Knut Hamsun, Markens gröda

Som läsare av två Knausgårdböcker måste väl ändå se efter om han har rätt. Är Hamsun trots sina ökända politiska åsikter Norges enda riktiga författare? Markens gröda sägs vara en starkt bidragande orsak till att Hamsun 1920 förärades Nobelpriset i litteratur.

Det här är en skildring av den hårt arbetande Isak som bryter ny mark nära fjället långt ute i ödemarken. Han gräver och hugger, bygger och bär som bara en stor stark karl kan och skapar sig ett hem i skogen. Det är som man inte hinner andas, boken bara matar på, som om hela vore en enda lång mening.

I Markens gröda är det framförallt kvinnornas historia som gör boken läsvärd. En kvinna som är harmynt flyttar in hos Isak och arbetar tillsammans med honom på gården. Så småningom får de ett barn, en pojke, och sedan en pojke till och sedan ett tredje. Men den sista är flicka och harmynt och mamman stryper henne snabbt och gräver ner henne i jorden, en gärning som inte kommer att gå oupptäckt trots att hon, liksom med de två första barnen, fött henne i ensamhet.

Det är förstås ett hårt liv de lever och i likhet med andra böcker jag läst från samma tid finns en oförmåga att kommunicera. Det är väldigt mycket suckande och knytande av nävar under bordet. Men det är väl i och för sig bättre att avreagera sig genom att gräva upp en stor sten än att bråka och slåss.

Ja, läsvärd var den kanske och annorlunda än de böcker jag brukar köpa på Pocketshop. Men någon mer Hamsun blir det inte på länge...