Jag tog pendeltåget en dag. Jag åkte förbi två stationer som jag inte ens märkte. Men det var just i ett skede när den här boken var som mest spännande. Annars är det inte en spännande bok. Men intressant.
Det här handlar om en familj där föräldrarna flytt från Iran för att rädda sina barn till ett bättre liv. Fadern som pratar felfri rikssvenska är ett känd debattör om allt som rör integration och invandrare och levererar den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hans fru däremot har svårt att veta vad hon ska göra och förstår knappt en tiondel av vad hennes man pratar om. Familjen lever ett behagligt liv i en fin villaförort, med städerska utan uppehållstillstånd och sånt som man har i en finare villaförort. Den ena dottern övertalar emellertid sin mamma att få åka till Iran och ser hur det egentligen är för att ta bilder till ett skolprojekt. Baran, hennes 13-åriga lillasyster tvingas livrädd följa med.
Iran blir en chock för de båda tjejerna. Deras kusin visar sig vara en förfärlig person, mormor är galen och mostern gråtmild. Kusinen, som liksom de själva är ung, försöker visa dem det riktiga, coola och häftiga Iran och trodde att kusinerna (från landet?) skulle festa lika gärna som hon. Man måste liksom ha kul och festa hela tiden för att låtsas att det inte finns en risk att åka fast, för att kjolen är för kort eller skorna för fel. Hon är mycket förvånad över hennes töntiga kusiner från Sverige och vet inte hur hon ska hantera att de är sååå tråkiga. Samtidigt är hon på ett sätt avundsjuk, tänk att inte behöva låtsas att man inte är rädd hela tiden.
Det är intressant att läsa. Särskilt gillar jag skildringen av lillesyrran Baran som flyr undan alla obehagliga diskussioner genom att ständigt lyssna på sin Ipod. Är det därför folk lyssnar på musik hela tiden? Då slipper man försöka uttrycka vad man känner?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar