Sara Kadefors, Fågelbovägen 32

Det är inte ofta jag läser en bok som är så jobbig att läsa att jag ger upp. Men här var det nära. Den här boken berörde mig riktigt illa och det var med motvilja jag läste vidare.

En kvinna, Karin, är högutbildad läkare med två fina barn och en perfekt make och ett vackert hus. Hon lever ett välordnat liv i villaidyllen helt enkelt. Hon jobbar förstås också ideellt på en klinik för papperslösa där hon är lite av en eldsjäl. En dag ”räddar” hon en av patienterna på kliniken, den unga sjuka Katerina från Moldavien, från hennes hemska jobb som utnyttjad hemhjälp. När Katerina tillfrisknat börjar hon, mot Karins vilja, arbeta hemma hos Karins familj. Till en början går allt bra. Alla njuter av att slippa allt vardagsbestyr och av att mötas av ett perfekt välstädat hem varje dag. Men efter ett tag märker Karin att barnen tyr sig till Katerina istället för henne.

Då vänder Karin. Istället för den goda självuppoffrande yrkeskvinna som hon alltid varit blir hon svartsjuk och avundsjuk. Hon får också något slags hemmafru-bakslag som gör att hon får dåligt samvete för att hon varit hemma för lite med barnen, att hon inte kan laga mat, ja, över att hon inte är någon bullmamma. Hon blir riktigt elak, särskilt mot Katerina och inleder samtidigt ett desperat förhållande med en alldeles för ung man (som förstås känner sig utnyttjad). Jag tyckte att det var plågsamt att läsa om hur elak hon blir och särskilt om hur hon tillgjort hon beter sig mot sina barn. Hon försöker vara som hon tror att en mamma ska vara mot sina barn, utan riktigt engagemang.

Samtidigt tyckte jag att historien i sig var lite fånig. Vadå ångest över att hon inte bakar bullar och ja, självklart döljer sig hemska saker i de vackraste familjer. Ja, och sen då, på slutet, då stannar hon hemma i ett halvår med sina barn och blir en ”riktig” mamma. Nej, att läsa den här är att längta efter att rätt station ska komma snart.