Den unga flicka Nancy växer upp i en familj som lever på ostron, fiskar, tillreder och serverar på restaurang i sitt slitna hus. Men Nancy älskar glassiga musikaler. En dag ser hon Kitty Butler, en tillika ung flicka som uppträder som pojke på scenen, i långbyxor (!) och blir över huvudet förälskad. Det hela slutar med att Nancy följer med Kitty som påkläderska. Komplikationer uppstår dock och Nancy kastas ut på gatan i London och försörjer sig på gatan tills hon blir kontrakterad på längre tid hos en ondsint mycket rik tant som behandlar Nancy ungefär som ett husdjur.
Boken var bra ungefär tills dess Nancy lämnade sin ostronfamilj och gav sig av med Kitty. Därefter spårar den ur. Det är som om tillfällen till beskrivande sex styr handlingen. Man blir helt less. Det var därför inte den lättsamma läsning jag hade hoppats på. Tur att den inte kostade mer än 39 kronor.
Jag läste den redan i nov/dec, den hamnar således lite snett i inläggslistan.
Den inleds mycket lovande. Den unga flicka Nancy växer upp i en familj som lever på ostron, fiskar, tillreder och serverar på restaurang i sitt slitna hus. Men Nancy älskar glassiga musikaler. En dag ser hon Kitty Butler, en tillika ung flicka som uppträder som pojke på scenen, i långbyxor (!) och blir över huvudet förälskad. Det hela slutar med att Nancy följer med Kitty som påkläderska. Komplikationer uppstår dock och Nancy kastas ut på gatan i London och försörjer sig på gatan tills hon blir kontrakterad på längre tid hos en ondsint mycket rik tant som behandlar Nancy ungefär som ett husdjur.
Boken var bra ungefär tills dess Nancy lämnade sin ostronfamilj och gav sig av med Kitty. Därefter spårar den ur. Det är som om tillfällen till beskrivande sex styr handlingen. Man blir helt less. Det var därför inte den lättsamma läsning jag hade hoppats på. Tur att den inte kostade mer än 39 kronor.
Jag läste den redan i nov/dec, den hamnar således lite snett i inläggslistan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
