Marguerite Duras, Anteckningar från kriget

Det här är ingen vanlig bok. Det är samlade texter av Duras som man hittat, bland annat i ett skåp. I början är det ganska långa, delvis självbiografiska avsnitt, sedan blir de kortare och kortare och mer osammanhängande. Det blir som scener, ögonblicksbilder av olika händelser och skeenden.

Den första berättelsen handlar om Duras uppväxt i Indokina. Den handlar om hennes galna mamma som till varje pris vill odla ris trots att alla förutsättningar är emot henne och om hennes storebror som regelbundet ger henne stryk. En sådan förfärlig barndom var det länge sedan jag läst om. Eller barndom och barndom, hon skriver själv att hon aldrig haft någon och det är nog en riktig iakttagelse. Det är i vart fall en skildring som verkligen berör och som beskriver ett barns självklara lojalitet mot sin mamma och sina syskon - trots att det kan ifrågasättas om familjen förtjänat det.

En par av berättelserna handlar om när hennes nyfödda barn dör. Hon föder det, men det slits ur hennes händer och man berättar att barnet har dött. Trots att hon gång på gång ber att få se det en sista gång vägrar man och bränner barnet utan att göra henne till viljes.

Den sista berättelsen som jag vill nämna och som stannar i minnet är den med kvinnan som vid andra världskrigets slut går och väntar på att hennes deporterade man ska återvända från Tyskland. Ovissheten dag för dag och månad för månad när allt fler kommer tillbaka men inte hennes man driver henne nästan till galenskap. Det är som om stämningen i boken sprider sig som dimma över hela tunnelbanevagnen. Då är man en skicklig författare. Och det säger sig självt att det kan vara svårt att komma ihåg att gå av tunnelbanan när man förlorat sig i dimman.