Vladimir Nabakov, Lolita

Den här boken refereras det till i en massa sammanhang. Till sist var jag tvungen att själv se varför den är så omtalad. Således läste jag nu, 2011, en bok som väckte avsky och bestörtning redan på 1960-talet då den nådde en större läskrets. Den publicerades dock redan 1955 av ett litet udda förlag som mest sålde porrnoveller.

Vissa böcker som väcker anstöt när de kommer anses 60 år senare helt harmlösa. Den här boken hör dock till undantagen. Den är fortfarande lika förfärlig och oanständig och kommer förhoppningsvis att vara även om 60 år till. Boken kan beskrivas som en riktig kärlekshistoria, om hur en människa på alla sätt och vis älskar och avgudar en annan. Det skulle ju kunna vara trevlig att läsa om, om det inte vore så att den avgudade var ett barn på 12 år och den älskande en man på 40. Historien går i korthet ut på att mannen, i boken kallad Humbert Humbert, för att få vara nära barnet, gifter sig med hennes mor. När modern upptäcker vad som händer rusar hon iväg för att meddela detta och ... blir överkörd. Humbert Humbert kidnappar barnet och reser under lång tid runt i USA med Lolita (som han kallar barnet) och utnyttjar hennes hjälplösa situation tills hon kidnappas av en annan sexuellt avvikande typ. Resten av historien följer Humbert Humberts sökande efter flickan vilket till sista tar en ände med en blodig katastrof.

Hemsk ja, men ändå läsvärd. Nabakov har ett mycket underhållande språk och fångade mig fullständigt med sin hemska berättelse. På baksidan påstås att översättaren äntligen hittat rätt. (En stor tidigare upplaga var tydligen så illa översatt att den i sin helhet brändes på Lövsta soptipp ett stenkast bort.)

Det mest negativa med att läsa den på tåget är dock att man helst inte vill att någon läser över axeln på en, för vad tror de att man läser om? Ja, vad läser man om egentligen? Får man egentligen läsa sådana här böcker utan att skämmas? Men ja, för att avsluta, vill du uppröras, läs boken och det finns viss risk att åka för långt med tunnelbanan.