Suzanne Collins, Fatta eld och Revolt

Jag har läst den tjocka hungerspelen innehållande de tre böckerna Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Parallellt med andra och tredje delen läste jag också boken om Pol Pots Kambodja. Därtill råkade jag under samma tid läsa om diktaturen under militärjuntan i Argentina på 1970-talet. I ljuset av detta är sagan om Hungerspelen riktigt otäck. Inte minst för att den knappast innehåller något nytt. Den bara blandar en drös med verkliga diktaturer och spyr ut en alltför sannolik historia för att jag ska förbli oberörd.

Det är en riktig bladvändarhistoria. Man läser och läser och kan inte sluta. Även om det må vara en ungdomsbok förvånades jag dock över hur mycket svärta andra och tredje boken innehåller. Katniss, som är böckernas huvudperson, blir verkligen i grunden skadad av att vara med om alla de hemskheter som utspelar sig i Hungerspelen och hon blir inte, à la Hollywood, bra igen när hon är hemma. Istället beskrivs en mycket mer sannolik historia där hon blir deprimerad, drömmer mardrömmar och till sist klassas som otillräknelig. Vad kan man säga. Det är en riktigt bra historia. Men mest hemskt och värst är att den inte alls är otrolig.