Melania G. Mazzucco, Vita

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet emigrerade mänger av européer till Amerika. De som stod lägst i rang av alla var italienarna och längst ner av dessa stod barnen, eftersom de knappt ens dög till arbetskraft. En häst var mycket mer värd än en italiensk pojke och det fanns organisationer som såg till att djuren inte lämnades ute i den kalla natten. Vad som hände med italienarna och de italienska barnen brydde man sig inte så mycket om, mer än tafatta försök att sätta några av dem i skolan.

Den här boken handlar om två barn som skickas iväg från sina italienska föräldrar och från sin trygghet för att få ett bättre liv i Amerika. Men det är förstås inte lätt att vara ett ensamt barn i Amerika i början av 1900-talet och tvingas bo inneboende hos en avlägsen släkting som inte bryr sig särskilt mycket om det blir mat över till barnen. Vita, är inte ens 10 år när hon kommer till Amerika, hennes vän Diamante är något äldre.

Egentligen tycker jag att den här boken bäst kan analyseras ur ett arbetsmiljöperspektiv. För det är när man läser under vilka förhållanden de italienska arbetarna tvingades jobba som man förstår varför vi har regler. Regler som handlar om att arbetaren själv måste betala om något redskap han använder går sönder, regler om att man inte får sätta barn i tungt arbete och regler om att alla har rätt till en skälig lön. På den här tiden i Amerika var italienare något man använde som arbetskraft tills han gick sönder, sedan ersattes han med en ny.

Det är en förfärlig bild av livet som målas upp i boken. Inte blir det muntrare av att kärlekshistorien slutar olyckligt. Hela liv går åt till att inte lyssna på sitt hjärta. Men Vita, den yngsta av dem alla, hon klarar sig ändå ganska bra. Så är det att när man är älskad av alla.

Ibland finns risk att glömma att gå av tåget.