Sigrid Combüchen, Spill

Det var faktiskt länge sedan jag var så nära att missa gå av tåget när jag satt och läste. Den här gången fick jag kasta mig av när jag upptäckte att jag vara framme. Vad var det då jag läste? En oändligt spännande thriller-deckare? Nej, en damroman.

Den här boken är en brevväxling mellan två gamla tanter, den ena en författarinna i Lund och den andra en utlandsbosatt kvinna, Hedda, som för länge sedan växte upp i en ganska ”fin” familj i Lund. Det är i princip bara Heddas historia som beskrivs. Författarinnan snor liksom åt sig den genom att påstå att hon bor i Heddas familjs gamla hus, något som inte är sant och som, när det uppdagas, innebär slutet på deras mångåriga brevväxling.

Boken utspelar sig därför huvudsakligen på 1930-talet och beskriver hur Hedda lämnar Lund och sina föräldrar och flyr till Stockholm. Detta trots att hon, som varande enda dottern, borde vara hemma och istället ta hand om hennes sjuklige far och sedan, hennes dödssjuka lillebror. Hedda går en sömmerskeutbildning i Stockholm, hos en tant med nazistiska sympatier som låter eleverna betala för utbildningen samtidigt som hon säljer kläderna till Stockholms överklass. Hedda är ”duktig med händerna” och uppskattas av tanten som försöker para ihop henne med sin son. Som det brukar vara blir Hedda dock förälskad i någon helt annan, en filmskapande 10 år äldre man som råkar vara förlovad med en annan. Så kan det gå. Sedan vill ödet ändå inte att de ska bli dessa två men trots att det går på det sättet verkar Hedda nöjd med livet när hon ser tillbaka på det i sina brev.

Det är intressant att läsa om den här tiden! Tänk att det varit så viktigt att gifta sig oskuld och om hur få som faktiskt gjorde det. Men uppdagades det att man inte väntat på den rätta fick man inte gifta sig i vitt. Då fick man skämmas ögonen ur sig i beigt. Jisses, det är väl tur att tiderna förändras. Men upplevelsen av förälskelsen, som skildras så intensivt att man glömmer gå av tåget, är samma då som nu.