Den här boken analyserar ett svåravslutat förhållande. Kvinnan som boken handlar om värdesätter sin frihet och självständighet så mycket att hon vägrar slutligt binda sig till mannen i sitt liv. Hon tänker minsann inte blir en sån som virkar slipsar till sin man. Mannen älskar henne för mycket, anser hon. Men samtidigt känns det inte bra när de börjar inleda förhållanden vid sidan av. Svartsjukan ligger som en tjock dimma i luften. Till sist tröttnar han, den stora kärleken, och hittar en annan och bildar familj. Det är lättare menar han, att ha ett förhållande när det inte är den stora kärleken det handlar om. Hon blir ensam kvar med sin frihet, var det värt det?
Boken utspelar sig på 1970-talet. Det släpptes 1976 och igenkänningstecknen för tiden är många, står det i förordet. Bara det att jag föddes samma år, så för mig får den mer illustrera den värld som mina föräldrar levde i när jag föddes.
Även om det är en gammal bok och kvinnor inte längre förutsätts virka slipsar till sina män är frågorna lika aktuella nu som då. Men är det verkligen nyttigt att göra allt så komplicerat? Måste man överanalysera sitt förhållande? Ska man inte försöka fokusera på det som egentligen är viktigt i livet? Vad är den fullständiga självständigheten värd egentligen? Kan det inte finnas en poäng i att våga bilda familj med en person? Även om det innebär att man måste kompromissa lite med sig själv?
Det är väl inte en bok som man glömmer att gå av tåget när man läser, men det beror inte på att den är dålig, det beror bara på att det är lite obehagligt att läsa en bok som väcker så mycket tankar om livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar