Karl Ove Knausgård, Min kamp

Den här boken är, tror jag, åtminstone delvis självbiografisk. Karl Ove tar avstamp i det kaotiska vardagslivet med två små barn och ser tillbaka på sin barndom och ungdom fram till dess att hans pappa dör. Boken är bra, fick av nästa alla i min bokcirkel fyra poäng av fem, men jag tyckte själv inte riktigt om den.

Jag har nämligen väldigt svårt att gilla den här Karl Ove. Han analyserar allting, både sig själv och andra och är liksom urtypen av en självupptagen författare. När hans fru är gravid sitter han upp på nätterna för att få vara ensam och ge sig själv tid att tänka, för författare måste ju tänka. Det kanske man kan stå ut med, men värre är hans negativa syn på livet. Han till och med bär sin tunga resväska istället för att använda hjulen, för livet ska ju vara svårt och hårt och varför spara på krafterna? Jag kan bara tycka att det är onödigt. Man lever ju bara en gång och varför ska man hålla på att understryka det negativa hela tiden. Visst man behöver ju inte strunta i att det finns, som Karl Oves farmor, men att gräva ner sig i elände, nej det enligt min mening att gå för långt.

I boken beskriver Karl Ove sin ungdom, när han släpar och smugglar öl för att kunna bli full och hamna på ”rätt” fest och hur enda skälet till att han är i skolan är att titta på alla snygga tjejer i klassen. Karl Ove går nämligen i en klass med nästan bara tjejer. Men (jag ryser) är de inte lite otäcka, sådana där tonårskillar, är de verkligen så enkelspåriga?

Boken slutar med många sidor städning. I detalj beskrivs hur Karl Ove såpar, gnider och våttorkar. Det är faktiskt en enastående detaljerad skildring av städning. Den mesta städning jag läst om faktiskt. Man får till och med veta exakt vilka märken det är på städmedlen, ungefär samma i Norge som i Sverige verkar det som. Sedan slutar boken helt abrupt, men tydligen ska det komma en fortsättning (eller flera om jag förstått det rätt).

Jag tycker det är ganska tröttsamt med alltför mycket detaljer och det blev lite för mycket ibland i den här boken. Men annars är den hyfsat lättläst om man inte ser till sinnesstämningen man drabbas av förstås. Det var ingen risk att jag åkte förbi min station den här gången, jag stängde boken, pustade och klev lyckligt av i Vällingby precis som jag skulle.