Margaret Atwood, Syndaflodens år

Boken utspelar sig, liksom titeln antyder, vid tiden för den nya syndafloden som icke överraskande visar sig var en pandemi (dock inte svininfluensa). När den kommer har jorden utvecklats till en motbjudande diktatur där både djur och allmänt förnuft har utrotats. Djuren har ersatts med genmanipulerade korsningar som lammlejer, en korsning mellan får och lejon och merhårfår, får i pasellfärger med en kraftig användbar yvig päls. Människorna lever för sex, kickar, skönhet och omedelbar tillfredsställelse och äter hemligburgare, hamburgare gjorda på okänt kött. Som motvikt till detta verkar en sekt, trädgårdsmästarna, en riktig grönavågenrörelse, som förespråkar vegetarianism och försöker leva i harmoni med naturen och alla levande varelser på de få ytor som fortfarande går att odla. De har länge förberett sig på syndafloden och är beredda.

Långa texter i den här boken består av predikningar av Adam Ett, trädgårdsmästarnas ledare. Det är inte vidare roligt. Först efter sisådär 200 sidor kom jag in i boken ordentligt och tyckte att jag faktiskt ville läsa och se hur det skulle gå för de inblandade personerna. Liksom andra böcker jag läst av samma författare, Oryx och Krake, som har vissa länkar till den här berättelsen, och Kattöga, kan jag inte riktigt säga att jag gillar det här.

Vid slutet av läsningen i boken hände dock något överraskande. Under cyklingen till tunnelbanan upptäckte jag i ögonvrån ca 15 gensplajsade stora grisar, sådana som injicerats med människohjärna och blivit för smarta, som stod samlade runt ett träd i en park. Jag förstod på en gång att det var terror-grisarna från boken som jagat upp någon stackars människa i ett träd. Men vid en närmare titt förvandlades de till sopsäckar. Måhända kan sådana här konstiga böcker påverka en på ett mer omedvetet plan?