Hanne-Vibeke Holst, Förlåtelsen

Kan det gå i arv att göra sig skyldig till livslögner? Det är i vart fall vad Holst påstår i den här boken. Generation efter generation gör äktenskapliga snedsteg vilket resulterar i en såpaliknande kedja av typen "Men vem är egentligen min mor/far?" Boken kan emellertid, vilket är bra mycket intressantare, ses som en illustration av vådan av frånvaron av p-piller. Det var väl så, på för-p-piller-historisk tid, att många ungdomar "råkade i olycka" när de någon varm sommarkväll gått lite för långt. Dagen-efter-pillrens tid har liksom undanröjt det där, åtminstone till en stor del.

Den här boken utspelar sig i två olika tider, dels skildringen av de båda tvillingbröderna Leo och Leifs uppväxt i Danmark på 1940-talet, dels i nutida Berlin där barnbarnet till en av bröderna, operadirektören Helena, just ska motta ett pris för att ha klarat en kris av liknande karaktär som Muhammedteckningarna i Jyllandsposten. Den äldre historien är verkligt läsvärd. Mest givande är berättelsen om Leo och Leifs mamma som måste kämpa med alla medel för att hålla ihop familjen när pojkarnas far, pastor Tholstrup, går under jorden för att jobba för motståndsrörelsen (ihop med en sagolikt vacker spion). Hon klarar det, men upptäcker att hennes man bedragit henne och blir allt mer bitter tills hennes inre är lika kallt som en isbit. Även relationen mellan bröderna är mycket väl skildrad.

Den andra historien känns krystad, som om någon beordrat författaren att föra in lite nutida politisk dramatik i historien. Helena är en kvinna i karriären. Hennes dotter hatar henne. Hon känner sig avvvisad och åsidosatt och anser inte att hennes mamma brytt sig om henne tillnärmesevis lika mycket som sitt jobb. Hon dyker dock upp med sin muslimska pojkvän Khalil för att se på prisutdelningen. Men i ryggsäcken har Khalil en bomb och han tar både Helena och hennes dotter som gisslan. Hotad med döden ser Helena sig äntligen tvingade att berätta sanningen och öppna den skokartong hon ärvt. En skokartong med oskickade brev och fotografier och som visar sig innehålla  fler svar än både hon och hennes dotter förväntat sig.

Liter mer 40-tal och lite mindre nutida action, så hade det här blivit en riktig fullpoängare. Nu får den nöja sig med ett nja, en bok som delvis (åtminstone vad gäller halva historien) kommer att leva kvar i medvetandet ett tag.