Kathryn Stockett, Niceville

USA:s sydstater på 1960-talet. De rika familjerna låter den svarta kvinnliga hemhjälpen sköta hemmet och ta hand om barnen medan mammorna spelar bridge, tennis och umgås med varandra. Det är inte ovanligt att hemhjälpen tvingas lämna sina egna barn ensamma, eller till och med lämna bort barnen, för att kunna försörja sin familj. En svart pojke misshandlas så att han blir blind efter att han använt en toalett för vita och Martin Luther King demonstrerar på gatorna i Washington DC.

Medan hemhjälpen i många familjer behandlas helt utan värdighet samlar de unga bortskämda kvinnorna som själva uppfostrats och älskats av sina hemhjälpar in pengar till de ”stackars svarta fattiga barnen i Afrika”. En av kvinnorna Skeeter börjar emellertid ifrågasätta den självklara ordningen. När föreningens ordförande, den dominanta Hilly, vill införa en annons i välgörenhetsföreningens nyhetsblad om de faror och smittor människor kan råka ut för om man låter hemhjälpen använda samma toalett som övriga familjen tycker Skeeter att det går för långt. Snart föds den i sydstaterna hårresande idén om att skriva en bok om hur livet ter sig ur hemhjälparnas synvinkel. Med hjälp av de ytterst modiga kvinnorna Abilileen och Minny börjar de tillsammans skriva boken.

Den här boken är bra, men jag kan inte befria mig från känslan att den inte är helt trovärdig. Jag vet inte vad det är. Men visst kan man ha en viss behållning av den. Den ger en insikt i varför rasismen fortfarande är påtaglig i sydstaterna. Tänk att det kunde vara så upprörande att säga att alla människor har lika värde för 50 år sedan!

Mot slutet finns det risk att man glömmer gå av tunnelbanan. Om jag ska ranka böcker som min dotter, ger jag den fyra prickar på en tärning med sex prickar. Hade jag inte känt mig så lurad av det oseriösa omslaget kanske den hade fått fem, tänk vad fördomar kan ge en förutfattade meningar som är svåra att bli av med!