En del människor upprätthåller en fasad. Man ska se ut som någon man inte är eller framstå som bättre, mer framgångsrik eller vackrare än man egentligen känner sig. Knausgård är tvärtom. Han skriver precis hur det är, hur jobbigt han tycker det är att småprata med andra föräldrar på barnkalas, hur nervös han känner sig när han ska hålla föredrag om sina böcker och hur han föraktar sig själv för att han gillar ändå gillar den uppmärksamheten. Knausgård är en svårmodig typ, som till och med enligt sin egen beskrivning ser dyster ut. Hans enda sanning i livet är den att han minsann inte ska tro att han är något, fastän han sett från utsidan är en mycket framgångsrik författare.
Den här boken är enastående bra. Jag känner mycket mer sympati för den äldre Knausgård i den här boken än den tonårige Knausgård i bok 1. Det kan dessutom ha att göra med att jag är ungefär lika gammal som Kanusgård i den här boken, mellan 30 och 40 och lite till. I den här boken får han också sina tre barn som han skriker för mycket åt när de har sina trotsperioder (vilket jag mycket väl kan förstå).
Han skriver väldigt bra, på ett sätt som får mig att tro att jag känner honom bättre än mina vänner i den vanliga riktiga världen. Jag vill bara fortsätta att läsa och läsa. Jag måste skaffa hans tredje bok också...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar