Det här är en bok som består av en samling brev och ett antal dagböcker som Ruth Maier skrev mellan maj 1933 och november 1942. Dagböckerna börjar i Wien där Ruth på Kristallnatten fyller 18 år. Några år senare flyr hon ensam till Norge medan resten av familjen far till England. Hon deporteras från Norge tillsammans med hundratals andra judar till Auschwitz i november 1942. Alla kvinnor och barn dödas direkt vid ankomsten.
Det är välskrivna brev och dagböcker, inte sådana som jag skrev när jag var 20 år, och det är nog så sant som det står på baksidan, att hon skulle kunnat bli författare om hon fått leva. Dagböckerna och breven handlar om kriget förstås. Det handlar om Norge, om de tyska soldaterna som kommer dit och som är just soldater men också samtidigt unga vilsna pojkar. De handlar om hennes drömmar som blir mindre och mindre hoppfulla ju längre kriget fortskrider. De handlar dock allra mest om hennes ensamhet. Hon har svårt att finna sig tillrätta i Norge – även om hon både gärna åker skidor och går på tur - och längtar efter sin familj. Hon drömmer om att de alla ska kunna flytta till Amerika. Under tiden flyr hon till böckerna och läser nästan jämt. När hon i Norge ansluter sig till Arbetstjänsten träffar hon norskan Gunvor. De finner varandra och Ruth får äntligen en riktig vän. Det är hos Gunvor Hofmo som Ruths dagböcker upphittas när Gunvor dör 1995.
Trots att boken består av dagboksanteckningar och brev blir den inte tråkig. Som alltid, när man läser om andra världskriget, grips man dock av en sorgsen känsla över vad som hänt och händer i världen. Vad är det för fel på människorna som gör att de måste döda varandra? Varför fick inte Ruth leva sitt liv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar