Ellen Bryson, The transformation of Bartholomew Fortuno

Under andra halvan av 1800-talet drev en man vid namn P.T. Barnum ett museum i New York. Det var ett museum för konstiga saker som uppstoppade djur och kalvar med två huvuden. Det mest lockande var dock att muséet också förevisade udda människor. Boken handlar om en av dessa människor, den smalaste mannen i världen, Mr Fortuno. Denna man, som är bästa vän med tjocka damen, lever ett ganska lugnt liv på muséet och är stolt över att dagligen förevisas för förskräckta åskådare. Hans övertygelse är att utställningsobjektens egenheter är en gåva, så länge man inte är en konstgjord, oäkta skapelse, som kökshjälpen som en dag kläs ut och förevisas som prinsessa från ett land långt långt bort.

Fortunos lugna liv störs dock när han faller handlöst för muséets alldeles nya extra fina opiummissbrukande attraktion Skäggiga damen. Hon är den vackraste person han någonsin sett. Hon har stora bröst, vacker hy och har ett stort svallande rött skägg. Förälskelsen tycks dock delas dock av mr Barnum och någonstans där blir Mr Fortuno fast i en maktkamp mellan makarna Barnum, där fru Barnum har andra åsikter om muséets nya sensation än sin make. Skäggiga damens uppdykande påverkar dock Fortuno mer än han först anar och snart ifrågasätter både han och andra sitt liv som museieföremål.

Den plats boken utspelar sig på är annorlunda och det är visst, åtminstone lite, intressant att läsa om människor som utställningsobjekt, även om det inte ifrågasätts eller problematiseras i den här boken. Dessutom har jag lite problem med handlingen. Nog för den utspelar sig på 1800-talet, men jag tycker det är lite svårsmält när den ömtålige och magra Mr Fortuno ser sig kallad att i egenskap av man "ta hand om" och "rädda" skäggiga damen, som trots sitt missbruk nog skulle ta bättre hand om honom än tvärtom. Även om budskapet är att också den udda kan accepteras, gäller det bara så länge den inte avviker allt för mycket från normen. Det är lite trist, med ett sådant här tema borde författaren ha kunnat inspirera till mer diskussion och debatt.

I mångt och mycket är det en bok där det inte händer så mycket. Fortuno matar fåglarna, tänker och tittar på maten. Det händer inte heller så mycket hos mig som läsare. Jag läser och läser lite till och sen är den slut och så var det med det.