Therése Söderlind, Vägen mot Bålberget

Den här boken utspelar sig i flera tider. Vi börjar på 70-talet med en man i en småstad som lämnas ensam med sin tonårsdotter när hustrun flyr till Stockholm med anklagelser om otrohet. Han äter äcklig falukorv och kallar sin hund för turk-hunden. Jag mår illa hela vägen och förstår inte hur detta kan ha något att göra med Bålberget. En krystad koppling görs dock genom att den övergivne maken besöker biblioteket med sin dotter för att släktforska eftersom hon skriver en uppsats om häxbränningarna. Uh.

Sedan berättar dottern om sin upplevelse av separationen och hur hon som vuxen satsat sitt liv på en karriär snarare än en familj. Hon berättar om sina tre relationer och sin syster, vars tonårsbarn hon "passar" och om sin släktforskning. Återigen: Uh.

Huvuddelen av de 600 sidorna utspelar sig dock på 1600-talet i samma socken som mannen och tonårsdotterna bor i långt senare. Det är förstås deras släktingar. Här får berättelsen ett bättre flyt. Bitvis är det riktigt medryckande. Jag fann mig själv t.ex. sittande ensam på ett tåg som nått slutstationen ett bra tag innan jag insåg att vi var framme. Men även här är det något som stör. Det är inte bara kallt, dragigt och dåligt med mat. Som om inte häxprocesserna var eländiga i sig själv dör små barn i otäcka olyckor och en far våldtar sin dotter år ut och år in. Jag får känslan av att Söderlind maximerat allt elände hon kunnat komma på. Jag mår återigen illa. Det går att ge en läsare känslor med subtila medel, med en beskrivning av en känsla eller en lukt eller ett landskap. Man behöver inte ta till storsläggan som i den här boken. Det blir FÖR mycket elände.

Sist i boken summerar Olof, en av de barn som angav sina mödrar som häxa, sitt liv. Han visar sig vara skyldig till de flesta "olyckor" som skett i boken. Där ligger den mest fascinerande biten: Han känner sig inte skyldig, verkar inte ha några skuldkänslor eller ångrar vad som skett. Han bara accepterar hur det blev. Där blir det äntligen lite intressant. Så många människor är åt andra hållet, de skulle dränkt sig i den strida älven direkt om de varit Olof. Men han gläds åt de som lever och minns sitt liv, med jämnmod.

Trots den lilla glimten som jag just beskrev blir mitt minne av den här boken inte ljust. Den är tung, seg, irriterande och flyter inte. Författaren försöker på ett alldeles för krystat sätt koppla ihop nutid och dåtid och jag kommer på mig själv med att sucka över författarens ambitioner som stupar, långt innan målet.