Haruki Murakami, Sputnikälskling

Min dotter streckläser Kalle-Anka-pocketar, det tar en timme eller två sedan är de slut. Nu har jag blivit likadan. Den här boken läste jag på flyget mellan Bryssel och Bromma. Nu blev vi lite försenade, men ändå. Det innebär inte att Sputnikälskling är som en Kalle Anka-pocket, men nästan. Otroligt snabbläst, särskilt om man redan är bekant med Murkamis stil.

Liksom i författarens andra böcker handlar den här om en kvinna, en mycket duktig pianist, som tappat halva sitt jag. Hon förlorade det en natt när hon ensam fastnade i ett pariserhjul som hon åkt upp i för att kunna se på utsikten och med kikare kunna titta in i sin lägenhet. När hon högst upp i hjulet ser sitt rum upptäcker hon sig själv, i färd med att ha sex med en obehaglig man som länge förföljt henne. Känslan av att upptäcka sig själv i denna hemska situation, fast hon samtidigt är någon annanstans, blir för mycket och hon svimmar. När hon vaknar har hennes svarta hår blivit helt vitt och hon har förlorat möjligheten att känna åtrå och att spela piano. Mycket äldre träffar hon en ung slarvig flicka som plötsligt blir dödligt förälskad i henne. Men kärlek är omöjligt, eftersom kvinnan saknar halva sin själ. De reser tillsammans till en bergig ö och då försvinner flickan plötsligt. Har hon bara gått upp i rök eller måhända ramlat ner i en brunn? Men på den här ön finns ju inga brunnar?

Berättaren är en ung man som i sin tur är dödligt förälskad i flickan, en flicka som inte älskar honom utan kvinnan med det vita håret. Även det en sorglig kärlek. När flickan försvinner dras även han in i sökandet och hur det går, ja, det är alltid lite svårt att veta. Men som brukligt i Murakamis böcker finns möjligen en väg tillbaka från den andra sidan. Underhållande, ja, men inte hans bästa.