När jag köpte den här boken, tittade på den, luktade (ja, jag luktar alltid på alla nya böcker) och läste på baksidan fick jag för mig att det här var en trevlig, liten puttrig historia. Det stod att den handlade om en dam som öppnar restaurang och går och småpratar med sig själv. Det var kanske därför jag blev så överraskad när jag upptäckte att jag mådde dåligt.
Det var ingen "feelgood"-bok. Det var en bok om saker som jag själv har otroligt svårt att läsa om, om en kvinna som inte kan förmå sig älska sitt barn och som inte öppnar sina fönsterkuvert. Den fick mig helt enkelt att må illa. Allt prat om matlagning, sjudning och diskning gjorde inte saken bättre. Inte heller det att hon själv sover i sin restaurang och badar i diskhon.
Man kan beskriva den här historien på ett annat sätt. Man kan betrakta den som en skildring av en kvinna som ger efter för sina lustar och som straffas orimligt hårt för det, just för att kvinnor, särskilt mammor, ska vara ärbara och perfekta, och sådana gör inte det hon gör. Man kan ställa sig frågan om en man skulle ha drabbats lika hårt? Men vi kan ta den diskussionen senare. Men inte heller det gör väl det här till en bok man mår bra av?
Just nu ser jag bara framför mig en halvt uppskuren stek liggandes på en diskbänk i en murrig mörk restaurang och hör i bakgrunden en ständigt pågående, obegriplig monolog från restaurangens ägarinna och stänger tacksamt boken. Tack för titten, men nu åker jag vidare, ut på havet med Utvandrarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar