Chimamanda Ngozi Adichie, Lila hibiskus

Den här boken gör ont att läsa. Den handlar om en tjej och hennes bror som växer upp med en pappa som är firad för sitt arbete för mänskliga rättigheter och som är känd för sin givmildhet gentemot de som har det sämre än honom. Det skulle säkert kunna ha varit den ideala familjen, men pappan är samtidigt djupt religiös och misshandlar både sin fru och sina barn. Barnens tillflyktsort blir pappans syster och hennes familj som de får träffa på nåder, mot löfte att inte umgås med farfar, som är hedning. Umgås man med hedningar kan man ju komma till helvetet.

Att i detalj läsa om misshandel, om hur pappan slår sin gravida fru så att hon förlorar barnet och om hur han häller kokande vatten över barnens fötter när han tycker att de har syndat är så hemskt att det knappt går att läsa. Samtidigt är den unga tjejen just en vanlig tjej som blir kär och funderar på livet precis som andra. Men vänner har hon inga. Hennes uppväxt har gjort att hon knappt törs tilltala någon. Det är en bra bok, men jag mådde illa av den. (Jag läste en annan bok på tåget samtidigt som motvikt, men jag är säker på att det kan finnas risk att glömma gå av om man skulle ta med boken på resan.)