Pascal Mercier, Nattåg till Lissabon

Det kanske finns en annan optiker än den man brukar gå till, som kan ge en bättre glas, så att man kan se världen på ett annat sätt?

Det här är en långsam filosofisk berättelse om en gammal dammig lärare i klassiska språk som plötsligt bryter upp från sitt välordnade inrutade liv och drar till Lissabon. Jag gillar tanken. Tänk att ha levt ett liv inom en väldigt liten fyrkant, uppfattas så trist att man kallas för Papyrus och sedan, vid en mogen ålder, plötsligt göra något drastiskt, oförutsett och ogenomtänkt. Är det inte underbart?

Det är så lätt att leva med det redan invanda. Man vet vad som händer och man behöver inte utmana sig själv. Livet bara går. Men det finns ju så mycket annat som händer och har hänt! Man kan tänka nytt och få nya vänner. Det är möjligt att lära sig ännu ett nytt språk som man inte trodde att man tyckte om.

Jag gillar sådana här puttrande berättelser. Den här har dessutom så mycket filosofiska funderingar om livet och allt annat så att jag skulle ha kunna läsa en sida om dagen och sedan fundera på den i några dagar innan jag fortsatte. Så gjorde jag emellertid inte, men jag läste ändå långsammare än jag brukar. Men fängslad blev jag, även om jag inte åkte förbi min station den här gången heller.