Detta är ännu ett exempel på en hemsk svensk/nordisk ångestverklighetsskildring där allt som kan gå åt skogen också gör det. Det är elände, förväntningar som måste uppfyllas, anklagelser, hotelser som aldrig uttalas, oro och rädsla och en dos galenskap. Miljön bjuder på dammet, eller regnet eller åskan eller något annat hemskt otyg som en blöt filt över alltihop. Det enda som står upp som små positiva knoppar i marken är fåglarna som drillar i skyn. Ja, inte korpen då, för det vet man väl att den för med sig olycka och för vissa i boken är det bara korpen som hörs.
Jag blir ungefär så själv när jag läser, som en blöt lite unken filt. Jag mår inte toppen precis. Men så här kan ju läsning också vara. Frågan är vad det är bra för? Ska jag nu gå med en tung klump i magen och oroa mig för om det ska gå lika illa för Klas som för hans far?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar