Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen

Det fanns många som hoppades att Murkami skulle få Nobelpriset. Jag kan bara hålla med. Men jag trodde inte på det. Murkami är alldeles för lättillgänglig litteratur för finsmakarna i Akademien. De ger helst pris till sådant som vanliga människor (inkluderat mig) knappt kan läsa. (Förra året när jag läste Herta Muller kände jag mig som jag tror att folk med dyslexi känner sig när de läser, man läser och läser men förstår ingenting).

Den här boken är jättelång, lite mer än 700 sidor. Det måste beaktas. Den ska trots allt släpas på och av tunnelbanan. Men den finns i pocket och då går det bra ändå att pressa ner den mellan matlådan och handväskan i ryggsäcken.

Jag gillar den här boken. Den är helt och hållet galen, på alla sätt och vis. En man slutar jobba, tappar bort sin katt och strax därefter sin fru. För att försöka komma på vad som har hänt egentligen klättrar han ner i en djup, djup brunn (för så gör man när man går till botten med saker). Den ena konstiga kvinnan efter den andra tar därefter kontakt med honom och han förstår inte mycket utan låter sig drivas med i flödet av händelse. Eller är det så att allt detta händer för att flödet har stoppats?

Huvudpersonen i boken lagar ofta mat och det beskrivs noga vad han lagar och äter. Det är mycket trevligt. Det är också helt underbart att läsa en bok som är breddfylld av fantasi. Att läsa är ju ett sätt att ta en paus från verkligheten och det kan man till fullo göra genom att läsa den här boken. Därför är det också bra att den är lång. Den räckte länge, även för mig. Ja, och det finns risk att man inte går av förstås.

Men så tog den slut ändå. Min trevliga bekantskap med huvudpersonen Okada fick därmed en ände. Jag kände mig så ledsen att genast vandrade bort till bokhandeln. Men allt jag kikade på kändes hemskt realistiskt och jobbigt. Det slutade därför med att jag köpte ännu en bok av Murakami. Kan man bli beroende?